Sången

Den ligger där.
Du lyssnar bara.

Fan.

Don't stop believin'

Snälla.
Kom ihåg det.

Mörkret

Dom krispiga t.o.n.e.r.n.a
under fötterna
om morgonen.

Får mig att sakta
vakna
ur
...
drömmen om
sol och sommar och jall.

På väg till jobbet vandrar tankarna
med mig och min reflex.

Men mörkret skrämmer ej.
Den är rädd för mig.

Vill bara inte bli påkörd
nu innan jul.

Livsskuld

Farmor måtte plocka grönsaker om morgonen. I skogen.
Bäcken. Barfota.

Gå till marknaden. Med dålig rygg. Slitna kläder.
Alltid böjd framöver. Alltid gammal.
Jag skuttade med.

Vad tänkte hon på tro?
Mitt på dagen. I solsteken.
För, som jag tjatade.
Ständigt.

Hon hade lite pengar. Men många rynkor.
Och mycket jord under naglarna.

Jag hade lust på mer godis.

Bägge log.

Hon matade mig. Om kvällen.
Medan jag sprang och lekte i gatan.

Och skrek.

*



Jag matar ingen.
Men har allt.

Inuti utanifrån

this pizza has got personality by uglyagnes // CC-licensed.

Underlig trist. Fastän undrande.
Underbart lycklig. Fastän trist.

Som en söndagspizza.

Massivt

Svett. Energi. Värme.
Ej hat. Men anti-kärlek.

Ett kollektivt ge fan.

Mot destruktiva dom.
Som köper. Skjuter. Dödar.

Men aldrig bryr sig.
Kallblodiga. Maskinistiska. Egoistiska.
Djävlar.

Jag är villig.

Till att ropa. Skrika. Vråla.
Slå. Sparka. Dränka. Bränna.
Förstöra.

För kärleken.
För oss.

Ljudet

Han gör mig stolt av att vara uppvuxen på landet. Konstigt nog. Eftersom låtarna är mer helvete än himmel, för att säga det så.

Men det är nåt med referenserna, begreppen och tankarna som man känner sig igen i. Genom låtarna blir landsbygden lyft till ett nivå där dumheter omvandlas till vacker poesi. På nåt sätt.

Hör själv. Ta en whiskey och känn efter:

Stein Torleif Bjella - Heidersmenn

Stan kommer aldrig bli så trist, ej heller så cool som byn. Ever.

Bryr mig inte

alone in the snow by axiepics // CC-licensed.

Om jag får det jag vill.
Vad jag önskar spelar ingen roll.

Nåt mer.
Defekt. Utan garanti. Är numera påklistrat.

Men finns alltid nåt att leva för. Därute.
Nån.

Old school shit

Stivert > Da Funky Force > Hairgel > Voodoo People [Slösch Mix]

Det var en tid när man inte gjorde någonting annat än att sticka på skolan i Selbu för att läsa och snacka lite skit. Och därefter kom man bara hem och slängde i sig billig pizza och snackade mer skit. Såg på TV. Festade.

Och ibland så satt man bara framför datan och fixade lite musik med Magix Music Maker (var det version 6 på den tiden tro?) Ovanför är "albumet" jag aka DJ N.PsyCow fixade med min rumkompis Stigi aka Fumble Freak. Kul var det, och tror mycket av det ljudredigarendet man höll på med då sitter igen än i dag i fingrarna.

Hittade faktiskt några av låtarna rippade in här i iTunes-biblioteket! (Men kommer ju ihåg det nu, att plattan var så himla repig, så därför lyckades jag aldrig rippa in alla låtarna. Och inte är dom hela heller. Haha.)

***

När man ändå snackar old school shit:



Clay Converse var ett bandprojekt som jag var med och spelade trummor i. Här är en låt där vi bara impro-punk-covrade Radiohead en gång under en övningssession - inspelad genom en laptop-mic (!) tror jag:

Creep (Screw Thom Yorke Edit)



Och här är en mixad radionyhetsbull från tiden på journalisthögskolan i Bodø:

Funkadelic News (feat. JasMan)

... Där jag annars spelade i det legendariska jallabandet Ögley Crue!



PS. Synd man varken har bilder eller ljud från den tiden man spelade synth i det ambitiösa projektet Riowi Skuri!

