Allt är som förut
Hur
kan man egentligen
sakna sina misstag?
Lärdomen
vandrar med mig
var dag.
Besynnerligt då
att känslan
av en slags framgång
är så oroväckande
svag.
. . . . . . . . . . . . . . . . . Livets tristesse uttrycks kanske bäst i positiv form. Eller tvärtom?
Hur
kan man egentligen
sakna sina misstag?
Lärdomen
vandrar med mig
var dag.
Besynnerligt då
att känslan
av en slags framgång
är så oroväckande
svag.
Det var på toppen av en kulle jag först såg honom. En varm och solid dag. Jag körde moppe som vanligt. Från den lilla stan och stranden, där jag hängde om dagarna, tillbaka hem till den stora turistvillan som vi hyrde. Med pool och egen städerska.
Det blåste lite grann på toppen av uppförsbacken. Säkert därför han satt där. Mannen med dom många drakarna. Blåa, gröna, röda och gula. I alla slags färgkombinationer. Stora och små.
Alla hängde dom i ett trästativ, i ett par rader. Kanske 10-15 stycken. Dom vajade stillsamt i vinden. Förutom en drake. Den gled långt där uppe, i änden av den tunna linan som var fäst på stativet. Man såg den knappt. Var den röd tro?
Mannen satt på det torra gräset vid stativet. Med hatt och sliten skjorta. Såg varmt ut.
Jag svängde av vägen och stannade till rätt framför honom, nyfiken som jag var. Stoppade moppen. På små pappskyltar stod priserna. Och han spratt genast upp från backen, och satte på locket på den blåa frysboxen bredvid sig.
Jag kikade länge. Dom var så fina allihopa. Hemfixade visst nog. Till slut köpte en av drakarna. En av dom mindre. När jag var liten så diggade jag att flyga drake.
Mannen fick några baht som jag hittade i den ena shortsfickan. Lite mer än det som var priset. Han tackade så mycket.
Jag startade moppen igen.
Fick han sålt många drakar? Hade han suttit där länge tro? Hade han en familj som väntade hemma? Jag körde därifrån på moppen med en ny röd drake och massa frågor.
Bakom mig stod mannen kvar bredvid sina drakar.
Varför ens pröva att förstå den? Med smarta begrepp förklara den?
Varför inte bara leva i den?
Dags att släppa tungtankarna.
Och hellre ta upp pantplastpåsarna.
För att sticka.
Ut till världen.
Kommer ständigt svävande.
Små. Svarta. Anonyma.
Detta vi? Som känner igen varandra på mejladress.
Luktar plast.
För mig är du en främling.
Kategori: verklighet fixat @ 20.31

Old timer by That Boy // CC-licensed.
Here we go again
We're back in town again
She'll take me back again
One more time
Here I go again
The mouth will shout again
I'll be a fool again
One more time
I've been there before
And I'll try it again
But any fool knows
That there's no no way to win
Vi valsar nå fram. Med livet på släp.
Och planerna.
Utan att veta vilken dans som gäller. Som väntar.
Där i öst.
Tankarna ligger bara här bredvid. I soffan.
Tillsammans med dig.
Älskling.
Here we go again
I'll break her heart again
I'll play the part again
One more time
Transit spatio-temporel by Fred // CC-licensed.
Here we go again
I'll break her heart again
I'll play the part again
One more time
She'll take me back again
One more time
(Se Wasteland i HD)
For almost a century Jharia coal fields have been on fire in the Indian state of Jharkhand, due to poor mining techniques.
Many of the people who live on the burning fields survive by collecting coal illegally. The coal is burned and then transported to nearby markets for very little money.
A resettlement plan has been put in place, but the area's residents are reluctant to move to safer grounds because the coal earns them their livelihood...
This story has been shot entirely with the Canon 5D Mark II by Poul Madsen and Brent Foster from Bombay Flying Club. Journalist on the story was Line Wolf Nielsen.
Viktiga. Läckra. Mörka. Gripande. Mänskliga.
Sådana historier vill jag också bidra med till världen när jag blir vuxen.
Kategori: journalistik fixat @ 20.05
Det gjorde mig inte ledsen.
Att klippa bort
en helvetes massa
tungt gammalt slitet
jobbigt opraktiskt
hår.
Men att tappa
l
i
t
e
.
I salmörkret kikar jag
på en rätt konstig var det rumänsk film?
Medan jag observerar
ett livligt ljus som kuddmjukt dansar på din kind.
Du tittar fram
mellan håret ibland.
Myser, rullar dig bolligt ihop
och gäspar obekvämt sparsamt.
Dom spanar där framme på den gröna åsen
efter en fiende, vän eller var det kossa?
Men ingen ser nåt
ingenting annat än tagna nakenbilder som förbrinner upp.
Jag erkänner.
Inser mitt tillkortakommande.
Jag har sett mycket.
Men ändå lite.

