På riktigt

Varför låtsas
varför låta bli?

Varför tänka sig om
varför åka förbi?

Den sista gången
är den första

Misstagen försvinner
aldrig

Förut är nu
Du är oss

Baren stänger
det är dags att kasta loss

Dumma saker görs
hörs

Inget att göra med
vi har förlorat.

Jag glömmer bort att andas

Att smygkika
på dig
sömnig i soffan
får magen
att le,
öronen
att kittlas.

Du vet det inte
men härifrån
den bruna stolen
klockan 01:20
sitter jag
och nästan dånar.

Av dig.

Ett hav av tid

Tillsammans. För alltid.
Drömmer vi om.

När vi sover.

Är så mycket att hinna med.

Men kommer vi någonsin dit.
Till havet?

Om vi inte vaknar igen.

Alldeles för kort

För snabbt försvinner
ölen

i flaskan.

Ser mig runt.
Men ingen är intresserad
i ett samtal

om politik, könsroller, korruption och sånt.

Allt man hör om
är om 15-åriga elever som har lust
på sin 24 år gamla lärare

enligt
honom själv.

Varför
är ingen vits att fråga.

Thailand är en salig blandning
av mig och dig och han och hon
för att inte snacka om dom

jävlarna.

Känslan av paradis
kom aldrig.

Allt ljus på mig

Sneda tänder
smutsiga händer

formar
skapar
skrapar

fram en dröm
en framtid

under solen

står vi
går vi
alla

utom hon.

En böjd rygg
illaluktande
stygg

men ack för ett leende

sitter hon för alltid
fast i skuggan.

Du och jag

En evighet eller två

Har alltid undrat på det. Hur lång den är, evigheten. Så abstrakt. Mjuk?
Och varför man lyckats hamna här, i evighetens paus.

Det är inte mycket som är säkert.
Men var dag vi lever, är en dag närmare evigheten.

Oroar mig, men gör mig inte rädd.
Får mig att se upp på stjärnhimlen, men inte längta dit.

Jameson och jag. Var ju paret som skulle vandra vidare, trodde jag.
Men så kom du. Från intet.