Att komma hem

Tänk.

I går flyttade jag bort. För att komma hem. Men ändå är hemma inte helt hemma. För ännu längre bort är mitt nya hem.

Som jag snart kommer till.

Väder

Sommarn regnade bort. Sägs det.
Vad med vintern då?

Kan den snöa bort?
Vad försvinner. Kan man ju undra på.

Framtiden. Kan den ramla ner. Rinna bort. Blåsa iväg?
Jag kände lukten av den i dag. Under lunchen.

Grön curry. Ris.

Hjärtat slår hårdare. Hjärnan spinner fortare.
Que sera, sera.

Vändpunkt

Abernathy kids (LOC) by The Library of Congress // The Commons

Väntar varje dag på den resan.

Don't stop believin'

Snälla.
Kom ihåg det.

Ni

Jag - har aldrig tagit mig någonstans.
Bara hamnat där.

Aldrig gjort nåt bra.
Bara någorlunda.

Jag gör er aldrig lycklig.
Fast jag vill.

Prövar ständigt.
Men jag bommar.


Sinking feeling by Worapol S. // CC-licensed.

Ni har lyft mig fram i livet.
Och jag tackar er för allt.

Alltid.

Där hemma

Lördagslugnt

Så blir det efter några kvällar på resa. Till det stora utlandet. Eh, ja, Sthlm.

Fantastiskt sällskap, digg utländsk mat och småfinurliga halvabsurda situationer och givande konversationer. Men nu. U.t.s.l.i.t.e.n.

Dags med lite choklad och Candela:



Wiki om Buena Vista Social Club:

Buena Vista Social Club var en klubb i Havanna som hade sin storhetstid under 40-talet. Under denna period framträdde en mängd stora musiker och dansare. Idag är namnet mest känt på grund av en dokumentärfilm som i slutet på 1990-talet gjordes på initiativ av Ry Cooder. Filmen blev Oscarsnominerad och bar just namnet Buena Vista Social Club. Filmen handlar om några av de musiker som var involverade i produktionen av ett album med samma namn. Ett flertal av dessa musiker hade även spelat på klubben med samma namn då den var som mest i ropet. Både filmen och albumet blev framgångsrika, och ledde till att kubansk musik blev populär i USA och Europa. Sedermera släpptes fler album med "Buena Vista Social Club" som varumärke.

Vad gör jag här

Sittande. Stirrande. Mentalt på väg.

I en gammal Jeep på en dålig grusväg. I Afrika. På en pick-up i Syd-Amerika. Skrattande. Hos andra. Med nån. Passion. Vilja. För nåt. Nån. En skillnad. Hemma. Thailand?



Arbetande. Svettig.
Med mening. Känslor som...

Glöder.

Nu känns dagar som gröt utan smak. Nummen. Aldrig nöjd. Letande. Ett hål. Jag svävar i periferin. Luft och vind. Försvinner snart.

Trött.

Home alone

Ute är det grått, vått och kallt.
Inne är det varmt,
men ack ensamt,
och hostsamt.

Tur då att man har små trevligheter,
på lur.

Ögonblicken i nuet

Underbar. Och jävlig. På en gång.

Just så har dagen varit. Jag har visslat. Trallat. Sagt till vänner och kollegor att "Jesus, vad glad jag är för att jag hamnat här. Med er. Här liksom. Vad fint det är. Och vad bra folk ni är".

Detta på trots av min omöjliga hosta. Som ständigt är där. Inte radiovänlig direkt. Hah. Men lika glad för det är jag. Och ja, denna munterhet på trots av min trötthet också.

- Var glad för allt som livet ger, och allting som du kring dig ser...

Men vadå? Om man tänker på gårsdagen, söndag alltså. Ja, det inte varje söndag man avslutar med en flaska Cava, och att somna i soffan hemma sen med kläderna på. Men kul var det sannerligen. Pisskul. Tack för middag och för rundan på stan i ren carpe diem-stil Onkel Kevin och Frank.

För ögonblicken i nuet.
Som för alltid får mig att le.

Vuxen?

- Hei! Det er Andrea det her. [på typisk trøndersk]
- Åja, hejsan! Hur är det med dig då? Kommit dig til Tromsö ja?

(Blablabla... det vanliga snicksnacket vettu.)

