Hösten är här

Nåt jag skrev förut i sommar:

Hösten. Vad gör jag? Vart är jag? Glöder jag? Eller är jag bara kall och förvirrad?

Jag jobbar ännu. Är i Trondheim ännu.

Känns som om livet glöder. Mitt hjärta slår, och jag glädjer mig till helgen. Glädjer mig till att träffa nya människor, uppleva nya situationer - kanske känna värmen från leenden och höra roliga historier vid brasan?

Men förvirrad det är jag. Så ärlig måste jag vara. Samtidigt; hur ofta är jag inte det?

Och kallt det är det väl också. Kallare nu än förut, inuti mig också. Blir drygt att säga att jag är cool, men kylig kanske?

Ja, kyligare än i vissa halvmagiska ögonblick i somras. Lugnare, mer avväntande. Har väl på ett sätt bara erkänt saker och ting.

Framtiden - senhösten och vintern - ser ljus fast mörk ut. Det blir trist fast roligt. Nära, fast långt borta.

Dagarna förlorar alltmer ljus. Det blåser gott utanför mitt fönster på balkongen. Jag blir bara mer ensam och innesluten. Och jag har fortfarande ingen aning om hur saker kommer att utarta sig. Varken här eller där.

Men jag trivs på jobbet. Älskar att vakna, fast jag är skittrött. För jag gillar att vänta på bussen och bara observera människor på väg till ett eller annat. Jag lär så otroligt mycket varje dag. Så mycket visdom som finns hos folk alltså.

Det är roligt, tempo och nåt nytt hela tiden.

Och fotboll gör både kroppen och sinnet friskare. Mycket aggression och svetta som pressas ut.

Inte vet jag vad som kommer, men gör det nåt? Längtar och har börjat lagt planer för julen. Kanske blir den i Brasilien, ensam eller tillsammans med nån? Sydamerika är inte så långt undan som man skulle kunna tro ...

Men allt i allt - hösten ser fin ut. Frisk, förförande, melankolisk och fylld av varma kakaokoppar inne medans regnet störtar ner ute.

Och kanske en och annan tälttur på fjället med svampplocknings, fiskings, korvgrillings och karskings?