En känsla av blod

Har nyss sett filmen Diarios de motocicleta.

Och historien väcker sånna känslor hos mig. Har biografien om Che Guevara, som är skriven av Jon Lee Anderson. Men har inte läst färdigt den ännu. (Fast jag haft den sen jag gick på vgs . . . )

Känns som mitt hjärta blöder. Om det är ett stort hål det rinner från eller många små vet jag inte. Men tror det att släppa saker och ting, och bara utforska, resa och vara redo för att absorbera nya intryck och känslor kan vara en möjlig hjälp. Kanske det inte går att reparera, men jag kan åtminstonde täppa till hålen.

Sett filmen?

Jag vet inte helt vart jag är. Vilken sida av älven jag egentligen står på nu. Och vart jag kommer från. Tror jag vet det, men?

Eller är jag på väg över, just nu?

Ibland, när jag vaknar på natten känns det som om jag ska drunkna. I min egen svett. Jag är rädd. För strömmen. För min egen oduglighet.

Filmen var fantastisk. Gjorde mig ledsen, arg och fundersam iallafall. För jag märker åtminstonde att jag har ett brännande engagemang. En social vilja. En stark och bindande - nästan pliktbunden - vision om vad jag, nareas, borde göra med mig och mitt liv.

Även om jag efter många sena nätter och mycket alkohol och grublande kommit fram till att jag är en relativist och inte vill konkludera med att nåt är universellt "rätt" eller "fel" - rent moraliskt sätt . . .

Så känns vissa saker helt jävla rätt. Och frågan är om man nu får det till. Om viljan skapar en viss handling. Eller om det bara stoppar.

Jag vill inte vara ett kryp.