Farmor måtte plocka grönsaker om morgonen. I skogen.
Bäcken. Barfota.
Gå till marknaden. Med dålig rygg. Slitna kläder.
Alltid böjd framöver. Alltid gammal.
Jag skuttade med.
Vad tänkte hon på tro?
Mitt på dagen. I solsteken.
För, som jag tjatade.
Ständigt.
Hon hade lite pengar. Men många rynkor.
Och mycket jord under naglarna.
Jag hade lust på mer godis.
Bägge log.
Hon matade mig. Om kvällen.
Medan jag sprang och lekte i gatan.
Och skrek.
*
Jag matar ingen.
Men har allt.
this pizza has got personality by uglyagnes // CC-licensed.
Underlig trist. Fastän undrande.
Underbart lycklig. Fastän trist.
Som en söndagspizza.
Svett. Energi. Värme.
Ej hat. Men anti-kärlek.
Ett kollektivt ge fan.
Mot destruktiva dom.
Som köper. Skjuter. Dödar.
Men aldrig bryr sig.
Kallblodiga. Maskinistiska. Egoistiska.
Djävlar.
Jag är villig.
Till att ropa. Skrika. Vråla.
Slå. Sparka. Dränka. Bränna.
Förstöra.
För kärleken.
För oss.
Han gör mig stolt av att vara uppvuxen på landet. Konstigt nog. Eftersom låtarna är mer helvete än himmel, för att säga det så.
Men det är nåt med referenserna, begreppen och tankarna som man känner sig igen i. Genom låtarna blir landsbygden lyft till ett nivå där dumheter omvandlas till vacker poesi. På nåt sätt.
Hör själv. Ta en whiskey och känn efter:
Stein Torleif Bjella - Heidersmenn
Stan kommer aldrig bli så trist, ej heller så cool som byn. Ever.
alone in the snow by axiepics // CC-licensed.
Om jag får det jag vill.
Vad jag önskar spelar ingen roll.
Nåt mer.
Defekt. Utan garanti. Är numera påklistrat.
Men finns alltid nåt att leva för. Därute.
Nån.
Stivert > Da Funky Force > Hairgel > Voodoo People [Slösch Mix]
Det var en tid när man inte gjorde någonting annat än att sticka på skolan i Selbu för att läsa och snacka lite skit. Och därefter kom man bara hem och slängde i sig billig pizza och snackade mer skit. Såg på TV. Festade.
Och ibland så satt man bara framför datan och fixade lite musik med Magix Music Maker (var det version 6 på den tiden tro?) Ovanför är "albumet" jag aka DJ N.PsyCow fixade med min rumkompis Stigi aka Fumble Freak. Kul var det, och tror mycket av det ljudredigarendet man höll på med då sitter igen än i dag i fingrarna.
Hittade faktiskt några av låtarna rippade in här i iTunes-biblioteket! (Men kommer ju ihåg det nu, att plattan var så himla repig, så därför lyckades jag aldrig rippa in alla låtarna. Och inte är dom hela heller. Haha.)
***
När man ändå snackar old school shit:
Clay Converse var ett bandprojekt som jag var med och spelade trummor i. Här är en låt där vi bara impro-punk-covrade Radiohead en gång under en övningssession - inspelad genom en laptop-mic (!) tror jag:
Creep (Screw Thom Yorke Edit)
Och här är en mixad radionyhetsbull från tiden på journalisthögskolan i Bodø:
Funkadelic News (feat. JasMan)
... Där jag annars spelade i det legendariska jallabandet Ögley Crue!
PS. Synd man varken har bilder eller ljud från den tiden man spelade synth i det ambitiösa projektet Riowi Skuri!
Det är nåt med det. Att vända hem.
Säger dom.
Inte vet jag. Önskar bara att vara jag.
Där.
Vertigo Bar by Morgales // CC-licensed.
Att tryggt passa in. Samtidigt som man känner en pirrande otrygghet.
I magen. Benen.
Nytt. Fast ändå inte.
Gammalt. Fast annorlunda.
Jag vill också fatta. Läsa.
Flera våningar inuti mig är tomma.
Som måste fyllas. Med stolar av ord. Några friska blommor av förståelse.
Kanske en god säng med roliga svordomar på.
Inte sant?
Bangkok Rooftop bar by Tushar Pokle // CC-licensed.
Tänka sig. Dom är där ännu.
