Kärlek är kärlek

Såg Lars and the Real Girl igår på bio.

Jesus, för en film. Längesen sist att jag vandrade ut från salen, lite småsalig och halvblöt i ögonen, på grund av en filmatisk känslotrip.

(Det på trots av att jag satt helt til vänster på främsta rad och såg hela filmen i från ett milt sagt annorlunda perspektiv)

Och för att ta det finurliga först:
Gillade verkligen alla dom diggbara tröjorna som Lars och dom andra slängde på sig hela tiden. Du vet, såna där hemstickade ulltröjor med älgar, granar och sånt annat jalla på. I alla möjliga färger.

Dessutom så var det ju en del roliga quotes värda att minnas. Den som brände sig allra bäst fast i mitt huvud var denna (tror iallafall den var så här):

"... As always; what would Jesus do?"

Dels för att jag gillar ordet Jesus. Både som svordom och som generell livsreferans i olika meningar. Men också för att det visar just den sidan som fascinerar mig med religion; tron på det goda.

Ok. Det var det roliga med filmen.
Eller egentligen inte. För hela filmens handling är ju komisk.

Hallå, såklart.

Det att man blir kär i en Realdoll, som man döper Bianca, och som man sen vill gifta sig med - det är ju själva definitionen på kul.

Men samtidigt lika mycket trist. Det att Lars inte klarar av närhet med riktiga människor. Fast han är sådan snäll och god kille. Så synd, tänker man ju.

Men det menar jag. Att uppleva kärlek är ju bra oavsett, är det inte? Även om det är på helt konstiga premisser, helt okonventionellt och far out. Så länge det inte går utöver nån. Känslorna är ju äkta. Reaktionerna också.

Och även om det låter konstigt, så blev jag lite avundsjuk (ok, bara nån sekund!) på Lars. För kärlek är kärlek. Och han måtte ju bara på ett sätt igenom det där. Det var hans egen finurliga väg in till sig själv och sitt själsliv - samtidigt som det var hans utväg för att hitta fram till dom andra runt sig.

Bättre att känna, älska, gråta och förlora, än att sitta här nummen och förvirrad.

Vad jag uppskattar filmer som det här. Som får mig att skratta fast det gör ont i bröstet. Som får mig att gråta medans jag sitter där med ett leende.

Ah, jag lever.

Att tro

Såg Adams æbler igen, nu ikväll. Första gången var i början av december i fjol. Men den står ändå lika starkt estetiskt tycker jag. Slår mig lika hårt mentalt. Får fram alla mina känslor samtidigt.

Personligt kokar filmen och karaktärerna i filmen ner till ord som tro och vilja.

Och det är så skruvat. Att allt på ett sätt nästan oundvikligt måste hänga ihop. Att det faktiskt då också gör det - det visar väl det mesta, om man prövar att analysera? Åtminstonde lyser det som en självklarhet hos mig.

Tragedi och tennis. Liv och barn. Äppler och ondskap. Allt det blandat med humor och en vilja som inte försvinner. Tron och hoppet stannar alltid. På ett eller annat sätt. Hos en eller annan.

En universell mekanik, som jag iallafall inte har en aning om vem som styr. Om nu nån gör det.

För vem är gud? Var är hon? Varför?

Frågar som bottnar och enbart kan besvaras genom tro. Om dom nu behöver besvaras. För jag känner inget direkt behov för svaren. Som reporter letar jag varje dag efter goda frågor.

Så länge jag i reell och i överbevisande tro om mitt och andras bästa, lever ett liv som är proppfull av frågor, så ska jag med glädje vissla How deep is your love, medans jag chillar på stranden med familj en solig dag när jag är 80 år, eller dricker mig full och dör utmattad och ensam i en bakgata i Thailand när jag är 23.

Det blir som det blir. Men jag är glad för att jag än så länge har funnit en slags ro med att, innan jag lägger mig varje kväll, genom mina tankar önska en inderlig godnatt till alla där ute som har ett gott och glödande hjärta, och som för mig gör världen till ett bättre ställe att vara i, och ett liv värt att leva. Att jag har funnit en indre balans med att säga; ja jag är nöjd med allt jag fått och uppnått. Även om mer kan, och ska göras. Men, ja, jag har sådan tur. Och jag är så tacksam, och hoppas naturligtvis det bästa för alla fram över. Och jag ger mig själv ett löfte om att kämpa tills jag inte klarar mer. Att uträtta nåt för andra. Betala tillbaka äpplena i alla dessa äppelkakor som jag fått av er alla. Familj, vänner, kolleger och andra.

En ödmjuk tro på det bästa. En stark vilja, fast en svag själ. En dröm som jag blir påmind om varje natt.

Kärleken.

Är övertygad. Den finns. Jag väljer att tro. Och hoppas varje sekund.