På riktigt

Varför låtsas
varför låta bli?

Varför tänka sig om
varför åka förbi?

Den sista gången
är den första

Misstagen försvinner
aldrig

Förut är nu
Du är oss

Baren stänger
det är dags att kasta loss

Dumma saker görs
hörs

Inget att göra med
vi har förlorat.

Du och jag

Fröken

Älskar att lukta på din vänster örsnibb. När du ligger tätt bredvid med ryggen till. Fjäderlätt pussa dig. Försiktigt bita. Ta på dig. Stryka nedöver - bortöver din mjuka kind. Varmt.

Och när du vaknar. Myser och gäspar: Att se dig le får mig att smått flina inuti. Ibland klarar jag inte hålla mig och skrattar bara. Hihi. Och du blir ännu sötare. Dina ögon är som kattungar.

Gör inget att jag fumligt måste skynda ut dörren.
Kommer ju vara i ditt rum hela dagen iallafall fröken.

I mina tankar.

Mina tårar

Tomhet.

Behöver inte vara så värst. Som nu. Utsliten, utslagen, trött. Och ute är det mörkt.
Tomt. Men ändå inte. Kinderna är varma. Av kramar. Magen är nog fortfarande fylld av pinnekjøtt (mmm!) till en viss grad. Huvudet av minnen och historier. Från ifjol. I år.

*

Året började med ett gäng tårar. Men dock inte tårar av sorg. Kanske mer vemod. Saknad. Längtan. Otillräcklighet. Och cognac. Det var varma och hoppfulla droppar som kröp ned över ansiktet och tog sats och hoppade från hakan och ner på köksbänken.

Ute var inte tomhet. Utanför fönstret fanns inte intet. Jag såg rätt på ljusen. Glimten. Färgerna. Folket. Vägarna. Staden. Livet. Vintern. Natten.
Det nya året. Så vackert. Tänk om alla kunde sett det samma som tursamma mig?

Världen fick mig att gråta.

*

Det känns varmare här än i Thailand. Den vita snön faller ner och fyller upp. Tomheten.
Hoppas inte mitt hjärta blir solbränt nu bara.

Whiskey Lullaby

Har kji åntle drag

Ei æ mjuk som ei fløyelspute.
Ei æ hard som ein flintestein.
Ei æ sjelda og alder ute.
Ei æ ven med kort mannebein.

Underligt

Vet inte vad man ska säga. Vad man ska tycka. Mindre vad man ska känna. Göra. Underligt. Men till tider underbart. Tyst. Rädd. Tror jag inte vet mitt eget bästa. Vad det nu betyder. Vill iallafall inte.

Förvirrad. History repeating? Hoppas inte.

Det är kväll

Och tid för att somna in på soffan och drömma...

Kärlek i bilder

Såg filmen Atonement (2007) igår. Ett slags britiskt kärleksdrama, en downtempo-tragedi fylld med känslor och ånger kan man väl säga.

Men det jag undrade på när jag satt där och såg den sista scenen, var att varför uttrycks kärleken så ofta med det förälskade paret springande på en strand? Är det verkligen så, att man i kärleksruset och den enorma indre glädjen rent instinktivt skuttar fram och tillbaka, låtsasbrottas med varandra, medans havet sköljs upp på land över fötterna?



Är det så att jag har rätt i min betrakting, om detta överanvändna filmatiska trixet - eller är jag egentligen bara bitter för att just denna scenen känns så långt bort?

Livets underbara absurditet

Mitt liv är fylld med tvil. Val. Grunder. Konsekvenser. Sammanhang - det vill säga inre. Men utanifrån, hur ser allt ut då? Orsakssammanhanget? Varför sker allt. Egentligen?

Frågorna har blivit viktigare än svaren har jag fattat. Genom åren. Genom tänkandet. För dom hittar man ändå inte. Svaren. Fast man hela tiden vill. Och det är så dumt egentligen, att man både saknar och skyver ifrån sig ett överordnat referenspunkt i livet.

Eller gud som nån velat sagt det.

Jag säger det rätt ut. Avundas på ett sätt dom som djupt och innerligt tror på nåt. Som vaknar med svaret i handen. Metoden liggande på bordet under frukosten. Och som lägger sig med ett självbelåtet leende om kvällen. Så lätt att förhålla sig till ting, tänker jag.

Istället för att ständigt söka. Tvila.

Men igen. Vad vore jag utan tvilen? Frågorna? Som tvingar fram tankar. Situationer. Som överraskar. Jag ser ju ständigt livet från olika vinklar. Allt är ju relativt. Och i det perspektivet blir det ju helt meningslöst att låsa sig fast.

