2007/12/25

Hoppas

att du har det bra. Klarar inte sluta tänka på dig bara.

2007/12/23

På fjället

Jul. En finurlig grej.



Nu är jag här. På Stugudal, i våran stuga. Med julgran, julklappar, rakfisk, julöl, glögg och tillsammans med familj och moster och kusiner.

Annorlunda, fast lite som vanligt ändå. För jul har jag hunnit med att fira jul en del gånger nu, även om jag inte ska skryta på mig flera år än det jag då faktiskt är.

Grejen är ju det, att i fjol var jag på Filippinerna med Ida. Men året innan här på Stugudal. och några år innan det igen på Koh Chang i Thailand. Och därinnan i Sverige. Men från början av i Thailand, och då firades väl inte jul på det här sättet, eftersom min thailändska familj först och främst är buddhister. Men, ja, det är ju en egen historia, det där.

Men just det, julen. Och vad den betyder för mig:

Minns när jag bodde i Tännäs och senare Tydal. Det var en sann glädje det här med julen. Adventstid. Lucia. Julkalender. Strumpa. Julklappar.

Nu är jag mer sådär; fan vad gott det ska bli med ledigt. Äta massa god julmat, dricka och festa med vänner och att bara njuta tillvaron. Julklappar, är inte så viktigt. Jag uppskattar det andra mer. Vuxent? Jag vet inte. För ännu kriblar det när jag tänker på hur min brorsa, syrra och mina kusiner kommer reagera när dom öppnar julklapparna från mig, och andra. Det är ju kul att andra har det kul, inte sant?

Men det var ju det ja. Jag älskar ju snö. Även hur crazy det låter, eftersom jag egentligen är litegrann uppväxt i Bangkok, ett ställe som egentligen har lite snö, ja ingenting om man är ärlig.

Och att åka bräda och slalom, det är så jävla befriande härligt. Spännande, adrenalinframkallande och skojigt, när man härjar i backen med kompisarna.

Det ska förresten bli himla kul att sticka på det där pokerlaget (som egentligen är en tradition, är det inte?) i Selbu nu i jul tillsammans med mina tidigare klasskompisar. Missade ju det förra året.

Alltså. Jag trivs med jul i Tydal. På fjället på Stugudal. Det funkar.

Men. Jag sitter ändå och kikar på Facebook, Flickr och på nätet. På bilder av vänner, klasskompisar och andra som har jul andra ställen. Filippinerna. Hawaii. Australien.

Världen.

Och jag tror jag är lite avundsjuk. Och ja, vet det - det är för dumt. Jag veeet det.
Men antar att det är så jag är.

Konstant längtande...



Men hallå, det gör inget. Så är det väl.
Det är bara en sak att göra. Att resa mer.
Och att önska er alla en riktigt

GOD JUL!

2007/12/10

Osenbanden i New York

Arthur Rutledge, partyfixare i New York:



Lyssna på radioversionen på NRK nettradio:
Klicka på 03.12 (17:02 -18:00)
Reportaget kommer runt kl 17.30 i sändningen.

Checka ut Osenbloggen för mer om saken.

Kan inte sluta tänka på

Sett Closer för tredje gången nu tror jag.
Dom två första gångerna rent tillfälligtvis.
Nu i natt på dvd.

Den beskriver fint hur det är.
Fumlandet, besattheten osäkerheten. Kärlek, vad är väl det liksom.
När är det slut? När börjar det? Varför? Vad är rätt? Vad är fel?
Vem är man uppi det hela? Vad ska man göra, och varför?

Nu,
efter år med älskande, dagar med gråtande.
Klarar inte fighta mer. Har resignerat. Vet hur det blir. Och det är okej för mig.
Men att påföra nån smärta. Det är en mardöm.
Som alltid vänder tillbaka. Naturligt att man blir rädd.
Och det är jag.

Därför sitter man här. Mitt i natten. Allt vanligare.
Tänker. Dricker. Skriver. Blir det nånsin bättre?

The Blower's Daughter
går på repeat.
Det gör nog historien också.

2007/12/09

Möjligheter

Äntligen.
Jag har fått tag i en liten Mac. Spännande, eftersom jag förut knappt har använt nåt annat än Windows. Nu måste jag hitta fram till funktioner och knappar som jag egentligen fattar ett skit av. Spännande.

Men varför? Ja säg det. Min kära HP-laptop har ju följt mig lojalt i goda och onda dagar. Men den börjar tyvär sacka efter...

Och har dessurom haft en tanke i längre tid om att lägga in alla mina CDn i digital form, så att jag kan lyssna på dom i en portabel spelare. Min mp3-spelare är alltför liten, så eftersom jag ändå tänkte köpa mig iPod, så tänkte jag bara, fan kör på.

Så blev det en svart Macbook och en iPhoneApple Store i 5th Avenue. Sweet. Nu har jag lagt in halva CD-bunten, resten kommer senare idag, efter jag har dammsugit runt (ser inte ut hemma nu, hybelkaninerna har tagit över totalt), fixat lite mer julstämning och ätit frukost.

Har aldrig helt fattat det här med "åvadjagälskarminmac"-mani som några av mina kompisar har lidit av. Nu börjar jag förstå litegrann av det iallafall. För den är ju verkligen fin. Liten. Funktionell. Och jag tror den kan vara en helt perfekt arbetsstation för sånt jag håller på med.

Har redan laddat ner stäsch och börjat baka till den, så den blir precis så som jag vill ha den.

God jul till mig själv...

2007/12/08

Brist på snö och sömn



Originally uploaded by sagoskog
Vet ni.
Jag är så trött.
Så trött.
Har varit det en hel vecka nu.

Men ändå har jag,
inte på hela veckan,
fått till att lägga mig i tid.

Klockan är snart 03.00.

Nu igen.

Jag vill sova.
Jag vill drömma.
Om snö.

Aldrig vakna.

2007/12/06

Osenbanden i New York

Du har väl sett David Letterman's Late Show?
Här är sannheten om Hello Deli och Rupert Jee:



Lyssna på radioversionen på NRK nettradio:
Klicka på 06.12 (17:02 -18:00)
Reportaget kommer runt kl 17.10 i sändningen.

Checka ut Osenbloggen för mer om saken.

Osenbanden i New York

Det är ökande antal hemlösa familjer, barn och ungdommar i New York:



Lyssna på radioversionen på NRK nettradio:
Klicka på 05.12 (17:02 -18:00)
Reportaget kommer runt kl 17.40 i sändningen.

Checka ut Osenbloggen för mer om dom hemlösa i New York.

2007/12/05

Osenbanden i New York

Barack Obama som nästa president?



Lyssna på radioversionen på NRK nettradio:
Klicka på 04.12 (16:02 -17:00)
Reportaget kommer runt kl 16.15 i sändningen.

Checka ut Osenbloggen för mer om det amerikanska valet.

2007/11/27

Røttirøva Aktivitetslaug



Här är Røttirøva Aktivitetslaug, nystartad av Simen, Pål och mig. Ett laug för folk sådär. Ett laug som troligtvis kommer arrangera nåt som har med bordtennis att göra. Förfester. Ett eller annat fotboll. Säkert nå freeride-grejs i en eller annan backe. Och dessutom några speciella middagssamanträff. Egentligen allt av aktivitet. Därav namnet, som ni säkert förstår.


Officiell öppning har blivit fastsatt till julverkstaden som ska arrangeras hos oss - där glögg, Michael Bolton, pepparkakor och dassrullnissar är centralt. Datum kommer senare.


Vill du vara med i lauget eller på kommande aktiviteter?


Vi planerar julverkstad och det blir väl nå bordtennisträning snart. Satsar på att lasta upp bilder från aktiviteter i framtiden. Om vi har med kamera. Och orkar.


27. november:


Nå jalla från ikväll, när vi just skulle till att lägga oss...



Medlemmar:

Simen Dahlseng Østby
Simen
Bordtennisnamn: Amaze
Stora fötter: 44/45
Åker: Rossignol BC skidor och spark
Dricker: Pilsner Urquell och Fisherman och Jäger
Lag: Rosenborg och Real Madrid


Pål Dahlseng Østby
Pål
Bordtennisnamn: Charger
Stora fötter: 43
Åker: BMW 316 och Nitro bräda
Dricker: Allt av whisky och Karsk och Jäger
Lag: Rosenborg och Arsenal


Nareas Sae-Khow
Nareas
Bordtennisnamn: Impulse
Stora fötter: 42
Åker: Med Påls BMW och Atlantis bräda (snart skidor)
Dricker: Vassdram och Gammeldansk och Jäger
Lag: Sverige och Thailand och lite Rosenborg

Äventyr

Det brukar jag tänka.
När jag ska ut och resa. Att nu, nu ska du få sticka ut på ett litet äventyr. På en slags upptäcksresa. Blir mer spännande och exotiskt då. Så brukar jag sitta där med ett leende.

Men den här gången undrar jag på en del grejer. Lite ängstlig för att jag inte kommer att hinna med allt. Inte fixa det helt enkelt. Att inte leverera. Men egentligen kan man ju inte tänka så, inte sant?

Måste ju se det digga vetja. Ska sannerligen ta en hög med bilder. Kika mig runt så ögonen ramlar ut. Och äta en del jalla mat. Snacka. Kanske dansa? Uppleva en massa. Lära en massa. Och pröva vidareförmedla några av intrycken. Glädjer mig.

Ses i New York.

2007/11/19

Vackert


Foto: kong niffe

Nu har jag använt några timmar igår - värsta fyllsjuksöndagen på länge - och idag på att se färdigt dom sex första avsnitten av Berlinerpoplene. Och jag har några tankar om just det.

För det första:
Herrejesus vad nrk.no/nett-tv är genialt. Och det säger jag inte (nödvändigtvis) för att jag tillfälligtvis jobbar där i bolaget just nu. Även om det säkert är bra att göra om man vill fortsätta jobba. Ehrm. Men alltså, hellre för att jag och min sambo Pølsa alltmer brukar se på gamla avsnitt av t.ex. Team Antonsen, Luftens Helter och Nytt på nytt. Tar faktiskt mig själv i att kika på Urix och lite Søndagsrevyen också ibland. Naughty, naughty.

Kombinationen OK näthastighet, PC och en 40" TV funkar bra. Jävligt enkelt.

Men alltså, inte nog med att vi har jallat på nät-tv nu. Vi har också lastat ner dom två första avsnitten av Berlinerpoplene i HD. Vackert. Dessa bilder. Färger. Detaljer. Allt syns. Fast det kostar ju.

För det andra:
Hur kan nåt så grått, så distanserat, tungt, avvisande och problemfyllt, vara så vackert? Hur kan det ha sig, att jag fylls av en vinterlig värme och en slags skruvad gladhet för att känna dom gråtande känslorna, och en slags tacksamhet för att jag lever - när jag beskådar att ting går åt dass?

Är det bara för att man hittar små glimt mitt uppi allt det här, som ger ett eller annat slags hopp, och som kanske syns ännu bättre, och ger mer mening? Är det därför?

Att det ena leendet, eller den ena kvällen, väger upp för alla lögner som annars är där?

Eller är det bara så att det är befriande realistiskt, och att man identifierar sig med handlingen, personerna, och bara nickar med där man sitter. Och erkänner att ja, livet är trots allt så.

Bara det att här, så är scenerna finare uppbyggda med smartare repliker, och naturbilderna skarpare och bättre färgjusterat, än i verkligheten. Och det är ju alltids underhållande.

2007/11/18

Jul

Mahalia Jackson.
Bo Kaspers.
New Orleans?

Julsånger är fint.
Saker slår en kanske mer nu.

Söndag kl 04. Sentimental. Full.

Medelklass? Är jag det? Varför?

Är jag det? Å.

Kärlek. Kommer det vara en dröm jag upplever när jag sover bara?
På gatan är jag. Men ingen tror mig.

Handen. Bara ta den.
Julbord eller inte.
Jag är redo.
För att tyckas om.
För att kramas.
Snön är här.
Vad fattas?

Snälla.

2007/11/07

Lappen

Jag drog fram min brädbyxa från skåpet igår. Det är rätt så vitt ute nu. Ser det när jag vandrar ut på balkongen och kikar ner på träden och gräsmattan. Snön har kommit. November har kommit.

Och alldeles nyss, när jag satt och skulle tömma fickorna på denna byxa - eftersom jag bestämt mig för att tvätta den, byxan är ganska smutsig, säkert några år sen sist - så närmast ramlade en gammal, ihopvikt och sliten papperslapp ut ur den ena sidfickan.

Det är en lapp som jag skrivit, för snart tre år sen tror jag. Ja, nångång runt julen 2004. Faktiskt tror jag att jag satt eller låg i sängen i våran stuga på Stugudal och skrev orden på den här vita lappen. Sent en natt, efter alla andra hade lagt sig, minns jag. Det var en slags salighet och värme som var över mig då. Kanske var det på grund av julmaten jag hade ätit. Hm.

Blev iallafall glad av att läsa den gamla lappen, som jag faktiskt råkade riva itu när jag öppnade den. Jaja.

Men här är vad som står på den:

Melissa?

Det var längesen jag var så glad.
Helt plötsligt tog hon tag i mig.
Varför?
Snön kom - julen också.
Men jag törs fan inte tro på det.

Rörelserna fascinerade mig.
Blicket gjorde mig nyfiken.
Orden fick mig att tänka.
Vem är hon?

Klumpigt - typiskt
ut av bussen.
In i vinternatten.
Men det var ljust
och varmt.

Vet känslan av hennes hand.
Jag glömmer inte håret.
Kanske också vad hon gör
och vart hon bor.

Har inte längre kontroll.
Fan alltså.
Är besatt av dessa frågor.
Men vill jag höra svaren?

Jag har ingen aning.
Jag vet ingenting.
Jag blir besviken av mig själv.
Dog - det var längesen jag var så glad.

2007/11/04

Spålle spæll

Tredje natt med drickings. Mycket öl, mycket sprit, mycket tid på soffan alltså.

Till höger durar TVn på med guitar hero II.
Till vänster sitter grabbar som snackar rockvokal, fortfarander dricker och hejar på han som spålle spæll för ögonblicket.
Bakom mig ligger några med varandra. Inte till att undvika.

En fest så som det ska vara, till den här tiden av dygnet, med andra ord.

Vi har ju ätit sodd, pizza och kanske börjat dricka mer vatten och kaffe än annat nu. Saker är väl okej, men ändå önskar man att man kunnat vara ett annat ställe.

Är du där? Vad gör du? Vad tänker du på?
Så hopplöst att sitta så här bland andra ibland.

Varken vassdram, karsk eller dahls hjälper. Inte mer.

2007/10/11

En obekväm sanning


Skarsvandrings med familjen, 5. augusti 2006.

Jag skäms litegrann för att berätta det här:

Men ikväll var faktiskt första gången jag såg An Inconvenient Truth med Al Gore. Alltså jag satt inte och såg den med honom. Men han presenterade problematiken i filmen.

Klimatet. Det förändras. Det är ju bortom all tvil. Men vad gör man?

Kände att jag blev både ledsen, förbannad och ja. Fick en känsla av att ha gett upp. För när jag var yngre, kanske från 12-årsåldern fram till gymnasiet, så var jag nästan på väg att bli en miljöaktivist. Jag diggade Greenpeace. Hade fullt med bilder av enorma mängder skog och glaciärer på min PC. Har ju glömt hur mycket jag verkligen brydde mig om backar, granar och sjöar. Men blev påmind igen.

Har ju alltid gillat naturen sen jag varit liten. Och jag var ofta ute då jag bodde i Sverige. Mycket mer än nu. Åkte slalom, kälke och senare bräda varje vinter, varje helg. Nästan varje dag. Älskar fortfarande känslan av kall vinterluft mot varma kinder en solig januaridag med en meter pudersnö under fötterna.

Därför tog jag mig själv i att ha brytt mig för lite om det här nu på sistonde. Dom senaste åren. Fokus och engagemang har varit mer på fattigdom, sociala orättvisor, anti-kapitalism och sånt. Väldigt mycket politisk ideologi och vart jag står. Rätt så långt till vänster.

