Vackert

Foto: kong niffe

Nu har jag använt några timmar igår - värsta fyllsjuksöndagen på länge - och idag på att se färdigt dom sex första avsnitten av Berlinerpoplene. Och jag har några tankar om just det.

För det första:
Herrejesus vad nrk.no/nett-tv är genialt. Och det säger jag inte (nödvändigtvis) för att jag tillfälligtvis jobbar där i bolaget just nu. Även om det säkert är bra att göra om man vill fortsätta jobba. Ehrm. Men alltså, hellre för att jag och min sambo Pølsa alltmer brukar se på gamla avsnitt av t.ex. Team Antonsen, Luftens Helter och Nytt på nytt. Tar faktiskt mig själv i att kika på Urix och lite Søndagsrevyen också ibland. Naughty, naughty.

Kombinationen OK näthastighet, PC och en 40" TV funkar bra. Jävligt enkelt.

Men alltså, inte nog med att vi har jallat på nät-tv nu. Vi har också lastat ner dom två första avsnitten av Berlinerpoplene i HD. Vackert. Dessa bilder. Färger. Detaljer. Allt syns. Fast det kostar ju.

För det andra:
Hur kan nåt så grått, så distanserat, tungt, avvisande och problemfyllt, vara så vackert? Hur kan det ha sig, att jag fylls av en vinterlig värme och en slags skruvad gladhet för att känna dom gråtande känslorna, och en slags tacksamhet för att jag lever - när jag beskådar att ting går åt dass?

Är det bara för att man hittar små glimt mitt uppi allt det här, som ger ett eller annat slags hopp, och som kanske syns ännu bättre, och ger mer mening? Är det därför?

Att det ena leendet, eller den ena kvällen, väger upp för alla lögner som annars är där?

Eller är det bara så att det är befriande realistiskt, och att man identifierar sig med handlingen, personerna, och bara nickar med där man sitter. Och erkänner att ja, livet är trots allt så.

Bara det att här, så är scenerna finare uppbyggda med smartare repliker, och naturbilderna skarpare och bättre färgjusterat, än i verkligheten. Och det är ju alltids underhållande.