Undra jag, om jag egentligen lever. Jag tycker jag distanseras allt mer från mig själv. Det jag ser, stämmer inte överens med vad jag tänker, stämmer inte överens med vad jag känner, stämmer inte överens med hur världen smakar, luktar eller borde se ut som. I mitt huvud.

Jag letar vidare. Efter det. Efter dig. Efter mig.

Smak och behag

Vad jag lyssnade mycket på Prodigy och Cypress Hill förut. Elektronika och hip-hop. Och vad jag hatade listpop. Vad jag diggade snabb punkrock och bastunga låtar.

Inte det att jag har lagt av med att uppskatta allt det här. Men det blir bara mindre och mindre av dessa toner som smyger sig in i mina öron nu. Och ska man bedömma utifrån arkivet i min iPhone så är jag alltmer allätande.

Och glad är jag egentligen för det. Ingen vits att hata nån slags musik, är det väl? På samma sätt som mat, gillar jag att tänka, så har jag förstått mer och mer av dom först okända och illasmakande musiktyperna. Har lärt mig till att riktigt uppskatta finurlig jazz, som jag mer än gärna nynnar och visslar (tills dels prövar improsjunga) till medans man går till och från jobb om dagarna.

Förresten: Det snöade i natt när jag stack hem från stan(!). 10. mai. Trevligt. Och här sitter jag innespärrad i mitt jalla hybelrum nu, och undrar över om det kommer vara lika snöigt imorgon när man ska ut och gå till jobbet igen.

Drömde i natt om att jag var på Cuba, och att det var massa snö där. Fast det samtidigt var varmt. Det sprang en pingvin runt utanför huset där vi var.

Men iallafall.



Svettig salsa. Jazzig pop. Klassiska toner från Frank Sinatra, Louis Armstrong, Louis Prima, Jerry Lee Lewis, Ella Fitzgerald, Django Reinhardt. Norsk och svensk folkmusik. Dragspel. Sköra röster. Fiol. Saxofon. Akustiska gitarrer. Galen basgång. Pulserande bongotrummor.

Som får mig att längta. Sakna. Drömma. Musik som får mig att känna.
Som gör ont, fast gott.

Älskar det. Bara älskar det.

Inte bara bara

Ett armband säger mer än tusen ord.

En finurlig liten grej. Nåt som hänger på högerarmen, som varje dag ber mig komma ihåg dom fina stunderna. Som får mig till att fortsätta hoppas. På såna som dig...

Inte bara bara det minsann.

Tack.
För allt.

Stupid

Ligger i soffan och somnar alldeles strax. Det är mörkt och tyst.

Ser på gamla bilder som ligger och slänger på maskinen, och jag inser hur dumt man uppfört sig. Kunde man fått en spolknapp till livet, ja då hade jag nog använt den. Inte för min egen del, men för er.

Jag ångrar. Alltid. Men lär jag nånsin?

Egentligen

Borde jag kanske aldrig kommit. Vem vet.

Djupt och handlöst. Är det bara ett begrepp? Känns som en besvikelse, även om det knappast kan kallas det.

Kärlek är visst aldrig nåt att hoppas på.
Bara nåt som kommer.

(När, undrar jag bara)

Glad

För att få ta del.
För all omtänksamhet.
För varje leende.

Du gör så alltför mycket.
Hela tiden.

Sent om kvällen inser jag.
Vad gör jag om dagen?
Det är inte rätt. Så orättvist.
Jag prövar.

Blir besviken.
Trist.

Men du är alltid där.

Tack.

Himlen där borta

Såg ut bilfönstret ikväll när vi åkte från Tydal till Trondheim. Efter en hektisk helg med fotbollscup, teaterövning och ett litet hjälpatillpass uppi skidbacken.

Såg ut fönstret i full fart. Där var norrsken, grön och vacker norrsken. Inte varje dag man ser det liksom.

Och kom till att tänka på det, att vilken tur man har som får uppleva det lite då och då. Vissa reser ju ända till Norge för att se det. Till och med på sommarn, sa Pål. Lite jalla det då, men.

Så såg jag stjärnorna. Och dom ser ju alla, oavsätt vart man är på jorden tänkte jag. Och månen. Det är väl fint.

Speciellt när det är några man tänker mycket på, som då faktiskt befinner sig nån helt annan stans. Kanske ser dom just i natt också på stjärnorna eller månen, eller både och? (Synd att dom inte får till att se på norrskenet bara, det hade jag verkligen unnat dom)

Himlen är inte så värst. Allt är som förut.

Hoppas

Romantic Dinner, Koh Chang, Thailand
Originally uploaded by Alexander Marc Eckert

att du har det bra. Klarar inte sluta tänka på dig bara.

Kan inte sluta tänka på

Sett Closer för tredje gången nu tror jag.
Dom två första gångerna rent tillfälligtvis.
Nu i natt på dvd.