Men konstigt att jag inte haft samma brännande "go" för klimatet som för den snea pengaströmmen i världen. Jag har ju alltid varit den som bett kompisarna att inte kasta burkar och påsar ut bilrutan. Som får en dålig känsla i magen när jag kastar mer än jag måste hemma. Och som alltid blir sur när vintern kommer, men snön inte. Eller när det är en piss-sommar med konstigt väder, som inte blev alls så som man trodde.

Prognoserna ser fan inte bra ut.
Och innerst inuti mitt rationellamigsjälv, så tror jag faktiskt mäniskor i den västliga (och nu dom allt fler i den östliga) delen av världen inte kommer rycka ur sin traditionella tillvaro med massiv konsumtion i närmaste framtid. Om inte nåt går riktigt åt helvete.

Så är vi väl uppbyggda, att när vi har fått skiten kastat mitt i ansiktet - då först reagerar vi. Det räcker inte med att vi på lång avstånd känner skitlukten liksom.

Och för att säga det så, det stinker som fan nu, gör det inte?

2007/10/02

Att tro



Såg Adams æbler igen, nu ikväll. Första gången var i början av december i fjol. Men den står ändå lika starkt estetiskt tycker jag. Slår mig lika hårt mentalt. Får fram alla mina känslor samtidigt.

Personligt kokar filmen och karaktärerna i filmen ner till ord som tro och vilja.

Och det är så skruvat. Att allt på ett sätt nästan oundvikligt måste hänga ihop. Att det faktiskt då också gör det - det visar väl det mesta, om man prövar att analysera? Åtminstonde lyser det som en självklarhet hos mig.

Tragedi och tennis. Liv och barn. Äppler och ondskap. Allt det blandat med humor och en vilja som inte försvinner. Tron och hoppet stannar alltid. På ett eller annat sätt. Hos en eller annan.

En universell mekanik, som jag iallafall inte har en aning om vem som styr. Om nu nån gör det.

För vem är gud? Var är hon? Varför?

Frågar som bottnar och enbart kan besvaras genom tro. Om dom nu behöver besvaras. För jag känner inget direkt behov för svaren. Som reporter letar jag varje dag efter goda frågor.

Så länge jag i reell och i överbevisande tro om mitt och andras bästa, lever ett liv som är proppfull av frågor, så ska jag med glädje vissla How deep is your love, medans jag chillar på stranden med familj en solig dag när jag är 80 år, eller dricker mig full och dör utmattad och ensam i en bakgata i Thailand när jag är 23.

Det blir som det blir. Men jag är glad för att jag än så länge har funnit en slags ro med att, innan jag lägger mig varje kväll, genom mina tankar önska en inderlig godnatt till alla där ute som har ett gott och glödande hjärta, och som för mig gör världen till ett bättre ställe att vara i, och ett liv värt att leva. Att jag har funnit en indre balans med att säga; ja jag är nöjd med allt jag fått och uppnått. Även om mer kan, och ska göras. Men, ja, jag har sådan tur. Och jag är så tacksam, och hoppas naturligtvis det bästa för alla fram över. Och jag ger mig själv ett löfte om att kämpa tills jag inte klarar mer. Att uträtta nåt för andra. Betala tillbaka äpplena i alla dessa äppelkakor som jag fått av er alla. Familj, vänner, kolleger och andra.

En ödmjuk tro på det bästa. En stark vilja, fast en svag själ. En dröm som jag blir påmind om varje natt.

Kärleken.

Är övertygad. Den finns. Jag väljer att tro. Och hoppas varje sekund.

2007/09/28

Bittersött

00.20: Four roses. Roxette.
Trött som fan, men får mig inte till sängs ännu. Nåt som fattas.



Okej utan sällskap. Andra har lagt sig här. Bara musik och ljudet av fläkten på PCn hörs i rummet. Flamman är stilla.

"... så nära himlen som vi kommer nå ..."

Bo Kaspers sjunger. Och jag tror på dom. Associerar.
Har berättat det med glädje till många: Jag ska troligtvis en tur till München och en trip till New York i november och december. Arbete.

Bourbon whiskey är gott.

Otroligt. Det är svårt fast lätt att svälja. Otänkbart. Och jag är bara tacksam. Ett äventyr. Så tacksam. Törs knappt tro det. Egentligen.

Så det blir inte Brasilien. Ingen surfing. Ingen samba. Eller Caipirinha. På julafton. En annan gång. Synd. Var så sugen.

Är väl egentligen alltid det.

Men. Hallå. För några månader jag har framför mig. Utlandet. Vad jag älskar att resa. Har ett behov för att träffa människor. Se andra landskap. Linjerna. Tempot. Ljudet av främmande språk. Blir så tillfredställd. Att suga till mig livspulsen på flyplatsen, gatumusiken runt varje hörn, matlukten i restaurangerna och smaken av drinken i en bar, långt borta. Konstigt, men trivs bäst borta tror jag. Så fort det blir hemma vill jag sticka igen. Det kittlar i magen.

Måste resa bort för hitta tillbaka till mig själv kanske.

Undrar jag, om nån annan nånsin kommer hitta in till mig förresten? Tänkt en del på det. Är för svår att ha med att göra. Tänker för mycket. Menar för mycket. Icke kompitabel, helt enkelt. Är lite ledsen för det. Men så är det. Jaja.

Men julen blir väl hemma nu då. Troligtvis. Munnen längtar redan efter julmaten. Blir nog bra. Blir det.

Sena och mörka nätter är ibland underbara. Nu lever livet. Smakar sött. Jag njuter det så länge det varar. Det är väl bara en tidsfråga.

2007/09/27

Röd

Stötta folket i Burma, som kämpar för fred och demokrati. Sätt på dig en röd t-shirt imorgon! Och evt skicka en mms av dig till nrk.

(Har bara en enda röd t-shirt jag. Och det är den thailändska landslagsdräkten i fotboll. Kanske inte så passande för dagen. Så tror jag faktiskt ska investera i en ny t-shirt imorgon. En väldigt röd en. Utan nåt krimskrams på.)

2007/09/26

Förändring



Idag hände det.
Nåt som definitivt inte händer varje dag.
Jag köpte böcker. För runt 650 spänn.

Känn på den. Just det.
Sista gången det här hände var sommarn 2003, om jag inte tar helt fel. Då var det nån poker/gamblingbok. Och Fakta om Finland.

Jag har såklart läst böcker efter det. Nåt av Mankell.
Sen har det gått på Knut Nærum:
Norsk litteraturhistorie, fritt etter hukommelsen
och Krig!

Och har i ryck och napp läst ur min
Jon Lee Anderson - Che Guevara: A Revolutionary Life.
Den började jag med runt 2001 tror jag. Har ännu inte kommit igenom hela.
Ett tecken? Eller bara latskap?

Läste massa när jag var yngre. Den gången jag bodde i Tännäs.
Var med i en bokklubb och läste som bara fan. Minns speciellt böckerna av Maria Gripe och Jostein Gaarder - som var klara favoriter.

Men det avtog, och det blev allt mer TV-spel, slalom/bräda/fotboll och musik som tog upp all tiden. Bands, kärlek och fest blev så småningom viktigare än litteratur.

***

Jag gick en tur på stan idag. Har ledigt halva veckan, första vardagarna på länge. Jag njöt solen och lyssnade på radio och musik medans jag betraktade allt från stressade människor till svajande björkar som börjar komma i höstmodus. Dessa färger alltså, otroligt.

Så slog det mig. Kanske man skulle lånat några böcker? Gjorde ju det i vintras, och det var ju alldeles inte nåt illa. Så jag rotade runt i kortmappen. Men där var ju såklart inget jävla lånekort. Fan. Jaja.

Kanske köpa böcker? Bah.
Eller ja, kanske det? Längesen sist, tänkte jag.

Har nämligen skrivit in det på min mobil förut, bland andra viktiga uppgifter:

"Mads larsen-lesbisk nigger. Jenna jameson- love pornstar. Rocco - pornostjerne? Erling Borgen - dolu"

Som då betyder: Att läsa Lesbisk nigger och How To Make Love Like a Porn Star: A Cautionary Tale. Samt att se Pornostjerne? och Erling Borgens dokumentärer.

Ämnen som sexualitet/moral och orättvisa/politik är jag superintresserad i, som man kanske förstår av den här komihåglappen.