- Men ska du vær med på tur? Æ og Reidar skal gå oss en tur. [trøndersk]
- Ehm, jaha. Tur ja? Ehm. Ja, jo, kan väl det. När då?

(Fritt efter minnet)

Okej. Då det blev tur. En liten fjälltur i åtta-tiden. Blev lurad med som vanligt. Men medans vi tre gick ner, från en topp som hade en finfin nordnorsk utsikt, så började vi snacka om tälttur. Och furu. Eller, tall, som det heter på svenska. Bär. Vad heter dom där blåa bären igen? Åja. Eller nej. Eller jaha. Cranberries, vad heter det på norska? Hjortron, vet ni vad det är?

Medans vi traskade på.

Barn om nio månader säger du? Nångång ja, men inte nu? Barn på tur? Måste väl starta tidigt. Barnvagn som är sådär ja. Okej, en familj med fyra små tjejer säger du? Shit.

Och så slog det mig. Är jag vuxen nu? Är man det när man väljer att slänga på sig Bergansbyxan och raggsockor, fylla på på en flaska med vatten och köpa ett par ölkorvar - istället för att slappa framför skärmen med Sopranos eller The Wire en måndagskväll? Inte nog med det, men att samtalsämnena på denna korta fjälltur på nåt finurligt och rätt så naturliga sätt vred sig till saker som:

"namn på bär i olika färger"
"familj och samliv"
"hur att gå ner backar utan att överbelasta knäna"

Ja, då måste det ju betyda nåt. Nåt. Och så sitter jag här nu, efter jag kommit hem. Ute på balkongen. Med öl i handen. Ensam. Ser på himlen. Utan att prata med nån. Bara ser. Och hör.
På Bo Kaspers.

Jeez.

På bussen

Runt 08.10. På väg till jobbet. Kikar ut till vänster genom fönsterrutan. Grönt. *hosthost. Ovanligt grönt? Det var inte så sist jag var här. Fuktigt. Kallt. Det luktar hund. Av hon framför mig? Hm. Gott att vara vaken. På ett sätt. *hosthost. Helvete. Så plötsligt.

"Underbart är kort". Hur hamnade den här på iPhonen? Spelar ingen roll. Låten är underbar. Bara underbar. Ahh.

Freddie Wadling - Underbart är kort (En skiva till kaffet, 1999)

Bara en enda ros på ett evigt klänge,
så är livet,
trist varar länge,
men underbart är kort,
alldeles för kort.

Följer du ödets väg genom dunkla gränder,
når dig solen,
en glimt i sänder,
ty underbart är kort,
alldeles för kort.

På var sommaräng du finner bara en lyckoklöver,
någonstans,
och likaså en enda gång du möter,
just den vän du behöver,
så grip din chans,
men fort - innan den flyr bort,
underbart är kort,
alldeles för kort.

Text: Povel Ramel.

*hosthost

Å. Jag orkar inte mer. Kan det inte bara gå över?
Så vill jag klippa mig. Och skaffa en riskokare.
Dricka te. Läsa.
Massa.

Livets underbara absurditet

Mitt liv är fylld med tvil. Val. Grunder. Konsekvenser. Sammanhang - det vill säga inre. Men utanifrån, hur ser allt ut då? Orsakssammanhanget? Varför sker allt. Egentligen?

Frågorna har blivit viktigare än svaren har jag fattat. Genom åren. Genom tänkandet. För dom hittar man ändå inte. Svaren. Fast man hela tiden vill. Och det är så dumt egentligen, att man både saknar och skyver ifrån sig ett överordnat referenspunkt i livet.

Eller gud som nån velat sagt det.

Jag säger det rätt ut. Avundas på ett sätt dom som djupt och innerligt tror på nåt. Som vaknar med svaret i handen. Metoden liggande på bordet under frukosten. Och som lägger sig med ett självbelåtet leende om kvällen. Så lätt att förhålla sig till ting, tänker jag.

Istället för att ständigt söka. Tvila.

Men igen. Vad vore jag utan tvilen? Frågorna? Som tvingar fram tankar. Situationer. Som överraskar. Jag ser ju ständigt livet från olika vinklar. Allt är ju relativt. Och i det perspektivet blir det ju helt meningslöst att låsa sig fast.

Undra jag, om jag egentligen lever. Jag tycker jag distanseras allt mer från mig själv. Det jag ser, stämmer inte överens med vad jag tänker, stämmer inte överens med vad jag känner, stämmer inte överens med hur världen smakar, luktar eller borde se ut som. I mitt huvud.

