Bittersött

00.20: Four roses. Roxette.
Trött som fan, men får mig inte till sängs ännu. Nåt som fattas.



Okej utan sällskap. Andra har lagt sig här. Bara musik och ljudet av fläkten på PCn hörs i rummet. Flamman är stilla.

"... så nära himlen som vi kommer nå ..."

Bo Kaspers sjunger. Och jag tror på dom. Associerar.
Har berättat det med glädje till många: Jag ska troligtvis en tur till München och en trip till New York i november och december. Arbete.

Bourbon whiskey är gott.

Otroligt. Det är svårt fast lätt att svälja. Otänkbart. Och jag är bara tacksam. Ett äventyr. Så tacksam. Törs knappt tro det. Egentligen.

Så det blir inte Brasilien. Ingen surfing. Ingen samba. Eller Caipirinha. På julafton. En annan gång. Synd. Var så sugen.

Är väl egentligen alltid det.

Men. Hallå. För några månader jag har framför mig. Utlandet. Vad jag älskar att resa. Har ett behov för att träffa människor. Se andra landskap. Linjerna. Tempot. Ljudet av främmande språk. Blir så tillfredställd. Att suga till mig livspulsen på flyplatsen, gatumusiken runt varje hörn, matlukten i restaurangerna och smaken av drinken i en bar, långt borta. Konstigt, men trivs bäst borta tror jag. Så fort det blir hemma vill jag sticka igen. Det kittlar i magen.

Måste resa bort för hitta tillbaka till mig själv kanske.

Undrar jag, om nån annan nånsin kommer hitta in till mig förresten? Tänkt en del på det. Är för svår att ha med att göra. Tänker för mycket. Menar för mycket. Icke kompitabel, helt enkelt. Är lite ledsen för det. Men så är det. Jaja.

Men julen blir väl hemma nu då. Troligtvis. Munnen längtar redan efter julmaten. Blir nog bra. Blir det.

Sena och mörka nätter är ibland underbara. Nu lever livet. Smakar sött. Jag njuter det så länge det varar. Det är väl bara en tidsfråga.