Men iallafall. Jag gick in i närmaste bokhandel och fick först syn på Muleum av Erlend Loe. En bok jag läst en del recensioner av. Så såg jag Naiv. Super. Och den har jag ju aldrig läst! Så måtte ju ha dom, och fortsätta den lilla traditionen med Loe. En författare som jag då egentligen inte har så nära förhållande till, för att vara ärlig.

Kikade också efter Jamesons bok, men räknade inte med att hitta den. Däremot fann jag då Larsens bok i en hylla.

***

Jag som aldrig köper böcker. Och som aldrig slängt mig in i en litteraturdiskussion, så som man ständigt gör när det gäller musik, politik, sport och filosofi förövrigt.

Förändringar. Det är nåt i luften. Inte vet jag om det är den fräcka och friska hösten. Men nåt är det. Saker är annorlunda. Allt fixar sig, och jag får en sån där (jävligt töntig och onödig) känsla av att det måste gå ner över igen. När det nu går så brant uppöver. Uppöver är extremt positivt i det här sammanhanget alltså.

Glad. Spänd. Avslappnad. Rädd. Allt på samma gång.
Är det verkligen möjligt?
tänker jag.

Imorgon ska jag till en synundersökning.
Mina gamla glasögon är för svaga och fula.

Fan, härligt det ska bli att se världen genom sprillans nya och fräscha brills!


2007/09/24

Varför?


Bara undrar liksom. Varför sätta sig längst fram? Vem vill egentligen detta?
När det inte är flera folk i salen. Liksom. Hm. Dåligt syn kanske.

2007/09/17

Mobilkuriosa

Hm. Hittade en del grejs på min telefon alldeles nyss:

Filmsnutt: En biltur från Pattaya till Bangkok då jag var där i våras på en reportageresa.



Då polisen stoppade mig då jag höll på med en lokal variant av WNBR för Osenbanden i somras.



Ludde och jag med litegrann öl i Edinburgh i augusti.



Hehe. På en tavla över ett pissoar. Också i Edinburgh.



Går förbi den här väggen på väg tillbusshållplatsen varje dag. Och plötsligt en dag nu i höst har nån skrivit lite streetpoesi. Ringve vgs.



Min ryggsäck, som då visserligen ser ut som en jävligt stor kokong. Ja, så går det när man inte hinner med att checka in bagaget när man reser med sista flyget från Gardermoen till Værnes en söndagskväll. Blev skickat med posten istället några dagar efteråt. 400 spänn. Huff.



Hm. Ett konstigt radioapparat för direktsändning. Gick med den där på jobbet och kikade efter terror vid IKEA i Trondheim i söndags.

Bardisk-fixings


Fixing a bar desk
Originally uploaded by Sae-Khow
Baloo, Pål och jag har fixat en bardisk i lägenheten nu i höst. Blev inte så värst, och tar otroligt mycket mindre plats än det gamla köksbordet.

Otroligt vad man får till, bara man vill.

Liten bildserie.

2007/09/03

Hösten är här

Nåt jag skrev förut i sommar:

Hösten. Vad gör jag? Vart är jag? Glöder jag? Eller är jag bara kall och förvirrad?

Jag jobbar ännu. Är i Trondheim ännu.

Känns som om livet glöder. Mitt hjärta slår, och jag glädjer mig till helgen. Glädjer mig till att träffa nya människor, uppleva nya situationer - kanske känna värmen från leenden och höra roliga historier vid brasan?

Men förvirrad det är jag. Så ärlig måste jag vara. Samtidigt; hur ofta är jag inte det?

Och kallt det är det väl också. Kallare nu än förut, inuti mig också. Blir drygt att säga att jag är cool, men kylig kanske?

Ja, kyligare än i vissa halvmagiska ögonblick i somras. Lugnare, mer avväntande. Har väl på ett sätt bara erkänt saker och ting.

Framtiden - senhösten och vintern - ser ljus fast mörk ut. Det blir trist fast roligt. Nära, fast långt borta.

Dagarna förlorar alltmer ljus. Det blåser gott utanför mitt fönster på balkongen. Jag blir bara mer ensam och innesluten. Och jag har fortfarande ingen aning om hur saker kommer att utarta sig. Varken här eller där.

Men jag trivs på jobbet. Älskar att vakna, fast jag är skittrött. För jag gillar att vänta på bussen och bara observera människor på väg till ett eller annat. Jag lär så otroligt mycket varje dag. Så mycket visdom som finns hos folk alltså.

Det är roligt, tempo och nåt nytt hela tiden.

Och fotboll gör både kroppen och sinnet friskare. Mycket aggression och svetta som pressas ut.

Inte vet jag vad som kommer, men gör det nåt? Längtar och har börjat lagt planer för julen. Kanske blir den i Brasilien, ensam eller tillsammans med nån? Sydamerika är inte så långt undan som man skulle kunna tro ...

Men allt i allt - hösten ser fin ut. Frisk, förförande, melankolisk och fylld av varma kakaokoppar inne medans regnet störtar ner ute.

Och kanske en och annan tälttur på fjället med svampplocknings, fiskings, korvgrillings och karskings?

2007/08/21

Flera frågor. Samma skit.

Är jag egentligen en god människa?

En person som gör andra glada. Som inte sårar. Som inte gör mina vänner besvikna. Som inte värdsätter sig själv över andra. Som gärna offrar sig?

En sån människa jag vill vara. Kanske en överdriven och vrängd föreställning?

Känner mig ond innerst inne. Att jag bara vill vara nåt annat än det jag egentligen är. Än det som egentligen förefaller mig som naturligt. Att jag egentligen kämpar mot mig själv.

Historiskt sett ser jag inget annat än min egen besvikelse. Och andras. Över mitt beteende. Detta även om jag hela tiden går inne med tanken: Jag vill ju så gärna. Vara god.

Varför slutar det alltid så fel?

Det var en gång då jag längtade efter nån. Så hårt och hjärtligt. Nu är känslan och begäret splittad. Delad i två. På den andra sidan är rädslan för att allt ska gå i loop igen. Igen. Igen. Nu törs jag fan ingenting. Inte ens hoppas. Patetiskt eller logiskt?

Nu tror jag att kvällen slutar med en ensam drink. Nu tror jag på tårar som bara ger påfyll i glaset. Men kanske en dag.

Blivit bättre på att snacka mindre. Att hålla mer käft. Istället bråkar jag bara med mig själv. Jag som aldrig kunde sitta stilla en sekund förut. Var alltid tvungen att ta kontakt, göra nåt. Skapa situationer och rörelse.

Nu trivs jag på ett halvbra sätt för mig själv. På bussen. I regnet. Ute är världen. Inne är jag. Och jag prövar hålla fast i mig själv. Allt bara kraschar. Det blir bara mindre och mindre handgripliga grejer. Allt flyter nu.

Men jag kan inte annat än att le. Göra det man gör. Vara det man är. Pröva vara nareas ännu en dag. Jag blir så less av min otacksamhet som jag tydligtvis har, när jag tänker tankar som detta. Att jag aldrig blir nöjd. Varför. Egoist. Tecken på min ondska?

Dramatisk trist. Det är jag definitivt. Med en romantisk föreställning av slutet. Slutet på alla frågor. Allt sökande. Att bara vara. Eller inte.

Men, är så glad att jag åtminstonde får bidra. Varje dag. Varje möte med nån. Att jag kan få hjälpa. Göra nån glad på ett sätt. Men varför? Är det för andras del, eller min egen?

Nej. Godnatt. Önskar er alla allt gott. Hoppas ni tror mig.

2007/08/14

Värmande regntid

Tänka sig. Det rann ner från himmeln idag. Regndroppar stora som godiskarameller. Kanske till och med Beckham hade blivit impad?

Men att sitta tyst under ett tak och bara betrakta allt vatten var en ganska fantastisk känsla. Vatten i luften. Vatten som sprätter på asfalten. Splash. Som rinner hit och dit. Ett levande mönster rätt framför mig på busshållplatsen, som ständigt ändrar sig.

Bara det att vänta, relativt torr, med musik i öronen, gjorde mig glad på ett sätt. Sittande på en bänk, läsande i tre olika tidningar och magasiner. Tänka sig. Att just det var det varmaste som hänt idag. Medans en vän klev på bussen, på väg till Værnes. På väg till Oslo.