Jag letar vidare. Efter det. Efter dig. Efter mig.

Kompisgänget

Hur lever du livet? Vad gillar du göra? Vem snackar du med? Vad berättar du till vem?

Märkte att jag först blev lätt överraskad. Jäklars, tänkte jag liksom. Men nu är jag mer nervös, och jag sitter och undrar på om hypen kommer lägga sig inom kort tid. Morsan, mormor, släkt och gudvetvad (!) skickar friend requests på Facebook till mig. Dom har fixat profiler minsann.

Inte nog med att jag fan bestämde mig för att skriva tillbaka personligt på olika walls och tacka för födelsedagstsunamin som stilla sköldje över mig. Det tog tid. Huw. Men så helt plötsligt - alla dessa folk, som nu hittat fram till mig. Genom en kanal bortanför konventionella telefonsamtal. För alltså. Nu uppstår ju tydligtvis ett stort problem. Jag tackade ja till att vara deras vänner. Men är jag nu det egentligen? Är det okej att dela bilder, updates och skitsnack på walls med morsan?

Vill jag egentligen hamna på hennes news feed? Det är en fråga jag sannerligen inte trodde att jag behövde ställa till mig själv. Men samtidigt, har ju hela tiden varit ganska medveten om vad jag skriver, poastar av bilder och reflektioner och meningar på nätet, vare sig det är på Facebook eller här på bloggen. Men jag står hundra procent inne för bilderna, vare sig det är nå fylljall eller Thailandsbilder. Jag står inne för världsbetraktningarna. Det är ju inte det. Men har ju räknat med att - på trots av att alla kan googla det här - så är det onekligen bara en väldigt liten grupp av er surfare som finner allt det här intressant och relevant, och värt att läsa igenom. Mormor har nog knappast varit mest dedikerad, eller tar jag fel?

Men inte sant. Facebook är ju enkelt. Automatiskt. Annorlunda. Så det att mitt kompissnack ska poppa upp rätt framför näsan på den vuxna familj och släkt där ute, är jag nog skeptisk till. Blir lite sådär att stå där med kompisgänget på fest med dricka i handen och dra värsta historien om den gången man knullade med nån i alkotillstånd på en crappy stol medans andra låg i sängen bredvid - eller visa mobilbilder från turen till Lofoten. Man vet att historierna underhåller. Kompisarna skrattar. Åsså kikar man upp, så står mormor, morsan och hennes kusin där och nickar också.

Jalla.

Persiennproblem

Vaknar.

Skulle jag sovit längre? Varför gör jag inte. Vet inte.
Ensamt. Sova är bättre. Spännande.

"Sova bort livet?" tänkte jag förut - och skrattade. Nu undras jag mer.

Allt är svårare här. Gråzoner. Evig balans mellan huvud och hjärta. Vad som nu menas med det. Ser du? Skuggor från ljuset. Önskar mer ljus jag. I livet.

Lampa?

Men. Försvinner persiennen blir det för ljust igen. Hm. Sömnen försvinner.
Drömmarna.

Och i dom ger man ju fan i ljussättningen. Inga gråzoner. Bara en tillstånd.

Fan.
Vill sova.

Tankar förföljer mig. I sängen klarar jag springa. I natten.

Inte nu.
Du dyker alltid upp.

Gör mig ensammare.

Kjekt

Smak och behag

Vad jag lyssnade mycket på Prodigy och Cypress Hill förut. Elektronika och hip-hop. Och vad jag hatade listpop. Vad jag diggade snabb punkrock och bastunga låtar.

Inte det att jag har lagt av med att uppskatta allt det här. Men det blir bara mindre och mindre av dessa toner som smyger sig in i mina öron nu. Och ska man bedömma utifrån arkivet i min iPhone så är jag alltmer allätande.

Och glad är jag egentligen för det. Ingen vits att hata nån slags musik, är det väl? På samma sätt som mat, gillar jag att tänka, så har jag förstått mer och mer av dom först okända och illasmakande musiktyperna. Har lärt mig till att riktigt uppskatta finurlig jazz, som jag mer än gärna nynnar och visslar (tills dels prövar improsjunga) till medans man går till och från jobb om dagarna.

