Hm. Vet inte vad jag ska säga. Vad jag ska göra. Eller känna heller för den delen.
Jag har så totalt lite kontroll på mig själv. Mina dagar går som dom går nu, med händelser och scener som gör mig så glad. Men också så himla förvirrad.
Varför kan man ju fråga sig. Varför. Och just nu. Vad är meningen? Vad borde jag göra? Vart hittar man svaret?
Inte i Wikipedia ser det ut som iallafall. Lyssnar på Bo Kaspers igen: Hon är så söt.
Jag sitter här hemma i soffan med ett leende, samtidigt som stormen inuti mig bara härjar som fan ännu. Allt är hulter til bulter. Mitt hjärta flyger borti lungorna fast jag sitter stilla och jobbar om dagarna. Jag hostar, mina kinder blir varma, och min blick är totalt ofokuserad då och då.
Ute regnar det och är kallt.
Men prövar att sitta och bara trycka på som vanligt på tangentbordet. Ser inga andra alternativ. Man kan ju inte bara hoppa upp från stolen och och börja skrika. Eller att läsa en trist dikt framför alla kollegor. Vore ju för dumt.
Gårsdagen. En dag som nu bara finns i minnet. Och jag funderar. Att det var lite för tillfälligt det jag upplevde. Mötena. Blicken. Orden. Regnet som inte alls kändes kallt när det rann ner över ansiktet. Jag frös inte, fast jag bara hade en halvlöjlig rosa-orange kortärmad skjorta på mig.
Är jag nån annan nu tro?
Med gråten överst uppe i halsen, en klump nederst nere i magen och med en förälskelse jag prövar att kväva, går jag nu och lägger mig. Det gör så ont att tycka om.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar
Skriv in några ord vetja. Om du nu undrar över nåt, är oenig eller kanske bara inte har nåt bättre för dig.