Att skiljas behöver väl inte betyda ett slut? Bara en möjlighet för att träffas igen.

Ja, möjligheter. På tal om det. Undrar jag, hur man kan skilja på reella möjligheter och inbillade. Tänker ofta på det. Om jag inte törs att plocka möjligheterna som bara hänger där. Eller om jag har rätt när jag intalar mig att det bara är i min fantasi att dom finns. Att det bara är önsketänkande.

Sjukt irriterande är det iallafall. Att aldrig kunna förstå sina egna tankar. Men desto mer spännande. Antar jag.

Suck. Saknar nån. Blir ju galen av mindre.

2007/07/31

Romantiken



like china in my hands
oh so vulnerable

everywhere i look i see her smile
she has kept me wondering for so long

it seems to me we're both the same
playing the same game

i could stay awake just to hear you breathing
watch you smile while you are sleeping

days like this no one should be alone
there's nothing words can say

lying close to you
feeling your heart beating

i whisper all my dreams

men ingen kan någonsin höra.
allt som finns är den ändlösa längtan.

vi åt ett fyrarättersmål
ett sånt man gör en enda gång

i början utav romantiken
man alltid hoppas att bli lång

vi stod och hångla med varann
i varje hörn vi hamna i

och vi var glada som ett barnkalas
bättre lär det aldrig bli

tror man alltid.

grenene hvisker
jeg fikk som fortjent

2007/07/27

Att älska

Ja vad menas med det?

Att vilja kyssa dig när man möter dig på gatan?
Att bara krama dig?
Att inte klara se dig riktigt i ögonen?
Att bara prata väder när man träffas?
Att vara glad för din skull?
Att fantisera om dig?
Att längta efter din lukt?
Att kika upp till vänster när folk pratar om dig?

Ja, vad är att älska? Och vet man när man är förälskad?
Jag vet inte.

Det ända jag vet, är att alla är så otroligt diggbara på sina sätt. Ni är så vackra och underbara. Kom ihåg det. Låt ingen ta ifrån er det. Kärlekens varelser.

2007/07/25

Ljus i natten



Längesen sist. Alldeles ensam, i mörkret. Bara en glödande stjärna och två tända stearinljus som lyser upp rummet och tillvaron. Eric Carmen sjunger från högtalarna om när han var ung och inte behövde nån. Kärlek för kul skull.

Jag lyssnar. Ler ett litet snett leende. Och tar en stänkare. Hemblandad whisky smakar bäst i sådana stunder, tänker jag.

Home alone i två veckor nu. Pål sticker till "Bloody Beach" och vad som kommer hända där vet väl ingen. Men det ska bli skönt, fast tomt att hänga här i lägenheten själv. Ingen att snacka skit med. Ingen som lurar upp i myggspiral i min mat. Generellt kommer det nog bli skrattat lite mindre här. Mindre ljud. Mindre ytlig aktivitet.

Men desto mer inre. Tid för att rensa huvudet och komma i balans. Eller är det bara självbedrag? Jag kanske bara längtar efter att få dricka, lyssna på mellow musik och stirra i väggen, utan att nån ska ställa svåra frågor.

För det är ju så omöjligt att svara, när man inte har ord. Då är det lättare att dricka upp, och hellre tänka att imorgon är imorgon - så får fan idag vara idag. Och så får dumheterna från igår - som nog egentligen inte är dumheter, bara lite för ärliga och direkta känslor - bara ligga där i vägkanten. Ihopknövlade.

Som ett par ölburkar man kastade genom bilfönstret. Man vet att man inte borde gjort det. Kändes bara rätt att göra det, just då. Jalla, inte sant?

Paradox eller ej; men allt hänger ihop och känns mycket mer förståligt i nattens rus.

Söker alltid bekräftelse. Men är så less på mig själv att. Less på att aldrig vara bra nog, att alltid såra nån - fast det aldrig är meningen. Ingen vits att hoppas på nåt längre. Så jävla trist att inse det, men samtidigt ger det ett slags svar:

Det går skit iallafall. Varför ens pröva. Det är meningen det här vettu.

Kent sjunger Duett. Nästan tomt i glaset. Mörkare ute nu än alldeles nyss. Det är sent, fast natten är ung. Halsen är törstig och huvudet bedövat.

Så kommer tanken: Jag hämtar en till.

2007/07/18

Oförglömligt och smärtsamt underbart



Hm. Vet inte vad jag ska säga. Vad jag ska göra. Eller känna heller för den delen.

Jag har så totalt lite kontroll på mig själv. Mina dagar går som dom går nu, med händelser och scener som gör mig så glad. Men också så himla förvirrad.

Varför kan man ju fråga sig. Varför. Och just nu. Vad är meningen? Vad borde jag göra? Vart hittar man svaret?

Inte i Wikipedia
ser det ut som iallafall. Lyssnar på Bo Kaspers igen: Hon är så söt.

Jag sitter här hemma i soffan med ett leende, samtidigt som stormen inuti mig bara härjar som fan ännu. Allt är hulter til bulter. Mitt hjärta flyger borti lungorna fast jag sitter stilla och jobbar om dagarna. Jag hostar, mina kinder blir varma, och min blick är totalt ofokuserad då och då.

Ute regnar det och är kallt.


Men prövar att sitta och bara trycka på som vanligt på tangentbordet. Ser inga andra alternativ. Man kan ju inte bara hoppa upp från stolen och och börja skrika. Eller att läsa en trist dikt framför alla kollegor. Vore ju för dumt.

Gårsdagen. En dag som nu bara finns i minnet. Och jag funderar. Att det var lite för tillfälligt det jag upplevde. Mötena. Blicken. Orden. Regnet som inte alls kändes kallt när det rann ner över ansiktet. Jag frös inte, fast jag bara hade en halvlöjlig rosa-orange kortärmad skjorta på mig.

Är jag nån annan nu tro?

Med gråten överst uppe i halsen, en klump nederst nere i magen och med en förälskelse jag prövar att kväva, går jag nu och lägger mig. Det gör så ont att tycka om.

2007/07/17

Påfyll



Mat i kylskåpet. Glass och bär i magen. Film och skitsnack.

Det vill jag säga är en fin måndag efter en rättsåfin söndag efter en himlafin lördag efter en hektiskfin fredag.

Jag har klippt mig. Tagit över 500 bilder. Dansat till Hopalong Knut. Sjungit till Odd Nordstoga. Och egentligen lyssnat alltför mycket på Per Arnez.

Just nu funkar det. Och vad jag önskar jag kunnat få spela i ett salsaband. Eller reggae. Eller nåt i den duren.

Önskar mig verkligen bongotrummor.

2007/07/10

Det som var, det blir



Inget försvinner. Allt går bara över i andra former. Det som gick sönder blir till nåt nytt. Det som gör ont kommer en dag göra gott. Troligtvis.

Fick nytt ljud i mina öron idag. Samma sånger, men nya hörlurar. Koss - med livstidsgaranti. Bara stack till butiken och fick nya. Inga frågor, bara min lite halvnervösa och förklarande röst. Och sen hennes lite distanserade "jaja", innan hon nonchalant drog ut lådan och gav mig ett nytt paket med sprillans nya pluggar. Som om hon hade gjort det minst 14 gånger förut. Undrar jag, hur många kunder som byter in. Den där garantin är ju ganska användbar.

Grunden? Hörlurarna började på nåt märkligt sätt låta jalla. Lite sprängda. Hur det nu har kunnat gått till.

Musik ja. Köpte förresten ett album förra veckan. Säkert över ett år sedan sist. Samvirkelaget. Och för att säga det så: Det går fan inte lyssna på nåt sånt utan hörlurar som fungerar som dom ska. Dom jag har nu funkar iallafall normalt.

Hur onormalt är det att ha en isbjörn från IKEA hemma? Okej. Men en egen korg till den då? Att ha små leksaksfiskar + en slags träboll i plast från Bangkok till den? Att kalla den Baloo, och att senast idag ha tvättat en egen svart filt i fleece till den?

Kanske jag är ensam. Kanske Pål också är det. Ensamma tillsammans i en lägenhet på Lade. Hah.

