Thaisvensknorsk

Så här hänger det ihop. Ungefär.

Jakten på nazisterna

Mer om demonstrationen i Berlin här.

I alla fall

Staketen kryper upp över backen. Medan flygplanen flaxar på. Julen är snart här.
Ändå. Undrar jag. Vad som väntar. Där under bilen, som står parkerad utanför fönstret.

Grus? Kanske. Men man hoppas ju på rör. Som för till himmelen.
Dit du är.

Den sista kyssen. Väntar jag på. Innan vi försvinner ner i älven.
Ölen smakar digitalkamera. Annorlunda. Teknologisk.

Inte som förr.

Vassdram. Vad skedde med det liksom?
Kanske. I alla fall. Någorlunda.

Ord som inte säger ett skit. Men som ger mening.
I alla fall efter man druckit en mängd cava. Så det så.

Att inte göra

Det man skulle. Borde. Tänkt.

Städa. Lära. Läsa ett långt och viktigt inlägg.
Men. Allt blev bara helt plötsligt
mentalt bortslängt.

Jag lyssnar hellre på en god gammal en.
Åter och igen.

Landskapet

Berg, Nordlys, Sekvens, Vår by Tor Even Mathisen // CC-licensed.

Utkanten.
Där bor vi väl alla.
Egentligen.

Inkanten?

Nån har norrsken. Andra har lysraketer.
Skinande på himlen om natten.

Alla skådar vi ut över
landskapet.

Undrande.

Vändpunkt

Abernathy kids (LOC) by The Library of Congress // The Commons

Väntar varje dag på den resan.

Gravitation

Det stoppar
liksom upp.
Allt. När du svävar in.

Kallt.
Genom dörren.
Ljudlöst.

Blåser en vind.
I ögonkroken
står du. Älskling.

Plötsligt. Nu.
Hoppar mitt hjärta.
Ballt.

Ah. Fångad.
I det som sker?
Gravitation.

Mina öron
mjuknar.
Ler

av dina vibbar bara.
Ger min kropp
från hår till tår:

Inspiration.
Till att faktisk
vara.

Våran oskrivna historia

Woman and dog on bridge downtown Bangkok by Ronn aka "Blue" Aldaman // CC-licensed.

Jag glömmer bara mer och mer. Tror jag.
Dagarna. Veckorna. Dom bara smyger förbi här ute. Utanför köksfönstret.

Det våras sägs det. Men snön blir bara högre. Tjockare. Och vitare.
Jag kommer inte undan det. Att ta mig själv i att tänka. Ja, tänk. Tänka.

På att imorgon är idag igår.

Jag undras över berättelsen. Om oss själva. Som ännu inte blivit nedskriven.
Om den nu någonsin blir det. För vem skriver den? Inte jag i alla fall.

Det är spännande ändå. Skrämmande?

Att man inte kan bläddra till sista sidan. Av den oskrivna historian.
Den kommer väl när den vill. Antar jag.

Inte så farligt. För livet består väl egentligen inte av meningar. Skildringar. Verb.
Är väl kanske mer flyktiga ögonblick. Små. Självlysande. Mjuka. Men ändå så starka.

Och dom kommer jag ju alltid ihåg. För dom lagras ju i hjärtat.
Tror jag.

Allt är som förut

Hur

kan man egentligen
sakna sina misstag?

Lärdomen

vandrar med mig
var dag.


Besynnerligt då
att känslan

av en slags framgång
är så oroväckande
svag.

Öde

Tron kan vara stark.

Men i väntan på varandra, hittas bara våra egna
ensamma spår.

Sanden slukar själen. Allesamman dör vi.
Långt bortanför närheten vi önskar oss.

Mannen med drakarna

Det var på toppen av en kulle jag först såg honom. En varm och solig dag. Jag körde moppe som vanligt. Från den lilla stan och stranden, där jag hängde om dagarna, tillbaka hem till den stora turistvillan som vi hyrde. Med pool och egen städerska.

Det blåste lite grann på toppen av uppförsbacken. Säkert därför han satt där. Mannen med dom många drakarna. Blåa, gröna, röda och gula. I alla slags färgkombinationer. Stora och små.