Den beskriver fint hur det är.
Fumlandet, besattheten osäkerheten. Kärlek, vad är väl det liksom.
När är det slut? När börjar det? Varför? Vad är rätt? Vad är fel?
Vem är man uppi det hela? Vad ska man göra, och varför?

Nu,
efter år med älskande, dagar med gråtande.
Klarar inte fighta mer. Har resignerat. Vet hur det blir. Och det är okej för mig.
Men att påföra nån smärta. Det är en mardöm.
Som alltid vänder tillbaka. Naturligt att man blir rädd.
Och det är jag.

Därför sitter man här. Mitt i natten. Allt vanligare.
Tänker. Dricker. Skriver. Blir det nånsin bättre?

The Blower's Daughter går på repeat.
Det gör nog historien också.

Att tro

Såg Adams æbler igen, nu ikväll. Första gången var i början av december i fjol. Men den står ändå lika starkt estetiskt tycker jag. Slår mig lika hårt mentalt. Får fram alla mina känslor samtidigt.

Personligt kokar filmen och karaktärerna i filmen ner till ord som tro och vilja.

Och det är så skruvat. Att allt på ett sätt nästan oundvikligt måste hänga ihop. Att det faktiskt då också gör det - det visar väl det mesta, om man prövar att analysera? Åtminstonde lyser det som en självklarhet hos mig.

Tragedi och tennis. Liv och barn. Äppler och ondskap. Allt det blandat med humor och en vilja som inte försvinner. Tron och hoppet stannar alltid. På ett eller annat sätt. Hos en eller annan.

En universell mekanik, som jag iallafall inte har en aning om vem som styr. Om nu nån gör det.

För vem är gud? Var är hon? Varför?

Frågar som bottnar och enbart kan besvaras genom tro. Om dom nu behöver besvaras. För jag känner inget direkt behov för svaren. Som reporter letar jag varje dag efter goda frågor.

Så länge jag i reell och i överbevisande tro om mitt och andras bästa, lever ett liv som är proppfull av frågor, så ska jag med glädje vissla How deep is your love, medans jag chillar på stranden med familj en solig dag när jag är 80 år, eller dricker mig full och dör utmattad och ensam i en bakgata i Thailand när jag är 23.

Det blir som det blir. Men jag är glad för att jag än så länge har funnit en slags ro med att, innan jag lägger mig varje kväll, genom mina tankar önska en inderlig godnatt till alla där ute som har ett gott och glödande hjärta, och som för mig gör världen till ett bättre ställe att vara i, och ett liv värt att leva. Att jag har funnit en indre balans med att säga; ja jag är nöjd med allt jag fått och uppnått. Även om mer kan, och ska göras. Men, ja, jag har sådan tur. Och jag är så tacksam, och hoppas naturligtvis det bästa för alla fram över. Och jag ger mig själv ett löfte om att kämpa tills jag inte klarar mer. Att uträtta nåt för andra. Betala tillbaka äpplena i alla dessa äppelkakor som jag fått av er alla. Familj, vänner, kolleger och andra.

En ödmjuk tro på det bästa. En stark vilja, fast en svag själ. En dröm som jag blir påmind om varje natt.

Kärleken.

Är övertygad. Den finns. Jag väljer att tro. Och hoppas varje sekund.

Värmande regntid

Regn i Thailand

Tänka sig. Det rann ner från himmeln idag. Regndroppar stora som godiskarameller. Kanske till och med Beckham hade blivit impad?

Men att sitta tyst under ett tak och bara betrakta allt vatten var en ganska fantastisk känsla. Vatten i luften. Vatten som sprätter på asfalten. Splash. Som rinner hit och dit. Ett levande mönster rätt framför mig på busshållplatsen, som ständigt ändrar sig.

Bara det att vänta, relativt torr, med musik i öronen, gjorde mig glad på ett sätt. Sittande på en bänk, läsande i tre olika tidningar och magasiner. Tänka sig. Att just det var det varmaste som hänt idag. Medans en vän klev på bussen, på väg till Værnes. På väg till Oslo.

Att skiljas behöver väl inte betyda ett slut? Bara en möjlighet för att träffas igen.

Ja, möjligheter. På tal om det. Undrar jag, hur man kan skilja på reella möjligheter och inbillade. Tänker ofta på det. Om jag inte törs att plocka möjligheterna som bara hänger där. Eller om jag har rätt när jag intalar mig att det bara är i min fantasi att dom finns. Att det bara är önsketänkande.

Sjukt irriterande är det iallafall. Att aldrig kunna förstå sina egna tankar. Men desto mer spännande. Antar jag.

Suck. Saknar nån. Blir ju galen av mindre.