Egentligen påminner Baloo mig om vinter. Och bollen om Thailand. Det som var, det blir.

Jag bara undrar. Och det gör säkert Baloo också: Varför lyssnar man bara på blues när man är glad liksom? Varför hör jag inte blues annars? Förut hade jag massa blues. På CD och på PC. Vart är allt nu?

Min laptop går allt trögare. Allt fylls upp. Egentligen tror jag mitt huvud också på ett sätt gör det. Har du sett filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind? Undrar hur det hade varit jag, att rensa hårddisken lite. Men hm, för dumt att ta bort kärlek då. Även om det är från en svunnen tid. Kärlek gör alltid gott. Troligtvis.

Vem vet. För vem ska man lita på? På han håriga Timbuktu som på digg skånska snackar om att Det löser sig. Eller på Bo Kaspers melankoliska jämrande ord i låten Hon är så söt?

För det är hon ju. Önskar ibland att man inte tyckte det. Önskar man slutade tycka om folk så förbaskat. Eller. Jo, kanske. För allt bara repeteras känns det som.

Mitt liv. En evig repris. Och när man spelar en gammal videokassett med sin favoritfilm som man recordat från en söndagskväll på TV 4 (eller nåt sånt), så fattar ju varenda jävel att den bara blir dåligare för varje gång. Sämre bild- och ljudkvalitet. Dessutom börjar man kunna historien utantill.

Så varför inte bara köpa en ny? DVD är ju rätt så billigt nu. Är jag rädd för att den inte är värd pengarna? Eller är det för att jag inte gillar förbrukarsamhället?

Troligtvis. (Ehm. Men vad med mina nya hörlurar då?)

2007/07/06

Alla ni

DU är så härlig. Så unikt fantastisk.

Det är så bra att du är som du är.
För mig är det helt logiskt och diggbart. Så naturligt och vackert.

Är så glad jag känner dig.

Blir glad när jag ser dig på bussen,
när jag luktar på ditt hår,
när jag stryker dig över kinden,
när jag kysser dig ömt på dina mjuka läppar,
när jag pratar en sen kväll med dig,
när jag bara utväxlar vänliga blick,
när jag ligger bredvid dig på stranden,
när vi skrattar av roligheter,
när vi förstår varandra.

Men gör vi det?

2007/07/04

Storm



Varje dag. Några ögonblick.

Pirrande glädje som reser sig ur en slags seg soppa av undran. En undran och orolighet över hur det blir. Jag ler ett generat leende inuti mig själv när jag går hem. Åh, mitt hjärta hoppar.

Ja, hur blir det nu egentligen? Vad vill jag? Jag är nyfiken. Fast inte helt komfortabel. Jag trivs inte i trygghet, men jag söker det hela tiden. Jalla. Men jag får väl bara se. Saker tenderar att ordna sig.

Eller gå rätt åt helvete.

När man nu står mitt upp i sommaren - med en härlig jobb, varma helger, glada människor och med alldeles unika dagar (ibland med poetiskt vackra solnedgångar) - så är det ändå så lätt att bli orolig för framtiden. De nästa dagarna. De nästa månaderna.

Hösten. Vad gör jag? Vart är jag? Glöder jag? Eller är jag bara kall och förvirrad?

Intalar mig själv hela tiden att det nu går som det går. Det blir som det blir. Och jag tror verkligen på det. Faktiskt.

Men om man ser det på det viset, så betyder det väl att man är lite hjälplös. Att det inte spelar nån roll? Vet inte helt.

Även om jag nynnar "Que sera sera" i det stilla på väg till bussen om morgonen, eller i duschen på kvällen, så tror jag samtidigt att jag måste pröva ta tag i mig själv. Riva mig i håret och skaka mig litegrann.

Åh. Enkelt är svårt.

Men jag uppskattar varje leende så mycket. Tro mig. Det syns kanske inte, men det blåser upp till storm här inne.

2007/06/30

Kvällen innan . .

Nakencykling i Trondheim. Undrar hur det blir. Spännande, skrämmande och säkert lite komiskt. Jaja, man är väl ganska jalla helt enkelt.

2007/06/28

En känsla av blod

Har nyss sett filmen Diarios de motocicleta.

Och historien väcker sånna känslor hos mig. Har biografien om Che Guevara, som är skriven av Jon Lee Anderson. Men har inte läst färdigt den ännu. (Fast jag haft den sen jag gick på vgs . . . )

Känns som mitt hjärta blöder. Om det är ett stort hål det rinner från eller många små vet jag inte. Men tror det att släppa saker och ting, och bara utforska, resa och vara redo för att absorbera nya intryck och känslor kan vara en möjlig hjälp. Kanske det inte går att reparera, men jag kan åtminstonde täppa till hålen.

Sett filmen?

Jag vet inte helt vart jag är. Vilken sida av älven jag egentligen står på nu. Och vart jag kommer från. Tror jag vet det, men?

Eller är jag på väg över, just nu?

Ibland, när jag vaknar på natten känns det som om jag ska drunkna. I min egen svett. Jag är rädd. För strömmen. För min egen oduglighet.

Filmen var fantastisk. Gjorde mig ledsen, arg och fundersam iallafall. För jag märker åtminstonde att jag har ett brännande engagemang. En social vilja. En stark och bindande - nästan pliktbunden - vision om vad jag, nareas, borde göra med mig och mitt liv.

Även om jag efter många sena nätter och mycket alkohol och grublande kommit fram till att jag är en relativist och inte vill konkludera med att nåt är universellt "rätt" eller "fel" - rent moraliskt sätt . . .

Så känns vissa saker helt jävla rätt. Och frågan är om man nu får det till. Om viljan skapar en viss handling. Eller om det bara stoppar.

Jag vill inte vara ett kryp.

2007/06/26

Vet du?

Tack för att ni alla finns till.

Och att just du är som du är. Kanske inte varje dag du får höra det av nån, men då vill jag bara passa på at säga det nu innan jag lägger mig.

Tack så mycket! Det är alltid alla ni som får mig att le. Att gråta. Men det är bara så fint. Så vackert. Om man tänker efter litegrann.

2007/06/21

Hemma igen. Ännu en gång.


>> Annette plockade smultron i vägkanten när vi cyklade runt i Kärdla.

Ännu en tur till utlandet är tillbakalagt. Nu har jag varit i tio olika länder, tror jag. Tänkte lite på just det, när jag åkte med flygbussen in till Trondheim förut ikväll.

Thailand.
Sverige.
Norge.
Danmark.
Turkiet.
Finland.
England.
Kina.
Filippinerna.
Estland.

Har dom sista sju dagarna i mitt liv ätit rysk och estnisk mat. Hängt i Tallinn. Druckit god A. Le Coq och Saku öl. Varit med Annette och hennes familj, samt badat i lite för kallt vatten vid stranden på ön Hiiumaa.

Där träffade vi också Silvi. Snacka om en sommaridyll i staden Kärdla.

Och vet du vad? Sanden där sjöng när du gick barfota där. Helt sjukt, men himla trevligt.


>> En härlig strand på Hiiumaa.

Under resan har jag tänkt en del. Pratat en del. Och tänkt lite mer. Förstår kanske litegrann mer av mig själv trots allt nu.

Och jag har varit glad, ledsen - men också så rastlöst lugn. För jag förstår nu mer en någon annan gång att jag nog är en kille som kommer att vara på resande fot, både inuti mitt huvud och ute i världen. Jag trivs när jag ser nya ansikten, hus och maträtter. Älskar främmad lukt och finurliga språk jag inte förstår. När jag möter mig och mina tankar i dörren. Jag vill så gärna äventyra. Och jag behöver så inderligt motstånd.


>> Sommar och allt som hör till. Estland var härligt.

Fan, är så dryg jag. Kanske är jag för alltid ensam, fast jag trivs med vänner och folk runt mig konstant. Prata och skratta, det gillar jag. Men spelar ingen roll, känns ensamt iallafall.

Köpte ett magasin i Tallinn. Tänker på det jag läste ännu. Känns som jag aldrig blir nöjd.

***

Min dröm nu är faktiskt att betala ner mitt mastercard, fixa ett körkort och kanske köpa mig en bil. Låter kanske inte helt mig det sista, men måste väl köra på nu om jag ska jobba som journalist. Och om jag någongång ska realisera idén om en eller flera roadtrips i Europa och kanske vidare östöver. Eller kanske från kust till kust i USA?

Eller min dröm om Sydamerika?

Ack ja. Dessa drömmar. Det är det jag lever på längst därinne.

Men vassdram är gott det också. Räcker för ikväll i långa banor.

2007/06/12

Vitt fludium

Fan längesen sist. Och egentligen ganska bra att ha i sig. Även om jag stadigt oftare hör att det inte är varken nyttigt eller gott så vill jag komma med en invändning.

Fan mjölk är ju gott.

Så det så.

2007/06/10

Sprit i isvatten

Helgen har varit fantastisk. Folk, sol, stuga och fotboll. Till och med badings. Härlig familj och ännu härligare mat, om det nu går.

Men ibland blir man bara så nere. Så hjälplös och livstrött på en gång. För när man inte vet vad man gör fel, hur kan man förbättra sig då?

Att ge upp. Får man göra det?

Nu vill jag egentligen bara flyta ner älven som rinner förbi våran stuga. Bara ligga där i isvattnet som skvätter hit och dit, och tänka över ett eller annat. Kanske med en eller annan spritflaska i handen om jag får till det.

För klok på livet, det verkar jag minsann aldrig bli.

Även om det i små ögonblick är så vackert att bara finnas till.

Godnatt.

2007/06/06

Sommartid och bittersöta drinkar



>> Saltstraumen Camping, helgen som var. En klass av härliga människor som nyss blivit färdiga med examen i Bodø. Efter två år med skola - som för mig inneburit långa nätter på desken, massa intervjuer, hårt tänkande och en del att skriva. Mycket som blivit lärt med andra ord.

Men också en massa annat. Ja herregud. Vad vi har festat. Skrattat och skitpratat. Vad har vi inte gjort liksom? Som jag sagt till er alla i klassen: Det har varit som att gå på gymnasium igen. Vi har nästan sovit och arbetat uppe på varandra hela tiden. Inte sant? SFJ-bygget har blivit flitigt besökt. På dagen, på natten. Av alla oss närmast. För ett gäng vi blivit.

Nu är det över. Och här sitter man. På Lade i Trondheim igen. Och jag prövar att tänka vad jag gjort och vem jag är åter en gång, i retrospektivt perspektiv. Vad otroligt mycket jag har lärt säger jag bara. Och för några vänner jag har fått! Ni är så diggbara på alla era sätt. Är så glad för att jag fått chansen att få ta del av era liv och tankar.



>> Sommarnätterna nu framöver kommer jag att vistas i den här sängen, på en balkong. Och jag vet ärligt talat inte hur det blir nu i sommar. Kommer jag ha det kul? Blir det som jag tror? Hur blir hösten? Vad med kärleken?

Även om solen skiner nu, så känner jag min allergi. Drinkarna är nu bittersöta bara.

Får trösta mig med att det blir som det blir. Och glad är jag för det. Att jag inte vet hur morgondagen ser ut och luktar.

Men hm. Är det nåt som jag nu vet, så är det att jag har nåt att jobba med.

Mig själv. Har insett att jag är en riktig jävla egocentriker. Förlåt för att jag är så, för det är det sista jag vill. Vill att andra ska ha det bra. För det sista jag vill är att såra.

Men så är det nog. Att jag i diskussioner alltid ska ha rätt. Alltid ska prata och prata. Aldrig hålla käft. Har pinsamt och ångerfullt insett att jag sätter mina egna meningar och analyser högt. För högt, också enligt mig själv. Hatar att jag är så. Förlåt till alla jag har överdövat. Verkligen.

Vill så bara vara en person som gör gott för andra.

Jag längtar då fortfarande. Efter nåt. Även om jag är så nöjd så nöjd med det jag upplevt det sista halvåret. Kina. Filippinerna. Osenbanden. Thailand. Aldrig i mitt liv har jag rest så mycket och upplevt så mycket olika. Men även om det är så nära i tid, så känns det så långt borta. För jag är nog så uppslukad i nuet. Det händer nåt hela tiden. Och egentligen om man kan definera det som stress, så väljer jag att tänka på allt som livets små ögonblick.

För det är det som sitter kvar till slut, inte sant? Livet är bara en samling av små magiska ögonblick. Som är känns bra eller mindre bra. Men så är det väl.

Snart åker jag till Stugudal. Så till Estland. Så till Tyholt. Spännande.

>> Men helgen på Saltstraumen är typiskt ett av dom magiska ögonblicken jag alltid vill ha med mig. För alltid. Tusen tack allihopa!

2007/04/30

Post-Pattaya


Har nu kommit tillbaka från Pattaya och jobbandet där. Och badandet. Fick väl gjort det jag borde, skulle och tänkte. Men lite ensamt och jalla att vandra upp gatulångs i "walking street" där alla go-go-barerna var, samt många många gamla vita gubbar. Inte direkt nå partyplejs för unga folk, fick jag en känsla av.

Men hotellet jag bodde på hade w-lan och en skön säng. Så även om det blev en del sena nätter med öl, jobbsnack och foto så kunde man vila ut om dagarna. Eller sticka på stranden i Pattaya eller Jomtien. Även om dom inte var all världens kanske? Hm.

Fick besök dom sista tre dagarna av kusin Mae och tre av hennes kompisar. Då blev det en del äting, tur till Koh Larn (som hade en skitfin strand, synd bara att det var molnigt den dagen) och sådär vanlig socialisering. Men hallå, var väl en del social innan också då. Träffade massa folk medans jag jaktade på material till min reportage. En del nya nummer och massa leenden och vänliga själar.

Så ska inte klaga, även om man gärna hade velat haft sällskap av vänner man kunde rølpat och snackat totalt skit med. Varit asfull med helt enkelt.

Ok. Blev en bra kväll med en kanadänsare och några thailändare på ett live hip hop-ställe då. Ska då inte glömma det.

Och mötet med min biologiska mamma. Absurda och goda känslor på en gång. Tar tid att låta det skunka in tror jag.

Hm. Nu är det Bangkok igen. Bara nån dag innan man är hemma igen. Har varit en finurlig tur hittills. Så absolut.

Bilderna:
1. En av många barer med unga tjejer i Pattaya. Typiskt så ser dom också ut.

2. Beach-walken i Pattaya, rätt innan det blir mörkt. Inte så värst strand, men skitigt vatten och massa folk.

3. Måste äta lite och grubla lite. Fantastisk mat! Torsk - gå och lägg dig!

4. Friterade kryp - anyone? Jättegott, tro det eller ej. Som Sørlandschips. Nästan.

2007/04/19

Drömmar

Finurliga saker va?

Jag vaknade i natt runt kl 04.00. Och så trist och arg jag var. På grund av handlingen i drömmen. Alltid så känns det så starkt det jag drömmer, och jag förundras alltid över vad min hjärna tänker på när jag egentligen är avslagen på natten. Den spinner på och kokar ihop historier som ibland känns helt på kanten av det man tänker på dagtid. En disharmoni som förvirrar.

Är jag ärligare i drömmarnas värld? Eller är allt bara förvridit och måste tolkas på ett djupare nivå för att man ska kunna förstå kärninformationen eller meningen? Är det mina känslor som bara får flyta fritt och bestämma handling utan ett enda inslag av förnuft?

Är jag rädd?

Men det var så jävla varmt den här natten att man knappt sov några timmar alls. Gick upp vid 05.00 och drack kaffe. Nu börjar det kanske regna och jag bara undrar ännu vad jeg egentligen menar.

2007/04/11

Framme hos farbror

Äntligen!
Så är man framme hos farbror Daeng, kusiner och familj igen.
Ska sanneligen bli gott att få prata om allt som hänt, både här i Thailand och i Norge.

:P Och jag som nästan missade flyget från Oslo till Helsinki...

Jaja. Nu blir det snart middag. Fy fan vad gott.



2007/03/24

"I cried for you"

av Katie Melua.

Eller "Jag vill gå hem med dig" av Lars Winnerbäck.

Vårstämning.

2007/03/21

Massa massa att göra

Iallafall känns det så.

Ska skriva. Ska köpa biljetter. Ska skriva ännu mer.
Fotboll. Födelsedag. Konsert. Hämta jacka. Jobba.

Och framförallt: betala. Hehe.

Visst är det mycket man ska hinna med. Men kul att livet springer iväg då, man får passa på att hänga med helt enkelt.
Ingen vits att sitta i vägkanten och gråta över sina dåliga knän.

Åh, men jesus. Snart blir det thaimat!

2007/03/14

Aquavit & öl

Och surfing till sent på natt - för sig själv. Vet inte helt om jag ska le ellet gråta. Har egentligen lust på bägge delar. Men får inte till nåt av det.

Men ja. Jag ser det själv. Ett mönster. Obehagligt fast småkomiskt ändå.
Det som är, är att jag verkligen trivs. Eller på ett platoniskt nivå bara?

Det här är nareas. Mig och mitt nya liv. Och jag känner att jag lever på ett sätt. I nattens mörker fungerar mitt själsliv. Utan störningar från andra. Utan ett annat problem än att vakna nästa morgon till rätt tid, så man hinner bussen.

Jag kan ensam njuta musik. Njuta smak. Känslan av att sväva lite över soffan, men värmen från min PC på mina ben hindrar mig från att sprätta upp okontrollerat i vardagsrummet som en kula i ett flipperspel.

Allt är lov. Inga känslor behöver man skämmas för. I morgon kommer det vara glömt.

Då kommer jag tänka på sak. På källor. På Mina, Aulie, och LO. På pressen. På etik. På redigering. På blockar. På svenska ord i Norsk rikskringkasting. På kinesisk te och när lunschen ska vara. På mina vänner. På andra. Saker. Och ännu mer.

Och herrejesus. Vad bra. Vad jävla bra att det är så.

Annars.

2007/03/10

Whisky & surfing

Hur skulle jag klarat mig utan min PC och internääät i dessa tider?

Social kontakt har man. Men den är till dels nätbaserad. Och bra är väl det.
För det är ju inte alltid att man kan svippa inom på kaffi till alla dom man känner. Och bra är väl det också, kanske? Blivit väl mycket kaffi då.

Istället blir det whisky och isbjörn till dom sena nattestimmar.
Och bra är väl det.

2007/03/08

Hurra!

För alla er tjejer i världen. Ni vet vem ni är.
Kör hårt, kör stil. Gör det för alla dom som inte har den chansen ännu.
Jag vill bara säga: Hurra för er tjejer, helt enkelt!

2007/03/01

Gøril på tur i världen!

Min praktikantkollega Gøril Furu har precis haft sin sista dag i Osenbanden, och sitter troligtvis på ett flyg mot Brasilien nu...

För Gøril och en kompis ska nämligen resa jorden runt på 101 dagar!

Och alla vi som vill, bör ju följa med på hennes blogg. Digg!

2007/02/28

Se dom

Factotum. Om du inte har sett den, se den.
Andra gången jag såg den nu.

Skildrar fint ett liv iallafall jag kan relatera till.
Det att veta saker, men att ändå bara
vara förvirrad när man ser på sig själv.
Att leva med ett mål, och nå det.
Men mycket händer på vägen dit.
Antar jag.

Men det är kanske livet på sitt vakraste?
Inte sant?


Edit:
Stian nämnde ju Leaving Las Vegas på messenger.
Längesen jag såg den sist, men måste bara
rekomendera den i samma slängen.

Helt sjukt. En känslomässig heavy film
som bara siktar in på helvete
och himmelen på samma gång.

Las Vegas och livet på ett annat sätt
än det vi vanigtvis tänker på?

2007/02/26

Helg


För en fin helg.

Typiskt nog. Skulle ju inte dricka. Skulle ta det lugnt. Spara pengar. Se film, äta mat, ligga på soffan och lyssna på musik. Bara pröva njuta livet i sin stillhet och i minimalistisk setting.

Men blev massa liv. Massa vassdram. Massa prat.

Det blev förfest. Odd Nordstoga. Så blev det Rick's. Efterfest. Öl. Whisky. Sovings. Och så frukost. Mer drickings.

Tack till er för besök och sällskap. För fina ord och ömhet. För massa fyll och mycket skitsnack. Och för massa vassdram!

2007/02/16

Två liv

Morgon.
Kall säng. Vaknar. Trött som fan. Ny dag. Nya möjligheter.
Bussen. Musik. Radio. Får inspiration. Läser bok. Träffar folk.
På jobb. En idé? Snackar skit med andra. Skrattar. Ringer. Skriver manus. Redigerar. Lyssnar.
Bussen till stan. Radio. Hemma och njuter mat. Öl. Ibland sprit. Slappnar av.

Kväll.
Ser TV. Film. Tänker. Känner. Musik. Pratar och tvättar kläder.
Mer musik. Mörker. PC. Sist i säng. Samma sånger. Samma känslor.
Sent. Somnar in. Drömmer.

Vaknar. Somnar igen.

2007/02/05

Blöta kuddar

Hade livet inte varit.

Varför sker så fina saker mig, det har jag alltid undrat mig. För inte förtjänar jag det. Inte har jag gjort nåt som gör att jag förtjänar den familjen jag har. Alla mina vänner. Min skolgång. Mitt jobb.

På trots av att jag är en skit så har jag alltid haft det så bra. Ni har alltid tagit hand om mig. Alltid varit där. Och jag prövar att verkligen betala tillbaka. För jag skyller er alla ett helt liv av goda gärningar. Ett helt lass av godhet, som jag inte har axlar starka nog att bära.

För jag är fattig. Invändig så är jag ingenting. Jag vill, men lyckas aldrig. Tror jag vet vad jag borde göra, vad som ska till. Jag prövar varje morgon, dag och kväll. På varje sätt tycker jag. Men slutar alltid upp med att misslyckas. Tomt.

Tänka sig. Att göra er besviken och ledsna. Det kan jag. Och jag är så ledsen för det. För allt. Önskar jag kunde gjort annorlunda. För jag är bara dömd till det här. I livets spel har jag förlorat allt jag har.

Dömd till sena nätter med varma kinder och blöta kuddar. Men det är så synd, för tårarna torkar ju knappast upp min sorg och ånger. Jag drunknar varje kväll nu. Och jag förtjänar det. Så inderligt.

Förlåt.

2007/02/01

änglar



inatt.nårsnøenlaverned.lagerviengler.ogvierihimmelen.

gateneherharbarebrentebroer.
ikveldblinkerbyensometmareritt.

glorienfalmetførbladenefalt.
greneneviskerjegfikksomfortjent.

deterikkealtjegharsagtsomerbull.
haddejeggodsskulledufåttgull.

inatt.nårsnøenlaverned.lagerviengler.ogvierihimmelen.

2007/01/27

Slut

Overkligt. Att det skulle gå så här. Kan inte tro det. Stirrar. Stum. Ensam. Rivas itu av tankar och ånger. Och frågor. Varför kan det inte fungera? Varför. Tårar på golvet. Sprit på bordet. Vinternatten är så mörk. Axlarna är tunga. Förlåt. Kan man säga det? För att jag inte är annorlunda. För att jag gör dig ledsen. För alla mina ord. Självförakten växer. Morgondagen. Den finns inte hos mig.


Bara hopplöshet.

2007/01/21

Glad inte glad

Ja. Så har man börjat med praksis i Osenbanden. Superdigg redaktion och massa frihet. Får verkligen använda sig själv och sin egen kreativitet och tankar. Roligt att få vara rolig på radio.


Men som sagt. Inte så himla lätt när tankarna kanske är helt andra ställen. När man inte helt själv tror på det man säger, eller när roligheterna inte blir så roliga. Eller när man egentligen skulle kört stenhårt på så blir man slapp och undrande. När man är trist samtidigt som man ska jobba och bidra. När livet är fantastiskt och helt jävla skit på samma gång - då är det inte konstigt man är förvirrad som en lutfisk.


Men. Saker får bli som det blir. Allt jag kan göra nu är att hoppas. För det gör jag inderligt. På dig. På oss. Men kanske också på mig. För just nu är jag helt mentalt förlorad. Men också sur på mig själv, för att allt jag gör är jall.