En gammal dröm

Det är nåt med det. Att vända hem.
Säger dom.
Inte vet jag. Önskar bara att vara jag.
Där.


Vertigo Bar by Morgales // CC-licensed.

Att tryggt passa in. Samtidigt som man känner en pirrande otrygghet.
I magen. Benen.

Nytt. Fast ändå inte.
Gammalt. Fast annorlunda.

Jag vill också fatta. Läsa.
Flera våningar inuti mig är tomma.
Som måste fyllas. Med stolar av ord. Några friska blommor av förståelse.
Kanske en god säng med roliga svordomar på.
Inte sant?


Bangkok Rooftop bar by Tushar Pokle // CC-licensed.

Tänka sig. Dom är där ännu.
Minnerna. Vill krama dom varje dag.
Men vad hjälper det? Mina förväntan är inte dom samma.
Ej heller mig.

Drömmen är så oklar. Fast den ändå skiner.
Starkt.

Som maten.

Åh. Vad jag älskar mitt hem.
Som jag aldrig haft.


Moon Bar Restaurant, Banyan Tree by Kevin Jewell // CC-licensed.

Önskar dig en god tur Anniken!

Ni

Jag - har aldrig tagit mig någonstans.
Bara hamnat där.

Aldrig gjort nåt bra.
Bara någorlunda.

Jag gör er aldrig lycklig.
Fast jag vill.

Prövar ständigt.
Men jag bommar.


Sinking feeling by Worapol S. // CC-licensed.

Ni har lyft mig fram i livet.
Och jag tackar er för allt.

Alltid.

Där hemma

En slags dödstelefon

Visste inte hur jag skulle svara.
Visste inte vad jag skulle tänka.
Visste inte vad jag borde känna.

Vet det fortfarande inte.

Lägenheten

Ett nytt hem. Med nya grannar. Skohyllor. Spis.
Och fönsterstorlekar.

Jag gillar det.

Skuggorna som dom små ljusen kastar från sig på bordet framför mig. Jag dansar invändigt med släpande steg till pianoplimprandet och sjungandet som kryper ut och upp i den mjuka soffkroken. Utanför balkongen är nu inget annat än havet och dom små vågorna som ständigt böjer sig upp och ner. Och ja, en liten grabb på gatan mitt emot som bär två svarta väskor. Ser tungt ut.

Det är annorlunda färger här. Luktar oanvänt.
Halvtomt.
Ännu.

Allt är så nytt.
Igen.

Möjligheter

Tänk, alla tjatar om möjligheter.
"Desto fler desto bättre".


love story by Daniel Horacio Agostini // CC-licensed.

Men är det nu nödvändigtvis det?
Har man inga val, så är ting som dom är - inget att göra med.

Möjligheter däremot, är kaos.


Yotsuba Lost Her Friends by Liam Manic // CC-licensed.

Det krävs inget alls att välja. Speciellt inte om möjligheterna bara ligger där och flyter.
En sjö av skimrande lyckomyter.

Man kan rösta. Man kan söka. Man kan trycka. Man kan säga. Man kan neka.

Men man behöver inte att vilja. Att kunna. Eller att tycka ens.
Bara att peka.


... by mms0131 // CC-licensed.

Inte konstigt vi ständigt väljer fel.

Pretend you're happy when you're blue

My Deepest Desire by Martin Gommel // CC-licensed.

När jag vandrade på vägen hem från jobbet i dag, dök plötsligt Carl Mann med låten Pretend upp i mitt öra. Har massa gamla jukebox-typ-av-låtar på min iPhone, men just den här har jag inte lagt märke till förut - förs just i dag.

Tror det faktiskt var vid polisstationen, utan att det ger mer eller mindre mening dock.

Men lika plötsligt som låten fick mina läppar att småtyst-nynna och mina fingrar till att rytmiskt knäppas, så dök en musikvideo upp i mitt huvud. En musikvideo jag fick lust att spela in till låten - med min framtidiga kamera Canon EOS 500D. (Som jag då önskat att skaffa ett tag nu. Men du vet, vi lever alla under våra hårde prioriteringar, inte sant.)

