Det som var, det blir

Inget försvinner. Allt går bara över i andra former. Det som gick sönder blir till nåt nytt. Det som gör ont kommer en dag göra gott. Troligtvis.

Fick nytt ljud i mina öron idag. Samma sånger, men nya hörlurar. Koss - med livstidsgaranti. Bara stack till butiken och fick nya. Inga frågor, bara min lite halvnervösa och förklarande röst. Och sen hennes lite distanserade "jaja", innan hon nonchalant drog ut lådan och gav mig ett nytt paket med sprillans nya pluggar. Som om hon hade gjort det minst 14 gånger förut. Undrar jag, hur många kunder som byter in. Den där garantin är ju ganska användbar.

Grunden? Hörlurarna började på nåt märkligt sätt låta jalla. Lite sprängda. Hur det nu har kunnat gått till.

Musik ja. Köpte förresten ett album förra veckan. Säkert över ett år sedan sist. Samvirkelaget. Och för att säga det så: Det går fan inte lyssna på nåt sånt utan hörlurar som fungerar som dom ska. Dom jag har nu funkar iallafall normalt.

Hur onormalt är det att ha en isbjörn från IKEA hemma? Okej. Men en egen korg till den då? Att ha små leksaksfiskar + en slags träboll i plast från Bangkok till den? Att kalla den Baloo, och att senast idag ha tvättat en egen svart filt i fleece till den?

Kanske jag är ensam. Kanske Pål också är det. Ensamma tillsammans i en lägenhet på Lade. Hah.

Egentligen påminner Baloo mig om vinter. Och bollen om Thailand. Det som var, det blir.

Jag bara undrar. Och det gör säkert Baloo också: Varför lyssnar man bara på blues när man är glad liksom? Varför hör jag inte blues annars? Förut hade jag massa blues. På CD och på PC. Vart är allt nu?

Min laptop går allt trögare. Allt fylls upp. Egentligen tror jag mitt huvud också på ett sätt gör det. Har du sett filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind? Undrar hur det hade varit jag, att rensa hårddisken lite. Men hm, för dumt att ta bort kärlek då. Även om det är från en svunnen tid. Kärlek gör alltid gott. Troligtvis.

Vem vet. För vem ska man lita på? På han håriga Timbuktu som på digg skånska snackar om att Det löser sig. Eller på Bo Kaspers melankoliska jämrande ord i låten Hon är så söt?

För det är hon ju. Önskar ibland att man inte tyckte det. Önskar man slutade tycka om folk så förbaskat. Eller. Jo, kanske. För allt bara repeteras känns det som.

Mitt liv. En evig repris. Och när man spelar en gammal videokassett med sin favoritfilm som man recordat från en söndagskväll på TV 4 (eller nåt sånt), så fattar ju varenda jävel att den bara blir dåligare för varje gång. Sämre bild- och ljudkvalitet. Dessutom börjar man kunna historien utantill.

Så varför inte bara köpa en ny? DVD är ju rätt så billigt nu. Är jag rädd för att den inte är värd pengarna? Eller är det för att jag inte gillar förbrukarsamhället?

Troligtvis. (Ehm. Men vad med mina nya hörlurar då?)