Minnerna. Vill krama dom varje dag.
Men vad hjälper det? Mina förväntan är inte dom samma.
Ej heller mig.
Drömmen är så oklar. Fast den ändå skiner.
Starkt.
Som maten.
Åh. Vad jag älskar mitt hem.
Som jag aldrig haft.
Moon Bar Restaurant, Banyan Tree by Kevin Jewell // CC-licensed.
Önskar dig en god tur Anniken!
Jag - har aldrig tagit mig någonstans.
Bara hamnat där.
Aldrig gjort nåt bra.
Bara någorlunda.
Jag gör er aldrig lycklig.
Fast jag vill.
Prövar ständigt.
Men jag bommar.
Sinking feeling by Worapol S. // CC-licensed.
Ni har lyft mig fram i livet.
Och jag tackar er för allt.
Alltid.
Visste inte hur jag skulle svara.
Visste inte vad jag skulle tänka.
Visste inte vad jag borde känna.
Vet det fortfarande inte.
Ett nytt hem. Med nya grannar. Skohyllor. Spis.
Och fönsterstorlekar.
Jag gillar det.
Skuggorna som dom små ljusen kastar från sig på bordet framför mig. Jag dansar invändigt med släpande steg till pianoplimprandet och sjungandet som kryper ut och upp i den mjuka soffkroken. Utanför balkongen är nu inget annat än havet och dom små vågorna som ständigt böjer sig upp och ner. Och ja, en liten grabb på gatan mitt emot som bär två svarta väskor. Ser tungt ut.
Det är annorlunda färger här. Luktar oanvänt.
Halvtomt.
Ännu.
Allt är så nytt.
Igen.
Tänk, alla tjatar om möjligheter.
"Desto fler desto bättre".
love story by Daniel Horacio Agostini // CC-licensed.
Men är det nu nödvändigtvis det?
Har man inga val, så är ting som dom är - inget att göra med.
Möjligheter däremot, är kaos.
Yotsuba Lost Her Friends by Liam Manic // CC-licensed.
Det krävs inget alls att välja. Speciellt inte om möjligheterna bara ligger där och flyter.
En sjö av skimrande lyckomyter.
Man kan rösta. Man kan söka. Man kan trycka. Man kan säga. Man kan neka.
Men man behöver inte att vilja. Att kunna. Eller att tycka ens.
Bara att peka.
... by mms0131 // CC-licensed.
Inte konstigt vi stadigt väljer fel.
My Deepest Desire by Martin Gommel // CC-licensed.
När jag vandrade på vägen hem från jobbet i dag, dök plötsligt Carl Mann med låten Pretend upp i mitt öra. Har massa gamla jukebox-typ-av-låtar på min iPhone, men just den här har jag inte lagt märke till förut - förs just i dag.
Tror det faktiskt var vid polisstationen, utan att det ger mer eller mindre mening dock.
Men lika plötsligt som låten fick mina läppar att småtyst-nynna och mina fingrar till att rytmiskt knäppas, så dök en musikvideo upp i mitt huvud. En musikvideo jag fick lust att spela in till låten - med min framtidiga kamera Canon EOS 500D. (Som jag då önskat att skaffa ett tag nu. Men du vet, vi lever alla under våra hårde prioriteringar, inte sant.)
Oavsett. Eftersom jag är lite osäker på när (om) jag faktiskt får till att fixa den här musikvideon som dök upp utanför polisstationen i dag, så tar jag chansen på att avslöja dom grova linjerna här:
Nåt sådär. Sen kom jag hem och fixade middag och såg på TV.
Vi ser en man som sitter vid ett gammalt träköksbord. Han sitter med ena armbågen på bordet, och tar sig på hakan medan han kikar ut fönstret. Allt är i svartvitt. Han har på sig en slags rutig skjorta som för mig ser röd och svart ut. Fast allt är som sagt i svartvitt.
Han ser lite tom ut i blicken. Och det ser ut som om att det är en gammal stuga den här videon är inspelad i. Framför honom står en kaffekopp. Typ gammal. Typ porslin. Typ liten. Vit. Kanske med nå blommiga krusiduller på.
Bredvid koppen står en stor flaska. Typ gammal. Genomskinlig. Fast halvfull med nåt blankt.
Låten börjar.
Mannen tar en slurk av kaffekoppen. Jag är lite osäker på åldern på mannen. Kan vara gammal. Kan vara ung.