Oavsett. Eftersom jag är lite osäker på när (om) jag faktiskt får till att fixa den här musikvideon som dök upp utanför polisstationen i dag, så tar jag chansen på att avslöja dom grova linjerna här:

Vi ser en man som sitter vid ett gammalt träköksbord. Han sitter med ena armbågen på bordet, och tar sig på hakan medan han kikar ut fönstret. Allt är i svartvitt. Han har på sig en slags rutig skjorta som för mig ser röd och svart ut. Fast allt är som sagt i svartvitt.

Han ser lite tom ut i blicken. Och det ser ut som om att det är en gammal stuga den här videon är inspelad i. Framför honom står en kaffekopp. Typ gammal. Typ porslin. Typ liten. Vit. Kanske med nå blommiga krusiduller på.

Bredvid koppen står en stor flaska. Typ gammal. Genomskinlig. Fast halvfull med nåt blankt.

Låten börjar.

Mannen tar en slurk av kaffekoppen. Jag är lite osäker på åldern på mannen. Kan vara gammal. Kan vara ung.

Han ser fortfarande ut genom fönstret. Hans fingrar är slitna. Han har på sig jeans.

Plötsligt reser han sig. Rättar på bältet. Kikar ner i golvet. Så börjar han smått dansa för sig själv till låten. Sådär smågungar.

Lite slow-motion-twist-aktigt.

Han ser fortfarande ner i golvet. Vi ser honom från olika vinklar. Så stöttar han sig på trätrappan som går upp nånstans. Han har på sig en hatt nu. (Ingen aning vart den kom i från. Men den är svart. Typ cowboy.)

Så ser han upp. Han gråter. Försiktigt. Omärkbart. Tårarna rinner ner kinden medan han dansar. Och ser ut genom fönstret. Men hans ansikte har stelnat. Dansen föregår ännu. Vi ser han från olika vinklar. I fokus. Ut av fokus.

Han sätter sig ner. Tar en slurk från kaffekoppen igen.

Så böjer han sig framöver. Tar sig på huvudet med händerna. Ser ner i bordet.

(Solo i låten)

Närbild. Hans tårar träffar träbordet. Obehandlat trä. Gammalt. En av tårarna träffar dock kanten på flaskan som nu nästan är tom. Vi ser droppen i extrem närbild. Den rinner ner på insidan av flaskan.

Mannen häller lite granna från flaskan ner i kaffekoppen. Tar så en slurk.

Så reser han sig igen. Fixar på bältet. Dansar.

Vi zoomas ut från rummet i den gamla stugan. Ser att stugan står vid en sjö. Vid en skog.

Svart.

Låten slutar.

Nåt sådär. Sen kom jag hem och fixade middag och såg på TV.

Sommar i Tromsø

Att bekymmerslöst vandra omkring i shorts. Äta nygrillade sommarkotletter - vid sidan av härlig grön och frisk rucola. Och små rullande röda söta tomater. Ah. För så att slurpa i sig en kall öl.

Inomhus.

Världsrekord?

Mer här.

”Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin”

Snacka om en tankeväckande tanke - att upphovsrätten på intellektuella innovationer kanske bara är bajs. En hoax! Att det ur samhällsekonomiskt perspektiv inte är behov för den?

Den intellektuella äganderätten, som bland annat omfattar upphovsrätt och patent, kallas formellt för immaterialrätt. En viktig distinktion mellan immateriella och materiella tillgångar är att de förstnämnda inte har någon fysisk begräsning. Inom nationalekonomin kan detta fenomen beskrivas på åtminstone två sätt: antingen finns icke-rivalitet i konsumtionen, vilket innebär att en individs konsumtion av en vara inte begränsar en annan individs konsumtion av varan, eller så är kostnaden för att producera ytterligare en enhet av varan noll, vilket innebär att det inte finns någon kostnad för att kopiera varan. Immateriella tillgångar skulle därmed uppfylla Humes kriterium för produkter som inte kräver äganderätter.

Den intellektuella äganderätten syftar till att på konstgjord väg skapa en knapphet som inte fysiskt existerar, och därmed generera ett tidsbegränsat monopol för innehavaren. Avsikten med detta är att innehavaren ska ha ett ekonomiskt intresse av att producera den immateriella produkten. Utan en tillräcklig vinst som tillfaller upphovsmannen kommer produkten inte att tillhandahållas. Tanken är att den intellektuella äganderätten ska garantera att vinsten just blir tillräcklig. Resonemanget har tagits för givet under flera decennier bland forskare inom nationalekonomi. Under de senaste åren har dock flertalet börjat ifrågasätta detta argument.

Läs hela texten av Magnus Wiberg fil dr, gästforskare vid Harvard university.

Och ja, verkligen passande att checka ut den danska dokumentären GOOD COPY BAD COPY (2007) om du inte redan sett den:

Ljus

Jag tänker på att sticka ut på hörnet för att köpa en söndagspizza / Vandra bort till kompisen för att spela Nintendo efter skolan / Att smyga ut i natten med en rätt så främmad tjej, på restaurant som man aldrig varit på / Lägga sig ner i en vinterkall säng. Och bara känna lakanet kittla kyligt på ryggen - innan man somnar.

Drömmande. Om morgondagen.

En önskan

Tänk om min kamera hade funkat. Eller om man haft råd till en ny en. Då skulle jag sprungit ut genast. Är nämligen så många konstiga bilder som svirrat runt i mitt huvud på sistonde. Som bara väntar på att få pressas ut igenom mina fingertoppar, in i kameran och ut på gräset vid vägen här.

Det hade varit nåt det.
Får väl bli en annan gång då.

Tja, varför inte liksom?

Make The Girl Dance
Matt and Kim

Hurra för dommarn!

Från nu och framöver

Lavvo by bad_morten // CC-licensed.

Min nya vackra snälla mjuka stad.
På riktigt.

Det finns ju ingen annanstans där du och jag går hand i hand.


...and I said to her... 4583 by Amanda Graham // CC-licensed.

Wow

Katt i mikron. Hamburgare i luften. Tjej i ugnen.
Wow. För en himla bra bild. Tagen av merkeley???

Tack för att du fick mig att kika inom där mskogly!

Vet inte vem jag är

Shadows by Atilla Kefeli // CC-licensed.

Varför är det så att tankar förblir tankar. Medans känslor omvandlas till explosioner? Temperamentet skriker. Ropar. Parallellt?

Ibland skiner det igenom. Så grant. Som solen.

Du vet. Innerst inne är jag inte som du tror.
Prövar bara ständigt drunkna det.

Så jävla bra!

Analysen av Trønderrock som dom på nåt sätt kommer in på mot slutet, är nåt av det roligaste jag sett/hört på länge! Åge=gud.

Nåt att gilla

Upp

Closed from the Inside by Leigh Righton // CC-licensed.

Tekoppen är tom. Bara otydliga utländska röster hörs från TV-apparaten. Musiken skriker tyst i öronen. Här sitter man. Ihopsjunken. Ännu en kväll. Ännu en gång.

Undrar. Blir det nånsin annorlunda. Bättre. Tystare. Näh. Fruktar. Gör jag alltjämt. Medans hjärtat slår. Man dras ju dit. Mot det. Neråt. Med blicket och tankarna. Vänt uppåt. Framåt. Prövar. Men smaken är densamma. Bitter. Blöt. Hårig. Dysfunktionell. Med hopp. Dock. Chanser. Eller inte. Vem. Vad. Och varför. Nu?

Är här. I botten av brunnen. Igen. Snälla. Hitta. Mig.

Grodor, korruption och kidnappning

Manda Bala (2007), en dokumentär av Jason Kohn som verkligen är värd att se. En filmatisk pimpad version av den äckligt fattiga/rika verkligheten i det korrupta Brasilien. Här snackar vi kidnappningsbusiness och jall!

Vardag

Fish cakes by Nareas Sae-Khow // CC-licensed.

Fiskkakor.

Hela
veckan.

Jag spricker nästan

bastingage a linge by chapelle olivier // CC-licensed.

Världen
är så
oändligt
vacker.

Hur jag än prövar vrida mig undan, så kommer ju denna tanke alltid tillbaka:

Spelar ingen roll om man nu ser på fb-bilder från Karibien. Gamla mysiga gubbar på segelbåten, med vind i skägget. Leende tjejer i solnedgången på stranden. Och ack, vattenfall - omkransad av en slags vänligsinnad jungel, så som taget ut från en jävla Hollywoodfilm.

Eller om man nu står på toppen av en skidbacke i Tromsø och ser utöver stan och havet. Och på dom mjuka och snöklädda fjällen som påminner om megastora kuddar. Vinden biter kallt, men det gör inget. Alls.

