Storm

Varje dag. Några ögonblick.

Pirrande glädje som reser sig ur en slags seg soppa av undran. En undran och orolighet över hur det blir. Jag ler ett generat leende inuti mig själv när jag går hem. Åh, mitt hjärta hoppar.

Ja, hur blir det nu egentligen? Vad vill jag? Jag är nyfiken. Fast inte helt komfortabel. Jag trivs inte i trygghet, men jag söker det hela tiden. Jalla. Men jag får väl bara se. Saker tenderar att ordna sig.

Eller gå rätt åt helvete.

När man nu står mitt upp i sommaren - med en härlig jobb, varma helger, glada människor och med alldeles unika dagar (ibland med poetiskt vackra solnedgångar) - så är det ändå så lätt att bli orolig för framtiden. De nästa dagarna. De nästa månaderna.

Hösten. Vad gör jag? Vart är jag? Glöder jag? Eller är jag bara kall och förvirrad?

Intalar mig själv hela tiden att det nu går som det går. Det blir som det blir. Och jag tror verkligen på det. Faktiskt.

Men om man ser det på det viset, så betyder det väl att man är lite hjälplös. Att det inte spelar nån roll? Vet inte helt.

Även om jag nynnar "Que sera sera" i det stilla på väg till bussen om morgonen, eller i duschen på kvällen, så tror jag samtidigt att jag måste pröva ta tag i mig själv. Riva mig i håret och skaka mig litegrann.

Åh. Enkelt är svårt.

Men jag uppskattar varje leende så mycket. Tro mig. Det syns kanske inte, men det blåser upp till storm här inne.