Han ser fortfarande ut genom fönstret. Hans fingrar är slitna. Han har på sig jeans.
Plötsligt reser han sig. Rättar på bältet. Kikar ner i golvet. Så börjar han smått dansa för sig själv till låten. Sådär smågungar.
Lite slow-motion-twist-aktigt.
Han ser fortfarande ner i golvet. Vi ser honom från olika vinklar. Så stöttar han sig på trätrappan som går upp nånstans. Han har på sig en hatt nu. (Ingen aning vart den kom i från. Men den är svart. Typ cowboy.)
Så ser han upp. Han gråter. Försiktigt. Omärkbart. Tårarna rinner ner kinden medan han dansar. Och ser ut genom fönstret. Men hans ansikte har stelnat. Dansen föregår ännu. Vi ser han från olika vinklar. I fokus. Ut av fokus.
Han sätter sig ner. Tar en slurk från kaffekoppen igen.
Så böjer han sig framöver. Tar sig på huvudet med händerna. Ser ner i bordet.
(Solo i låten)
Närbild. Hans tårar träffar träbordet. Obehandlat trä. Gammalt. En av tårarna träffar dock kanten på flaskan som nu nästan är tom. Vi ser droppen i extrem närbild. Den rinner ner på insidan av flaskan.
Mannen häller lite granna från flaskan ner i kaffekoppen. Tar så en slurk.
Så reser han sig igen. Fixar på bältet. Dansar.
Vi zoomas ut från rummet i den gamla stugan. Ser att stugan står vid en sjö. Vid en skog.
Svart.
Låten slutar.
Att bekymmerslöst vandra omkring i shorts. Äta nygrillade sommarkotletter - vid sidan av härlig grön och frisk rucola. Och små rullande röda söta tomater. Ah. För så att slurpa i sig en kall öl.
Inomhus.
Snacka om en tankeväckande tanke - att upphovsrätten på intellektuella innovationer kanske bara är bajs. En hoax! Att det ur samhällsekonomiskt perspektiv inte är behov för den?
Den intellektuella äganderätten, som bland annat omfattar upphovsrätt och patent, kallas formellt för immaterialrätt. En viktig distinktion mellan immateriella och materiella tillgångar är att de förstnämnda inte har någon fysisk begräsning. Inom nationalekonomin kan detta fenomen beskrivas på åtminstone två sätt: antingen finns icke-rivalitet i konsumtionen, vilket innebär att en individs konsumtion av en vara inte begränsar en annan individs konsumtion av varan, eller så är kostnaden för att producera ytterligare en enhet av varan noll, vilket innebär att det inte finns någon kostnad för att kopiera varan. Immateriella tillgångar skulle därmed uppfylla Humes kriterium för produkter som inte kräver äganderätter.
Den intellektuella äganderätten syftar till att på konstgjord väg skapa en knapphet som inte fysiskt existerar, och därmed generera ett tidsbegränsat monopol för innehavaren. Avsikten med detta är att innehavaren ska ha ett ekonomiskt intresse av att producera den immateriella produkten. Utan en tillräcklig vinst som tillfaller upphovsmannen kommer produkten inte att tillhandahållas. Tanken är att den intellektuella äganderätten ska garantera att vinsten just blir tillräcklig. Resonemanget har tagits för givet under flera decennier bland forskare inom nationalekonomi. Under de senaste åren har dock flertalet börjat ifrågasätta detta argument.
Jag tänker på att sticka ut på hörnet för att köpa en söndagspizza / Vandra bort till kompisen för att spela Nintendo efter skolan / Att smyga ut i natten med en rätt så främmad tjej, på restaurant som man aldrig varit på / Lägga sig ner i en vinterkall säng. Och bara känna lakanet kittla kyligt på ryggen - innan man somnar.
Drömmande. Om morgondagen.
Tänk om min kamera hade funkat. Eller om man haft råd till en ny en. Då skulle jag sprungit ut genast. Är nämligen så många konstiga bilder som svirrat runt i mitt huvud på sistonde. Som bara väntar på att få pressas ut igenom mina fingertoppar, in i kameran och ut på gräset vid vägen här.
Det hade varit nåt det.
Får väl bli en annan gång då.
Innlegg
Alle kommentarer
Osenbanden var i New York
29. nov - 2. dec,
och det här producerade vi därifrån på P3tv:
