En slags dödstelefon

Visste inte hur jag skulle svara.
Visste inte vad jag skulle tänka.
Visste inte vad jag borde känna.

Vet det fortfarande inte.

Upp

Closed from the Inside by Leigh Righton // CC-licensed.

Tekoppen är tom. Bara otydliga utländska röster hörs från TV-apparaten. Musiken skriker tyst i öronen. Här sitter man. Ihopsjunken. Ännu en kväll. Ännu en gång.

Undrar. Blir det nånsin annorlunda. Bättre. Tystare. Näh. Fruktar. Gör jag alltjämt. Medans hjärtat slår. Man dras ju dit. Mot det. Neråt. Med blicket och tankarna. Vänt uppåt. Framåt. Prövar. Men smaken är densamma. Bitter. Blöt. Hårig. Dysfunktionell. Med hopp. Dock. Chanser. Eller inte. Vem. Vad. Och varför. Nu?

Är här. I botten av brunnen. Igen. Snälla. Hitta. Mig.

Vad gör jag här

Sittande. Stirrande. Mentalt på väg.

I en gammal Jeep på en dålig grusväg. I Afrika. På en pick-up i Syd-Amerika. Skrattande. Hos andra. Med nån. Passion. Vilja. För nåt. Nån. En skillnad. Hemma. Thailand?



Arbetande. Svettig.
Med mening. Känslor som...

Glöder.

Nu känns dagar som gröt utan smak. Nummen. Aldrig nöjd. Letande. Ett hål. Jag svävar i periferin. Luft och vind. Försvinner snart.

Trött.

Inte bara bara

Ett armband säger mer än tusen ord.

En finurlig liten grej. Nåt som hänger på högerarmen, som varje dag ber mig komma ihåg dom fina stunderna. Som får mig till att fortsätta hoppas. På såna som dig...

Inte bara bara det minsann.

Tack.
För allt.

Oförglömligt och smärtsamt underbart

Hm. Vet inte vad jag ska säga. Vad jag ska göra. Eller känna heller för den delen.

Jag har så totalt lite kontroll på mig själv. Mina dagar går som dom går nu, med händelser och scener som gör mig så glad. Men också så himla förvirrad.

Varför kan man ju fråga sig. Varför. Och just nu. Vad är meningen? Vad borde jag göra? Vart hittar man svaret?

Inte i Wikipedia ser det ut som iallafall. Lyssnar på Bo Kaspers igen: Hon är så söt.

Jag sitter här hemma i soffan med ett leende, samtidigt som stormen inuti mig bara härjar som fan ännu. Allt är hulter til bulter. Mitt hjärta flyger borti lungorna fast jag sitter stilla och jobbar om dagarna. Jag hostar, mina kinder blir varma, och min blick är totalt ofokuserad då och då.

Ute regnar det och är kallt.

Men prövar att sitta och bara trycka på som vanligt på tangentbordet. Ser inga andra alternativ. Man kan ju inte bara hoppa upp från stolen och och börja skrika. Eller att läsa en trist dikt framför alla kollegor. Vore ju för dumt.

Gårsdagen. En dag som nu bara finns i minnet. Och jag funderar. Att det var lite för tillfälligt det jag upplevde. Mötena. Blicken. Orden. Regnet som inte alls kändes kallt när det rann ner över ansiktet. Jag frös inte, fast jag bara hade en halvlöjlig rosa-orange kortärmad skjorta på mig.

Är jag nån annan nu tro?

Med gråten överst uppe i halsen, en klump nederst nere i magen och med en förälskelse jag prövar att kväva, går jag nu och lägger mig. Det gör så ont att tycka om.

Glad inte glad

Ja. Så har man börjat med praksis i Osenbanden. Superdigg redaktion och massa frihet. Får verkligen använda sig själv och sin egen kreativitet och tankar. Roligt att få vara rolig på radio.


Men som sagt. Inte så himla lätt när tankarna kanske är helt andra ställen. När man inte helt själv tror på det man säger, eller när roligheterna inte blir så roliga. Eller när man egentligen skulle kört stenhårt på så blir man slapp och undrande. När man är trist samtidigt som man ska jobba och bidra. När livet är fantastiskt och helt jävla skit på samma gång - då är det inte konstigt man är förvirrad som en lutfisk.


Men. Saker får bli som det blir. Allt jag kan göra nu är att hoppas. För det gör jag inderligt. På dig. På oss. Men kanske också på mig. För just nu är jag helt mentalt förlorad. Men också sur på mig själv, för att allt jag gör är jall.