Sommartid och bittersöta drinkar

>> Saltstraumen Camping, helgen som var. En klass av härliga människor som nyss blivit färdiga med examen i Bodø. Efter två år med skola - som för mig inneburit långa nätter på desken, massa intervjuer, hårt tänkande och en del att skriva. Mycket som blivit lärt med andra ord.

Men också en massa annat. Ja herregud. Vad vi har festat. Skrattat och skitpratat. Vad har vi inte gjort liksom? Som jag sagt till er alla i klassen: Det har varit som att gå på gymnasium igen. Vi har nästan sovit och arbetat uppe på varandra hela tiden. Inte sant? SFJ-bygget har blivit flitigt besökt. På dagen, på natten. Av alla oss närmast. För ett gäng vi blivit.

Nu är det över. Och här sitter man. På Lade i Trondheim igen. Och jag prövar att tänka vad jag gjort och vem jag är åter en gång, i retrospektivt perspektiv. Vad otroligt mycket jag har lärt säger jag bara. Och för några vänner jag har fått! Ni är så diggbara på alla era sätt. Är så glad för att jag fått chansen att få ta del av era liv och tankar.



>> Sommarnätterna nu framöver kommer jag att vistas i den här sängen, på en balkong. Och jag vet ärligt talat inte hur det blir nu i sommar. Kommer jag ha det kul? Blir det som jag tror? Hur blir hösten? Vad med kärleken?

Även om solen skiner nu, så känner jag min allergi. Drinkarna är nu bittersöta bara.

Får trösta mig med att det blir som det blir. Och glad är jag för det. Att jag inte vet hur morgondagen ser ut och luktar.

Men hm. Är det nåt som jag nu vet, så är det att jag har nåt att jobba med.

Mig själv. Har insett att jag är en riktig jävla egocentriker. Förlåt för att jag är så, för det är det sista jag vill. Vill att andra ska ha det bra. För det sista jag vill är att såra.

Men så är det nog. Att jag i diskussioner alltid ska ha rätt. Alltid ska prata och prata. Aldrig hålla käft. Har pinsamt och ångerfullt insett att jag sätter mina egna meningar och analyser högt. För högt, också enligt mig själv. Hatar att jag är så. Förlåt till alla jag har överdövat. Verkligen.

Vill så bara vara en person som gör gott för andra.

Jag längtar då fortfarande. Efter nåt. Även om jag är så nöjd så nöjd med det jag upplevt det sista halvåret. Kina. Filippinerna. Osenbanden. Thailand. Aldrig i mitt liv har jag rest så mycket och upplevt så mycket olika. Men även om det är så nära i tid, så känns det så långt borta. För jag är nog så uppslukad i nuet. Det händer nåt hela tiden. Och egentligen om man kan definera det som stress, så väljer jag att tänka på allt som livets små ögonblick.

För det är det som sitter kvar till slut, inte sant? Livet är bara en samling av små magiska ögonblick. Som är känns bra eller mindre bra. Men så är det väl.

Snart åker jag till Stugudal. Så till Estland. Så till Tyholt. Spännande.

>> Men helgen på Saltstraumen är typiskt ett av dom magiska ögonblicken jag alltid vill ha med mig. För alltid. Tusen tack allihopa!