Spelar ingen roll om man nu sitter hemma och hör på Van Morrison, Lars Winnerbäck, Lillebjørn Nilsen, Elvis, Tom Jones, Roy Orbison och Scott McKenzie. Tonerna hörs verkligen inte bara. Dom känns. Varenda en av dom. Jag gungar till takten med en öl i handen.

Det är så oerhört mycket att glädjas åt. Det är så fint, det vi har, att jag nästan spricker. Världen är så vacker att det gör ont.

Ah.

Shigeru Umebayashi

Målar så vackert upp den nakna bilden av smärtsam kärlek genom dom penslande och försiktigt framkrypande tonerna.

Får mig att blunda - för att kunna se.

Åket

Upp i vinden.

Tyngdlös
svävande.

Snurrande
med blicket.

(Lite till)
. . . S a k t a . . .

* Landar.

Flyter vidare bortöver
i snön.

Fröken

Älskar att lukta på din vänster örsnibb. När du ligger tätt bredvid med ryggen till. Fjäderlätt pussa dig. Försiktigt bita. Ta på dig. Stryka nedöver - bortöver din mjuka kind. Varmt.

Och när du vaknar. Myser och gäspar: Att se dig le får mig att smått flina inuti. Ibland klarar jag inte hålla mig och skrattar bara. Hihi. Och du blir ännu sötare. Dina ögon är som kattungar.

Gör inget att jag fumligt måste skynda ut dörren.
Kommer ju vara i ditt rum hela dagen iallafall fröken.

I mina tankar.

Nå fram

"The family's front yard - Bangkok, city of angels" by Ronn aka "Blue" D'Aldaman // CC-licensed.

Att inte hinna.
Är jag rädd för.
Att inte klara.
Allt man bör.

Verkar så svårt.
Det rätta.
Verkar så långt.
Detta.

Önskar.
Jag vore bättre.

Julkort

"Christmas star" by RcktManIL / CC-licensed.

Ja. Så kan det sannerligen vara. Eller bli.
En dag.

Slum och drömmar

Slumdog Millionaire (2008, Danny Boyle).

Såg den i helgen under TIFF, och måste säga att den träffade mig som fan. Identifierade mig på ett sätt med dom lekande, springande och chansande grabbarna i filmen, som egentligen bara gjorde det dom ville och kunde, för att komma sig upp och fram från slummen i Mumbai. Finurlig ihopvävd historia, som underligt nog handlar om två kvällar med den indiska versionen av "Who Wants To Be A Millionaire?", kryssklipt med ett liv fyllt med minnen och känslor från gatorna. Och sökandet efter kärleken såklart.

Klarar inte förklara bättre. Men kan iallafall säga att den är jäkligt bra klippt, och filmen har ett hejdundrandes soundtrack!

Flere officiella klipp.

Ibland

Känns det helt okej att sitta kvar hemma. Oduschad. Lat. Nöjd.

Att inte ha öppnat den nyinköpta vinflaskan till Festen. Bah. Men hellre supa själv vid middagsbordet och sucka postfilmatiskt lätt.

Och bara lyssna.

Het

Vanessa da Mata får mig att dansa så snön smälter här i Tromsø. Jag är häktad.
(@Spotify)

Mina tårar

Tomhet.

Behöver inte vara så värst. Som nu. Utsliten, utslagen, trött. Och ute är det mörkt.
Tomt. Men ändå inte. Kinderna är varma. Av kramar. Magen är nog fortfarande fylld av pinnekjøtt (mmm!) till en viss grad. Huvudet av minnen och historier. Från ifjol. I år.

*

Året började med ett gäng tårar. Men dock inte tårar av sorg. Kanske mer vemod. Saknad. Längtan. Otillräcklighet. Och cognac. Det var varma och hoppfulla droppar som kröp ned över ansiktet och tog sats och hoppade från hakan och ner på köksbänken.

Ute var inte tomhet. Utanför fönstret fanns inte intet. Jag såg rätt på ljusen. Glimten. Färgerna. Folket. Vägarna. Staden. Livet. Vintern. Natten.
Det nya året. Så vackert. Tänk om alla kunde sett det samma som tursamma mig?

Världen fick mig att gråta.

*

Det känns varmare här än i Thailand. Den vita snön faller ner och fyller upp. Tomheten.
Hoppas inte mitt hjärta blir solbränt nu bara.