Ljus i natten

Längesen sist. Alldeles ensam, i mörkret. Bara en glödande stjärna och två tända stearinljus som lyser upp rummet och tillvaron. Eric Carmen sjunger från högtalarna om när han var ung och inte behövde nån. Kärlek för kul skull.

Jag lyssnar. Ler ett litet snett leende. Och tar en stänkare. Hemblandad whisky smakar bäst i sådana stunder, tänker jag.

Home alone i två veckor nu. Pål sticker till "Bloody Beach" och vad som kommer hända där vet väl ingen. Men det ska bli skönt, fast tomt att hänga här i lägenheten själv. Ingen att snacka skit med. Ingen som lurar upp i myggspiral i min mat. Generellt kommer det nog bli skrattat lite mindre här. Mindre ljud. Mindre ytlig aktivitet.

Men desto mer inre. Tid för att rensa huvudet och komma i balans. Eller är det bara självbedrag? Jag kanske bara längtar efter att få dricka, lyssna på mellow musik och stirra i väggen, utan att nån ska ställa svåra frågor.

För det är ju så omöjligt att svara, när man inte har ord. Då är det lättare att dricka upp, och hellre tänka att imorgon är imorgon - så får fan idag vara idag. Och så får dumheterna från igår - som nog egentligen inte är dumheter, bara lite för ärliga och direkta känslor - bara ligga där i vägkanten. Ihopknövlade.

Som ett par ölburkar man kastade genom bilfönstret. Man vet att man inte borde gjort det. Kändes bara rätt att göra det, just då. Jalla, inte sant?

Paradox eller ej; men allt hänger ihop och känns mycket mer förståligt i nattens rus.

Söker alltid bekräftelse. Men är så less på mig själv att. Less på att aldrig vara bra nog, att alltid såra nån - fast det aldrig är meningen. Ingen vits att hoppas på nåt längre. Så jävla trist att inse det, men samtidigt ger det ett slags svar:

Det går skit iallafall. Varför ens pröva. Det är meningen det här vettu.

Kent sjunger Duett. Nästan tomt i glaset. Mörkare ute nu än alldeles nyss. Det är sent, fast natten är ung. Halsen är törstig och huvudet bedövat.

Så kommer tanken: Jag hämtar en till.