Förresten: Det snöade i natt när jag stack hem från stan(!). 10. mai. Trevligt. Och här sitter jag innespärrad i mitt jalla hybelrum nu, och undrar över om det kommer vara lika snöigt imorgon när man ska ut och gå till jobbet igen.

Drömde i natt om att jag var på Cuba, och att det var massa snö där. Fast det samtidigt var varmt. Det sprang en pingvin runt utanför huset där vi var.

Men iallafall.



Svettig salsa. Jazzig pop. Klassiska toner från Frank Sinatra, Louis Armstrong, Louis Prima, Jerry Lee Lewis, Ella Fitzgerald, Django Reinhardt. Norsk och svensk folkmusik. Dragspel. Sköra röster. Fiol. Saxofon. Akustiska gitarrer. Galen basgång. Pulserande bongotrummor.

Som får mig att längta. Sakna. Drömma. Musik som får mig att känna.
Som gör ont, fast gott.

Älskar det. Bara älskar det.

Andra kapitlet

Dagar har gått. Säng har blivit köpt. Jag ligger i den nu, och under täcket är det varmt och gott - men i resten av rummet är det ganska kyligt. Har inte skaffat nåt värmeelement som egentligen borde stå här på golvet. Och på badet. Fan, fryser ju röven av sig om morgonen.

Jaja. Nog om det.

Snön har kommit tillbaka, och egentligen borde man ju testat backen härborta med brädan som bara lutar där borta mot väggen. Tror den ropar lite försiktigt på mig...

Och snö är ju roligt det. Digg att vandra hem från Reidar efter att ha sett filmen The Kite Runner, och bara känna snöflingorna på näsan igen medans man kikar upp mot gatubelysningen.
Lyssnande på musik... Kent



Här är förresten våra turtle-brookies (blandning mellan cookies och brownies) som Andrea och jag rent slumpmässigt fixade till Marlenes födelsedag.

Jag lyssnade inte på Andrea såklart - som då hade fixat färdigt degen och bara skulle få mig till att ha det i ugnen medans hon skulle duscha - när hon sa att, Nareas:
- Ta det på to brett. Æ har jo laga dobbel dose vettu.
- Äh, går bra.

Och det gjorde ju det på ett sätt. Dom var ju goda då. Och Marlene verkade bli glad så.

Ps. Häromdagen satt jag vid skrivbordet här bredvid sängen, med middagen framför mig uppäten. Jag skulle till att börja läsa på boken Det nye Kina (jag som aldrig läser nuförtiden), och jag var lite trist. För jag har ingen TV här på min lilla hybel, och det är ju som sagt lite kallt - och det är lite jalla att fixa mat, för det är ju ett jalla hybelkök - jag som diggar ett bra kök där man kan härja lite och ha det digg medans man fixar middag liksom. Men jaja, jag tänkte medans jag satt där:

"Varför händer det inget i mitt liv? Inget spännande, bara samma gamla."

Jag satt sådär med huvudet på sne och kikade in i den vita väggen i två sekunder innan jag blev lite chockad av mig själv. För Jesus tänkte jag ju sen. Här sitter man långt hemifrån, i en ganska ny och spännande livssituation, och så klagar jag över ett rutinmässigt liv? Haha.

Snacka om att man har rastlöshetens förbannelse över sig.

Tromsø rockar stenhårt

Like easter
Originally uploaded by Sae-Khow

Härligt alltså. En vecka har nu gått, och tills nu har man hunnit att installerats på jobb, med en PC som funkar och en superdigg bärbar mic som för mig revolutionerar ljudvardagen. Stereo is the shit, haha.

Åsså har vädret här varit av typ knallblå himmel och blendavita fjäll.

Mack smakar inte så värst, kollegerna är bara trevliga, och med vänner och klasskompisar har man utforskat stan och fått dansat in röven, iallafall litegrann.

Säng (eller madrass) har man ännu inte fått tag i ännu, men räknar med att måndagen är dagen man flyttar ut från Andrea och Ole Martin som förbarmat sig över mig och lånat ut ett rum i sitt hem till en stackars utlänning. Nu blir det hybel framöver till sommarn, jag hoppas därefter att flytta in i en eller annan lägenhet tillsammans med selbygg Hilde.

Och ja. Utifrån bilderna så fattar ni nog att livet knappast har blivit sämre av att vistas i stan här. Jag gillar Tromsø - och än så länge verkar det verkligen som om Tromsø gillar mig tillbaka.