Mina tårar

Tomhet.

Behöver inte vara så värst. Som nu. Utsliten, utslagen, trött. Och ute är det mörkt.
Tomt. Men ändå inte. Kinderna är varma. Av kramar. Magen är nog fortfarande fylld av pinnekjøtt (mmm!) till en viss grad. Huvudet av minnen och historier. Från ifjol. I år.

*

Året började med ett gäng tårar. Men dock inte tårar av sorg. Kanske mer vemod. Saknad. Längtan. Otillräcklighet. Och cognac. Det var varma och hoppfulla droppar som kröp ned över ansiktet och tog sats och hoppade från hakan och ner på köksbänken.

Ute var inte tomhet. Utanför fönstret fanns inte intet. Jag såg rätt på ljusen. Glimten. Färgerna. Folket. Vägarna. Staden. Livet. Vintern. Natten.
Det nya året. Så vackert. Tänk om alla kunde sett det samma som tursamma mig?

Världen fick mig att gråta.

*

Det känns varmare här än i Thailand. Den vita snön faller ner och fyller upp. Tomheten.
Hoppas inte mitt hjärta blir solbränt nu bara.