Aldrig här

Vaknar
går i genom dagar
trötta ögonblick
öppna dörrar.

Somnar
minns i genom drömmar
glada scener
omöjliga hopp
svarta hål.

Alltid är i går bäst.
I morgon ännu bättre.

Persiennproblem

Vaknar.

Skulle jag sovit längre? Varför gör jag inte. Vet inte.
Ensamt. Sova är bättre. Spännande.

"Sova bort livet?" tänkte jag förut - och skrattade. Nu undras jag mer.

Allt är svårare här. Gråzoner. Evig balans mellan huvud och hjärta. Vad som nu menas med det. Ser du? Skuggor från ljuset. Önskar mer ljus jag. I livet.

Lampa?

Men. Försvinner persiennen blir det för ljust igen. Hm. Sömnen försvinner.
Drömmarna.

Och i dom ger man ju fan i ljussättningen. Inga gråzoner. Bara en tillstånd.

Fan.
Vill sova.

Tankar förföljer mig. I sängen klarar jag springa. I natten.

Inte nu.
Du dyker alltid upp.

Gör mig ensammare.

Drömmar

Finurliga saker va?

Jag vaknade i natt runt kl 04.00. Och så trist och arg jag var. På grund av handlingen i drömmen. Alltid så känns det så starkt det jag drömmer, och jag förundras alltid över vad min hjärna tänker på när jag egentligen är avslagen på natten. Den spinner på och kokar ihop historier som ibland känns helt på kanten av det man tänker på dagtid. En disharmoni som förvirrar.

Är jag ärligare i drömmarnas värld? Eller är allt bara förvridit och måste tolkas på ett djupare nivå för att man ska kunna förstå kärninformationen eller meningen? Är det mina känslor som bara får flyta fritt och bestämma handling utan ett enda inslag av förnuft?

Är jag rädd?

Men det var så jävla varmt den här natten att man knappt sov några timmar alls. Gick upp vid 05.00 och drack kaffe. Nu börjar det kanske regna och jag bara undrar ännu vad jeg egentligen menar.