Alla hängde dom i ett trästativ, i ett par rader. Kanske 10-15 stycken. Dom vajade stillsamt i vinden. Förutom en drake. Den gled långt där uppe, i änden av den tunna linan som var fäst på stativet. Man såg den knappt. Var den röd tro?

Mannen satt på det torra gräset vid stativet. Med hatt och sliten skjorta. Såg varmt ut.

Jag svängde av vägen och stannade till rätt framför honom, nyfiken som jag var. Stoppade moppen. På små pappskyltar stod priserna. Och han spratt genast upp från backen, och satte på locket på den blåa frysboxen bredvid sig.

Jag kikade länge. Dom var så fina allihopa. Hemfixade visst nog. Till slut köpte jag en av drakarna. En av dom mindre. När jag var liten så diggade jag att flyga drake.

Mannen fick några baht som jag hittade i den ena shortsfickan. Lite mer än det som var priset. Han tackade så mycket.

Jag startade moppen igen.

Fick han sålt många drakar? Hade han suttit där länge tro? Hade han en familj som väntade hemma? Jag körde därifrån på moppen med en ny röd drake och massa frågor.

Bakom mig stod mannen kvar bredvid sina drakar.

Scooter

Det snöar

Varför ens pröva att förstå den? Med smarta begrepp förklara den?
Varför inte bara leva i den?

Dags att släppa tungtankarna.
Och hellre ta upp pantplastpåsarna.

För att sticka.
Ut till världen.

Orden du gav mig

Kommer ständigt svävande.
Små. Svarta. Anonyma.

Detta vi? Som känner igen varandra på mejladress.
Luktar plast.

För mig är du en främling.

Såret

Ljuset jag aldrig såg
gjorde mig yr.

Smaken av rök
som rinner ut av öronen
gör mina andetag till sten.

En dag. Vill jag känna
värmen från blickarna som vandrar
i det vita intet.

Transit

Old timer by That Boy // CC-licensed.

Here we go again
We're back in town again
She'll take me back again
One more time

Here I go again
The mouth will shout again
I'll be a fool again
One more time

I've been there before
And I'll try it again
But any fool knows
That there's no no way to win

Vi valsar nå fram. Med livet på släp.
Och planerna.

Utan att veta vilken dans som gäller. Som väntar.

Där i öst.

Tankarna ligger bara här bredvid. I soffan.
Tillsammans med dig.

Älskling.

Here we go again
I'll break her heart again
I'll play the part again
One more time


Transit spatio-temporel by Fred // CC-licensed.

Here we go again
I'll break her heart again
I'll play the part again
One more time

She'll take me back again
One more time

Historier

(Se Wasteland i HD)

For almost a century Jharia coal fields have been on fire in the Indian state of Jharkhand, due to poor mining techniques.

Many of the people who live on the burning fields survive by collecting coal illegally. The coal is burned and then transported to nearby markets for very little money.

A resettlement plan has been put in place, but the area's residents are reluctant to move to safer grounds because the coal earns them their livelihood...

This story has been shot entirely with the Canon 5D Mark II by Poul Madsen and Brent Foster from Bombay Flying Club. Journalist on the story was Line Wolf Nielsen.

Viktiga. Läckra. Mörka. Gripande. Mänskliga.
Sådana historier vill jag också bidra med till världen när jag blir vuxen.

Hårigt

Det gjorde mig inte ledsen.

Att klippa bort
en helvetes massa
tungt gammalt slitet
jobbigt opraktiskt
hår.

Men att tappa
l
i
t
e
.

Konsten

I salmörkret kikar jag
på en rätt konstig var det rumänsk film?
Medan jag observerar
ett livligt ljus som kuddmjukt dansar på din kind.

Du tittar fram
mellan håret ibland.
Myser, rullar dig bolligt ihop
och gäspar obekvämt sparsamt.

Dom spanar där framme på den gröna åsen
efter en fiende, vän eller var det kossa?
Men ingen ser nåt
ingenting annat än tagna nakenbilder som förbrinner upp.

Jag erkänner.
Inser mitt tillkortakommande.

Jag har sett mycket.
Men ändå lite.

Den dagliga katarsis

tHis pAin by Sippanont Samcha // CC-licensed.

Droppar som rinner. På kroppen.
Ner. Till golvet.

Flytande bort. Med gårdagen.
Ner. Till livets avlopp.

Jag brinner. Drunknar.
Nästan.