tHis pAin by Sippanont Samcha // CC-licensed.
Droppar som rinner. På kroppen.
Ner. Till golvet.
Flytande bort. Med gårdagen.
Ner. Till livets avlopp.
Jag brinner. Drunknar.
Nästan.
Kategori: Aristoteles fixat @ 22.37
- Det manglet liksom noe. Et eller annet søtt til det salte.
- Ja, konstigt det där. Att nåt så lite, kan göra en så stor skillnad.
- Mmm. Fattern hadde glemt å kjøpe. Så vi måtte klare oss uten. Men det gikk jo det.
- Ja, går väl alltids.
Att inte ha lingonsylt till pinnekjøtt och stappe. Juldagen. Det kan väl egentligen inte kvalificera till en kris.
Många hade kanske betecknat det som en slags kris, i fall man nu faktiskt hade haft med lingonsylt till rätten. Traditionerna varierar ju så. Inte sant. Mat och folk. Hm.
Men. En söt liten röd klatt där på tallriken - bredvid det ångande och knapriga pinnekjøttet. Salt. Och stappen, där på andra sidan. Snaps. Och flatbrød. Nej. Eller jo.
Vi gillar lingonsylt vi. Jag och Pål.
Lingonsylt är sött. Bittert. På en och samma gång.
Av bär som man absolut inte plockar för att mumsa på, när man vandrar i skogen en varm höstdag och svettas. I alla fall inte jag. Inget är bättre än blåbär då.
Men lingonsylt är totalt jävla magiskt. Dom röda bären trollar med maten.
Svisch. Så är det dans i munnen. Gammeldans. Dansband. Dance.
Som förvandlar den kalla förfesten hos några folk som går med alldeles för fina kläder och som du inte ens känner - till värsta varma klubbfesten på Roskilde en gång för många år sen, som du bara inte klarar glömma.
Eller till en mysig tältnatt runt den glödande brasan med din kära. Långt från allt och alla.
Lingonsylten spelar fotbolls-VM med pinnekjøttet. Helt enkelt. Skapar passion med stappen. Ropar till snapsen. Hurra! Bring it on jävla potatisgubbe!
Mmm.
- Blir ikke det samme nei.
- Men ni gick aldrig och frågade om grannarna hade sylt att låna bort då?
- Nei.
Jag undrar jag.
Vad som är livets lingonsylt.
Kategori: lingonsylt fixat @ 21.15
Kära gud:
Vem du än är. Hur du än ser ut. Om du nu finns.
Varför kan du inte hjälpa till lite?
Hjälpa oss liksom?
Att se.
Varandra.
Det gör mig så ont.
Att varje dag känna. Hatet.
Växande i mina vänners ögon.
Jag som egentligen inte tror på ondska.
Bara på dårskap.
Och egentligen.
Tror jag ju inte på dig heller.
Men. Jaja.
Kära gud:
Jag vill inte gråta.
Men jag gör det ständigt. Har lust att ge upp.
Ge fan. I oss. Vad är vitsen?
Haha.
Som ingen av oss tar.
Eller kanske du?
(Nej, jag har inte softat och blivit religiös)
Kategori: livet och döden och sånt fixat @ 19.56
Farmor måtte plocka grönsaker om morgonen. I skogen.
Bäcken. Barfota.
Gå till marknaden. Med dålig rygg. Slitna kläder.
Alltid böjd framöver. Alltid gammal.
Jag skuttade med.
Vad tänkte hon på tro?
Mitt på dagen. I solsteken.
För, som jag tjatade.
Ständigt.
Hon hade lite pengar. Men många rynkor.
Och mycket jord under naglarna.
Jag hade lust på mer godis.
Bägge log.
Hon matade mig. Om kvällen.
Medan jag sprang och lekte i gatan.
Och skrek.
*
Jag matar ingen.
Men har allt.

this pizza has got personality by uglyagnes // CC-licensed.
Underlig trist. Fastän undrande.
Underbart lycklig. Fastän trist.
Som en söndagspizza.
Osenbanden var i New York
29. nov - 2. dec,
och det här producerade vi därifrån på P3tv:













