Våran julaftonfrukostbuffé

Efter att grabbarna (Lars-Åke, Ole, Adam och Nareas) kört på Big C supermarket denna julmorgon här på Koh Samui och handlat så mopparna blev alldeles fullastade av matstäsch, så var det bara att hugga i. Namnam.

Fjärde advent

... Och jul-Cognac till kaffet måste det såklart vara.

Semester

Trubbel

PAD medans dom ockuperade Suvarnabhumi airport. Jall.
Foto: Ronn aka "Blue" D'Aldaman med Creative Commons-lisens

Det händer som sagt en del i Thailand. Och nu har självaste statsministern gått av på grund av tidigare valfusk. Flygplatsen öppnas visst upp igen. För sent? Blockaden har ju skapat trubbel för vissa, eller säkert ganska många. Egentligen. Men jag ska fan oavsett till Bangkok. Om det nu blir via U-Tapao eller nåt annat så. Ain't gonna be jul utan ett riktigt måltid och skitsnack med thaifamiljen.

Så är det med den saken.

Emils julgärning

Minns så väl när jag var liten pjott och såg den här delen av Emil i Lönneberga (1971). Tänk om alla kunde varit så snälla som rackarungen Emil minsann. Det här är jul som värmer det.

Diktpop

Vinter

Tänka sig.

Vitt regn.
Som flyger.

Svävar.

Från långt bort.
Hit till fönsterkarmen.
Massa.

Vatten.

Dansande färger

Runt och runt. Tramp. Stirrar på kanten som svingar. Upp och ner. Blått. Rött.
Gult. Leendet rätt under luggen. Alla dansar.

Överallt. Runt mig. Fångad av vackra rytmer. Läppar som pratar tyst. Blick.
Herregud. Synd enligt vissa på gatan. Helvete.
Liksom.

Du ser nå ut som ett nachspiel du. Och snöboll.
Bitterhet - blev ingen trekant på dig eller?
Hoho.

Glad jag är hemma.

Kyss. En len röst i örat. Stönande. Naken värme.
Får man klara sig utan.

Svirrande

Föreställningar. Hopp om spännande situationer. Svettiga och sensuella samtal. Alltid annorlunda. Aldrig det vanliga. Men vet ju det inte blir himmelskt.



Men längtar oerhört iallafall. Svalkande semester med maffig mat. Värme. Morgonsbadings och känslan av en azurblå jul.



Planer om att kika. Höra. På mitt sätt prata. Skratta. Smaka. Och kanske dricka. Nej, definitivt dricka. Rulla runt i sanden och bara inte bry mig. Om nästa år. Om mig, och dig och alla andra. För några få ögonblick.



Mina tankar dras alltid bort mot det okända. Men mitt hjärta vill så gärna komma hem. Äntligen.

Jag fick tårar

i ögonen.

Obama???

US election
Originally uploaded by Sae-Khow

Har han tagit hem det? Får vi förändring? Det jublas i USA, men ännu är inget helt säkert. 200 - 75. Ohio verkar vara klarerad.

Från soffan ser man på TV och på nätet. På NRK, CNN och BBC. Och man chattar. Natten är här. Natten som så många har längtat så länge efter...

God bless America!

Dom i Simpsons om valet

[Hm, här var det ett Youtube-klipp förut, men pga corporate press, antagligen, så är det inte här längre. Jall.]

Osenbanden + The Simpsons = Sant

Whiskey Lullaby

Har kji åntle drag

Ei æ mjuk som ei fløyelspute.
Ei æ hard som ein flintestein.
Ei æ sjelda og alder ute.
Ei æ ven med kort mannebein.

Lördagslugnt

Så blir det efter några kvällar på resa. Till det stora utlandet. Eh, ja, Sthlm.

Fantastiskt sällskap, digg utländsk mat och småfinurliga halvabsurda situationer och givande konversationer. Men nu. U.t.s.l.i.t.e.n.

Dags med lite choklad och Candela:



Wiki om Buena Vista Social Club:

Buena Vista Social Club var en klubb i Havanna som hade sin storhetstid under 40-talet. Under denna period framträdde en mängd stora musiker och dansare. Idag är namnet mest känt på grund av en dokumentärfilm som i slutet på 1990-talet gjordes på initiativ av Ry Cooder. Filmen blev Oscarsnominerad och bar just namnet Buena Vista Social Club. Filmen handlar om några av de musiker som var involverade i produktionen av ett album med samma namn. Ett flertal av dessa musiker hade även spelat på klubben med samma namn då den var som mest i ropet. Både filmen och albumet blev framgångsrika, och ledde till att kubansk musik blev populär i USA och Europa. Sedermera släpptes fler album med "Buena Vista Social Club" som varumärke.

Thailand!

Blir sannerligen bra med semester, sol och oändligt med thaimat.
Och roliga släktingar så klart.
Ack, ja.

Vackrare för var dag

Tänka sig. Att minnena är så starka. Starkare än sinnena.
Det dansas i mitt huvud. Swingande salsa. På Sunnanö. Jag ler inuti. Utanpå.

Orden. Dom små orden. Fick mig att rodna.
Allt vackrare blir du. Verkligen. Får mig att glömma bort bekymmer och besvär.
Får mig att vara nöjd för allt som livet ger.

Ah.

Yatzy

Veckorna går fort. Måste man säga. Varför är det så? Att ting går fortare. Eller rättare sagt - det känns så. Att det går fortare alltså. Eller gör det kanske egentligen det? För vem räknar sekunder. Minuter. Timmar? Det är ögonblicken som räknas. Tycker jag. Antingen så blir det längre mellan dom. Bara några få per vecka nu. Känns det som. Eller så går tiden fortare helt enkelt. Hm.

Ännu en höst. Snart jul. Nytt år. Sommar. Så höst igen. Fan. 24 år nu. Gammal? Nej. Men knappast ung. Mer. Bryr mig inte så mycket. Egentligen. Meningen därimot. Meningen. För vad vill man? Vad gör man? Vad borde man? Val. Finns. Men vart finns man själv tro.

Här såklart. Som vanligt. Aldrig där. Där man önskar. Kanske lika bra. Så man kan arbeta mot nåt. Där liksom. Ibland bara vid ett kaffebord i trä, med yatzytärningar. Och en kopp varm kaffe. Gammal servis. Trevligt. Går förbi där varje dag nästan. Litet hus. Undrar om man kommer in nån gång. Kanske en efterfest? Men då brukar man ju som oftast somna. Helst på soffan. Har blivit sämre på efterfester med åren.

Dagarna är bäst vid lunchtider. Mat. Men liksom varken eller. Inte trött. Vill inte sova. Men heller inte slut. Trött. Efter en lång dag. För mina eftermiddagar är mer som uppäten choklad. Man ser tillbaka på den och tänker. Önskar den inte var uppäten. Om man nu inte är mätt och mår dåligt. Men då är det nästan ännu värre att se på den uppätna chokladen. Som egentligen bara är papper förstås. För en uppäten choklad ligger ju inte där. Så, därmed bara papper. Om det inte är en påse. Tom.

Just det.

Rosen

Wiki: Arne "Rosen" Qvick född 6 oktober 1937 i Bollnäs, sångare.

Elektriker till vardags fick han sin plats i rampljuset då hans låt "Rosen" blev en mycket stor hit i december 1969. Han hade gett ut låten redan 1963, men den version som blev en hit var inspelad 1966 och hade via studentkretsar spridits runt landet. Verserna i "Rosen" pratas igenom och hela låten är väldigt udda. Trots detta toppade "Rosen" Kvällstoppen i 5 veckor. Låten har sedan dess förföljt honom. Qvick fick aldrig någon mer märkbar skivframgång. Han har gjort ca 15 LP skivor.

Svårt

Ser. Kikar utöver. Golvet. En fredagskväll.
Undrar framöver.
Gungande. Vajande.
Ser att dom ser. På mig. Undrar.
Ser jag dig?

Nej. Eller jo. Skulle iallafall kunna tro. Men ej.
Så nära men så långt borta. Igår eller idag.
Vad vet jag?
Ingenting. Om någonting. Ser bara tomt omkring.
Egentligen.
För verkligen.
Tänker man. Finns du? Här och nu?
03.47.

Svårt att bestämma.
Hårt.
Både känslor och förnuft.
En klämma. Vart hör man nu hemma?
Jag vill ha dig. Eller ej.
Det enda jag vet, är att det gjort ont.
Gått fel.
Inte funkat. Inga krafter att gambla på spel. Nu.
Men här är man. Fortfarande hel. På ett sätt.

Mätt. På allt och alla.
Orkar inte mer jalla. Hah.
Eller va?! Feg? Vad menar du?
Kanske.
Har man blivit en deg. Seg.
Som aldrig jäser. Blir nåt gott.
Kanske.

Borde
man

förstått?


(Tror jag gillar dig. Förlåt.)

Ont gör gott

*Ouch.

Fötterna värker. Under. Skorna var lite sådär. Ny.
Hårda. Men okej. Mål blev det inte. Skotten var som dåliga sketcher.

Min andra träning på ett halvår. Första med boll. Och sånt känns. Hm. När jag andas piper det. Hhhhhh ...

Men man känns hes på samma gång. Hm.

Knäna är kvar. Men musklerna runt är sten. Vaderna likaså. Armarna är spagetti, men magen starkare. Kanske på grund av thaimaten? Hah. Dålig form.

Men ont gör gott. Jag ler och är nöjd.
Undra varför.

(Nej, klippet har ingenting med mig at göra. Men tyckte den passade in. Okej, kanske inte den gjorde det iallafall.)

Coltrane kl 01:43

Jag reser. I natt.

När jag blundar är jag där. Alla. Som förut. Fast i framtiden. Sol. Varm vind. Som träffar kind. Ah. Det smakar. Som det brukar. Och luktar. Gott. Lätt avgas blandat med het asfalt och kyckling. Chili. Nam. Ser bortöver. Sand till vänster. Och glänsande vatten. Vänder mig. Neonljusen. Som förut. Ni skrattar. Jag smakar. Ser upp. Borta. Bara andra. Bara mig.

Nu är nu. Då var då. Jag väntar. Men här hör jag hemma. Ses.

Grejen

Har med åren lärt mig att förstå att alla gör sin grej. Och att det nödvändigtvis inte behöver ha med godhet eller ondska att göra. Alla har sina skäl. Sina historier. Vilket spår man hamnar i kan bero på så mycket. Ett beslut man gjorde långt bort. Eller en släkts nära tradition. Kanske är man vilse. Hårt arbete eller tillfälligheter. Tvång.

? Vad gör du. Och varför. Varför just detta, och inte nåt annat?

Varför är så många journalister röda och inte blå? Vad utgör en typisk aktiespekulant? Vad är likheten mellan alla backpackers? Hur tänker en ledare som inspirerar miljoner? Vad är jobbigast - att vara unik och annorlunda, eller att vara normal och genomsnittlig? När vet man att man har lyckats? Misslyckats? Är allt i ditt sinne? Finns världen utanför, sådär egentligen?

Jag är alltid utlänning. Vart jag än är. Har börjat tänkt på hur det känns att inte vara det. Att inte vara i tvil om sin position och tillhörighet. Sin kultur. Språk. Utryck.

Inte för att jag nödvändigtvis kunde tänkt mig det.
Måste väl bara köra min egen grej.

Antar jag.

Vad gör jag här

Sittande. Stirrande. Mentalt på väg.

I en gammal Jeep på en dålig grusväg. I Afrika. På en pick-up i Syd-Amerika. Skrattande. Hos andra. Med nån. Passion. Vilja. För nåt. Nån. En skillnad. Hemma. Thailand?



Arbetande. Svettig.
Med mening. Känslor som...

Glöder.

Nu känns dagar som gröt utan smak. Nummen. Aldrig nöjd. Letande. Ett hål. Jag svävar i periferin. Luft och vind. Försvinner snart.

Trött.

Om

Jag kunnat. Skulle jag gjort.
Jag varit.
Fattat.
Visat.


Om.

Längtar hem

November 2006: Nadia Jebril är nybörjare i Thailand. Bangkok är sista anhalten på hennes jordenruntresa, och nog är det ett värdigt slut att hamna mitt i firandet av den thailändske kungen Bhumibol. Nadia baserar sig vid den klassiska backpackergatan Khao San Road och gör thailändska klassiker som att kolla in thaiboxning, pruta med försäljarna och fundera över om småkryp är mat eller inte.

Från Packat & klart.

Underligt

Vet inte vad man ska säga. Vad man ska tycka. Mindre vad man ska känna. Göra. Underligt. Men till tider underbart. Tyst. Rädd. Tror jag inte vet mitt eget bästa. Vad det nu betyder. Vill iallafall inte.

Förvirrad. History repeating? Hoppas inte.

Surströmmingspremiär

Se og hör hur det gick med den saken...

Det är kväll

Och tid för att somna in på soffan och drömma...

Bihålor kan brinna!!!

Jag är så less. På att va sjuk hela jävla sommarn. Snufsig och fan. Är det inte hosta, så är det fanihelveteskukhelvetes bihåler. Och när man först går till doktorfan (ja dom är ju snälla, har inte nåt imot doktorer alltså, men...), tror du man får nå som hjälper? Nejdå. Eller jo litegrann. Astmamedicin. Jag som inte ens har astma. Så här sitter man. En fredags jävla kväll. Och är less. Och sjuk. Skit alltså!

Tjohej för Tydal

(På fjälltur i Tydalsfjällen såklart...)

Tydal i positiva ordalag på NRK. Det måste man säga!
Grattis, och ja, wohooo!

Världsimpulser

Bara en liten lista jag här i sängen denna morgon, lyssnande på NRK P2 och Verden på lørdag, tycker är himla fin. För den personen som undrar vad som sker där ute i världen, och kanske också har en längtan efter att förstå den bättre.

En lista som kan användas när du går till skolan eller åker till jobbet eller bara schläckar hemma i soffan med goda kuddar under huvudet? Det är bara att lyssna och tänka.

Alltså, mina favoritpodcaster som lätt kan och bör abonneras via Itunes:

Verden på lørdag
NRKs utenriksredaksjons lørdagsmagasin på P2. Reportage, intervjuer, kommentarer och fantastiska korrespondentbrev...

P1 SR-korrespondenterna
Radiokorrespondenterna i P1 på Sveriges Radio helt enkelt. Mycket bra!

From our own correspondent
"Personal reflections by BBC correspondents around the world". Jep, på BBC Radio 4.

Dagsnytt 18
Dagens nyheter analyseras och diskuteras på P2 och NRK2 (radio på TV, hah!) Allt möjligt av gäster.

Osenbanden
Världsaktualiteter med popkulturella referenser, blandat med kuriosanyheter och en god del humor på NRK P3.

Radioresepsjonen
Tre grabbar på NRK P3 som inte klarar av att inte vara roliga! Förstaklasses humor som definitivt är med att berika ditt huvud på alla sätt.

Jag bara älskar när Lydverket spanderar!

Mer från P3tv / Lydverket.

Home alone

Ute är det grått, vått och kallt.
Inne är det varmt,
men ack ensamt,
och hostsamt.

Tur då att man har små trevligheter,
på lur.

Bukta

Var också där.
Nu är jag här i sängen. Pank. Trött. Sjuk. Tandvärk. Sliten.

Helt enkelt.

Riddu Riddu

Där är jag nu.

Ögonblicken i nuet

Underbar. Och jävlig. På en gång.

Just så har dagen varit. Jag har visslat. Trallat. Sagt till vänner och kollegor att "Jesus, vad glad jag är för att jag hamnat här. Med er. Här liksom. Vad fint det är. Och vad bra folk ni är".

Detta på trots av min omöjliga hosta. Som ständigt är där. Inte radiovänlig direkt. Hah. Men lika glad för det är jag. Och ja, denna munterhet på trots av min trötthet också.

- Var glad för allt som livet ger, och allting som du kring dig ser...

Men vadå? Om man tänker på gårsdagen, söndag alltså. Ja, det inte varje söndag man avslutar med en flaska Cava, och att somna i soffan hemma sen med kläderna på. Men kul var det sannerligen. Pisskul. Tack för middag och för rundan på stan i ren carpe diem-stil Onkel Kevin och Frank.

För ögonblicken i nuet.
Som för alltid får mig att le.

Vuxen?

- Hei! Det er Andrea det her. [på typisk trøndersk]
- Åja, hejsan! Hur är det med dig då? Kommit dig til Tromsö ja?

(Blablabla... det vanliga snicksnacket vettu.)

- Men ska du vær med på tur? Æ og Reidar skal gå oss en tur. [trøndersk]
- Ehm, jaha. Tur ja? Ehm. Ja, jo, kan väl det. När då?

(Fritt efter minnet)

Okej. Då det blev tur. En liten fjälltur i åtta-tiden. Blev lurad med som vanligt. Men medans vi tre gick ner, från en topp som hade en finfin nordnorsk utsikt, så började vi snacka om tälttur. Och furu. Eller, tall, som det heter på svenska. Bär. Vad heter dom där blåa bären igen? Åja. Eller nej. Eller jaha. Cranberries, vad heter det på norska? Hjortron, vet ni vad det är?

Medans vi traskade på.

Barn om nio månader säger du? Nångång ja, men inte nu? Barn på tur? Måste väl starta tidigt. Barnvagn som är sådär ja. Okej, en familj med fyra små tjejer säger du? Shit.

Och så slog det mig. Är jag vuxen nu? Är man det när man väljer att slänga på sig Bergansbyxan och raggsockor, fylla på på en flaska med vatten och köpa ett par ölkorvar - istället för att slappa framför skärmen med Sopranos eller The Wire en måndagskväll? Inte nog med det, men att samtalsämnena på denna korta fjälltur på nåt finurligt och rätt så naturliga sätt vred sig till saker som:

"namn på bär i olika färger"
"familj och samliv"
"hur att gå ner backar utan att överbelasta knäna"

Ja, då måste det ju betyda nåt. Nåt. Och så sitter jag här nu, efter jag kommit hem. Ute på balkongen. Med öl i handen. Ensam. Ser på himlen. Utan att prata med nån. Bara ser. Och hör.
På Bo Kaspers.

Jeez.

Midsommarafton '08

Ja just det! Fick vara ett gäng med svenskar förra veckan på midsommaraftonsfirande. Du vet sill, potatis, snaps, visor och dansande.

In the middle of the street?

Oj!

Dengue Fever alltså. Här är förresten mer från P3tv/Hovefestivalen.

På bussen

Runt 08.10. På väg till jobbet. Kikar ut till vänster genom fönsterrutan. Grönt. *hosthost. Ovanligt grönt? Det var inte så sist jag var här. Fuktigt. Kallt. Det luktar hund. Av hon framför mig? Hm. Gott att vara vaken. På ett sätt. *hosthost. Helvete. Så plötsligt.

"Underbart är kort". Hur hamnade den här på iPhonen? Spelar ingen roll. Låten är underbar. Bara underbar. Ahh.

Freddie Wadling - Underbart är kort (En skiva till kaffet, 1999)

Bara en enda ros på ett evigt klänge,
så är livet,
trist varar länge,
men underbart är kort,
alldeles för kort.

Följer du ödets väg genom dunkla gränder,
når dig solen,
en glimt i sänder,
ty underbart är kort,
alldeles för kort.

På var sommaräng du finner bara en lyckoklöver,
någonstans,
och likaså en enda gång du möter,
just den vän du behöver,
så grip din chans,
men fort - innan den flyr bort,
underbart är kort,
alldeles för kort.

Text: Povel Ramel.

Väder

På promenad i Tromsø centrum. Och när man tänker efter - ja, så beskriver bilden en slag total stämning.

Den lätta och glada sommarn har liksom seglat bort känns det som.
Men måsskriken är kvar.

Helsikes måsar alltså.

Kärlek i bilder

Såg filmen Atonement (2007) igår. Ett slags britiskt kärleksdrama, en downtempo-tragedi fylld med känslor och ånger kan man väl säga.

Men det jag undrade på när jag satt där och såg den sista scenen, var att varför uttrycks kärleken så ofta med det förälskade paret springande på en strand? Är det verkligen så, att man i kärleksruset och den enorma indre glädjen rent instinktivt skuttar fram och tillbaka, låtsasbrottas med varandra, medans havet sköljs upp på land över fötterna?



Är det så att jag har rätt i min betrakting, om detta överanvändna filmatiska trixet - eller är jag egentligen bara bitter för att just denna scenen känns så långt bort?

*hosthost

Å. Jag orkar inte mer. Kan det inte bara gå över?
Så vill jag klippa mig. Och skaffa en riskokare.
Dricka te. Läsa.
Massa.

Ont

I kropp. Hals. Huvud. Själ.
Men så gott att åter igen ligga i sängen. Att vara hemma igen. Fast ändå inte.
Ont.

Ingenting

Vackra tjejer i gräset. God kaffe. Värmande vind. Sol som skiner. Kvitter i skogen. Läskande öl. Nederland som jublar. Fredagsmänniskor. Rosa moln som dansar sin väg på himlen. Ljudlöst tåg. Musik i örat. Sommarnatt helt enkelt.

Men det betyder inget.
Inget alls.

Bästis

Tänker på dig. Fan, önskar jag kunnat vara bredvid dig nu. Går bra. Bara kämpa på. Och jag kommer. Grabben. Jag kommer.

Livets underbara absurditet

Mitt liv är fylld med tvil. Val. Grunder. Konsekvenser. Sammanhang - det vill säga inre. Men utanifrån, hur ser allt ut då? Orsakssammanhanget? Varför sker allt. Egentligen?

Frågorna har blivit viktigare än svaren har jag fattat. Genom åren. Genom tänkandet. För dom hittar man ändå inte. Svaren. Fast man hela tiden vill. Och det är så dumt egentligen, att man både saknar och skyver ifrån sig ett överordnat referenspunkt i livet.

Eller gud som nån velat sagt det.

Jag säger det rätt ut. Avundas på ett sätt dom som djupt och innerligt tror på nåt. Som vaknar med svaret i handen. Metoden liggande på bordet under frukosten. Och som lägger sig med ett självbelåtet leende om kvällen. Så lätt att förhålla sig till ting, tänker jag.

Istället för att ständigt söka. Tvila.

Men igen. Vad vore jag utan tvilen? Frågorna? Som tvingar fram tankar. Situationer. Som överraskar. Jag ser ju ständigt livet från olika vinklar. Allt är ju relativt. Och i det perspektivet blir det ju helt meningslöst att låsa sig fast.

Undra jag, om jag egentligen lever. Jag tycker jag distanseras allt mer från mig själv. Det jag ser, stämmer inte överens med vad jag tänker, stämmer inte överens med vad jag känner, stämmer inte överens med hur världen smakar, luktar eller borde se ut som. I mitt huvud.

Jag letar vidare. Efter det. Efter dig. Efter mig.

Inspiration

Foto: Anne Helmond / www.annehelmond.nl

Just det. Fanken, synd man har valt bort dom mot Svarstadskauen 2008.
Men kanske in spirit.
Ja.

Finfin laurdag

Jeees. Äntligen kom den dagen.
Shorts. Värme. Vänner. Och ett stort och solfyllt tak.

Här är ljud & bilder, ett litet söndagsexperiment. Häftigt?

Hm...

Vem är hon?
Vackra tjejen...

Kompisgänget

Hur lever du livet? Vad gillar du göra? Vem snackar du med? Vad berättar du till vem?

Märkte att jag först blev lätt överraskad. Jäklars, tänkte jag liksom. Men nu är jag mer nervös, och jag sitter och undrar på om hypen kommer lägga sig inom kort tid. Morsan, mormor, släkt och gudvetvad (!) skickar friend requests på Facebook till mig. Dom har fixat profiler minsann.

Inte nog med att jag fan bestämde mig för att skriva tillbaka personligt på olika walls och tacka för födelsedagstsunamin som stilla sköldje över mig. Det tog tid. Huw. Men så helt plötsligt - alla dessa folk, som nu hittat fram till mig. Genom en kanal bortanför konventionella telefonsamtal. För alltså. Nu uppstår ju tydligtvis ett stort problem. Jag tackade ja till att vara deras vänner. Men är jag nu det egentligen? Är det okej att dela bilder, updates och skitsnack på walls med morsan?

Vill jag egentligen hamna på hennes news feed? Det är en fråga jag sannerligen inte trodde att jag behövde ställa till mig själv. Men samtidigt, har ju hela tiden varit ganska medveten om vad jag skriver, poastar av bilder och reflektioner och meningar på nätet, vare sig det är på Facebook eller här på bloggen. Men jag står hundra procent inne för bilderna, vare sig det är nå fylljall eller Thailandsbilder. Jag står inne för världsbetraktningarna. Det är ju inte det. Men har ju räknat med att - på trots av att alla kan googla det här - så är det onekligen bara en väldigt liten grupp av er surfare som finner allt det här intressant och relevant, och värt att läsa igenom. Mormor har nog knappast varit mest dedikerad, eller tar jag fel?

Men inte sant. Facebook är ju enkelt. Automatiskt. Annorlunda. Så det att mitt kompissnack ska poppa upp rätt framför näsan på den vuxna familj och släkt där ute, är jag nog skeptisk till. Blir lite sådär att stå där med kompisgänget på fest med dricka i handen och dra värsta historien om den gången man knullade med nån i alkotillstånd på en crappy stol medans andra låg i sängen bredvid - eller visa mobilbilder från turen till Lofoten. Man vet att historierna underhåller. Kompisarna skrattar. Åsså kikar man upp, så står mormor, morsan och hennes kusin där och nickar också.

Jalla.

Vodka

Smakar bra. Kanske bäst. Så här.
Naken. I ett litet rum.

Persiennproblem

Vaknar.

Skulle jag sovit längre? Varför gör jag inte. Vet inte.
Ensamt. Sova är bättre. Spännande.

"Sova bort livet?" tänkte jag förut - och skrattade. Nu undras jag mer.

Allt är svårare här. Gråzoner. Evig balans mellan huvud och hjärta. Vad som nu menas med det. Ser du? Skuggor från ljuset. Önskar mer ljus jag. I livet.

Lampa?

Men. Försvinner persiennen blir det för ljust igen. Hm. Sömnen försvinner.
Drömmarna.

Och i dom ger man ju fan i ljussättningen. Inga gråzoner. Bara en tillstånd.

Fan.
Vill sova.

Tankar förföljer mig. I sängen klarar jag springa. I natten.

Inte nu.
Du dyker alltid upp.

Gör mig ensammare.

Stress

Hur ofta ser du musikvideon på den här bloggen?
Här är en iallafall. Justice - stress. Jävligt bra:

Kjekt

Smak och behag

Vad jag lyssnade mycket på Prodigy och Cypress Hill förut. Elektronika och hip-hop. Och vad jag hatade listpop. Vad jag diggade snabb punkrock och bastunga låtar.

Inte det att jag har lagt av med att uppskatta allt det här. Men det blir bara mindre och mindre av dessa toner som smyger sig in i mina öron nu. Och ska man bedömma utifrån arkivet i min iPhone så är jag alltmer allätande.

Och glad är jag egentligen för det. Ingen vits att hata nån slags musik, är det väl? På samma sätt som mat, gillar jag att tänka, så har jag förstått mer och mer av dom först okända och illasmakande musiktyperna. Har lärt mig till att riktigt uppskatta finurlig jazz, som jag mer än gärna nynnar och visslar (tills dels prövar improsjunga) till medans man går till och från jobb om dagarna.

Förresten: Det snöade i natt när jag stack hem från stan(!). 10. mai. Trevligt. Och här sitter jag innespärrad i mitt jalla hybelrum nu, och undrar över om det kommer vara lika snöigt imorgon när man ska ut och gå till jobbet igen.

Drömde i natt om att jag var på Cuba, och att det var massa snö där. Fast det samtidigt var varmt. Det sprang en pingvin runt utanför huset där vi var.

Men iallafall.



Svettig salsa. Jazzig pop. Klassiska toner från Frank Sinatra, Louis Armstrong, Louis Prima, Jerry Lee Lewis, Ella Fitzgerald, Django Reinhardt. Norsk och svensk folkmusik. Dragspel. Sköra röster. Fiol. Saxofon. Akustiska gitarrer. Galen basgång. Pulserande bongotrummor.

Som får mig att längta. Sakna. Drömma. Musik som får mig att känna.
Som gör ont, fast gott.

Älskar det. Bara älskar det.

Jalla gubbar alltså!

Varför ska det nu vara så att det är fullt av folk, eh ja, gubbar, som addar mig som vän på flickr? Jo det ska jag säga. Bara för att man är naken på bild, så är det helt jäkla plötsligt nå übersexuellt över det hela. Varför då? Det här var ju i en humoristisk setting. Eller är det bara jag som menar det?

Tolkning. Denna tolkning. Men vad med sociala antenner? Ropar verkligen bilderna och min nakna och målade kropp (med litegrann censur också till och med för att skona era morsor):

"Jag är såå hungrig på äldre män!"

Eller kanske:

"Detta är ett sexstatement. Sweet va? Jag vill vara med i porrfilm, iallafall bli smekt av dig som ser på. Ahhhh."

?!

Om (naken)bilder nånsin kan uttrycka en slags barnslig humor och ett finurligt engagement för nåt, så trodde jag dessa gjorde det. Men så fel kan man alltså ta.

Hm, nakenhet är definitivt übersexualiserat. Alltför?

Bara checka det här då.
- Hur reagerer du instinktivt på bilderna? Hur tolkar du detta?

Vad skedde med kroppen, och hallå, det här är mig - och dig, och allihopa, så som vi faktiskt ser ut? Utan fashionkläder. Utan nå jall.

Utan tanke på sex.
Utan tanke på övergrepp.

Stark saknad

Min kusin Boom.

Ligger här i sängen, nyss läst ett fint meddelande på Facebook från en tremänning i Sverige. Och hon fick mig verkligen att tänka.

Märker det, att det plågar mig mer och mer. Det att jag träffar min familj och släkt såpass lite. Inte på det sättet att jag bara gärna vill hem och äta morsans goda middag och snacka med Ole och hänga i soffan liksom.

För jag har ju en sån fin lillebrorsa som alltid är på och ständigt har nya infall och konstiga ideen. En lillasyster som på flera sätt är mer vuxen än mig, och som jag är så stolt av.

Men familj ja. Har ju två fantastiska söta systrar i Sverige också - som man träffar alltför lite, och som jag är rädd inte har nån aning om vem deras storebrorsa egentligen är...

Jag saknar er alla. Föräldrar, kusiner, tremänningar, småbarn, gubbar och gamla damer - alla! Det är ju både så himla trist och oerhört fantastiskt på samma gång att alla ni finns runt om i Norge, Sverige och Thailand. Vill ju så komma till er, säga hej och ge er en kram mer än ett fåtals gånger på tio år liksom. Är ju lite för dumt det då.


Födelsedag på Stugudal.

Men så är det nu.

Märker jag på nåt sätt borde ta mig samman, och faktiskt resa runt, ta ansvar. Att besöka er i Värmland. Stockholm. Bangkok. Att hjälpa till mer. Vara där för er.

Jag lever ju trist nog i min egobubbla med mina egna små problem som egentligen bara är jalla.

Så mycket man borde göra. Jag vet det så innerligt. Jag skäms.

Men jag prövar. Och lovar jag ska pröva hårdare.

Jess!

Jag känner en kändis!

Märker på ett finurligt vis att jag blir helt rödblommig i kinderna. Och när jag nu tänker tillbaka, rent retrospektivt på vårat vänskap, så känner jag att jag genast uppskattar det lite mer.

Andra kapitlet

Dagar har gått. Säng har blivit köpt. Jag ligger i den nu, och under täcket är det varmt och gott - men i resten av rummet är det ganska kyligt. Har inte skaffat nåt värmeelement som egentligen borde stå här på golvet. Och på badet. Fan, fryser ju röven av sig om morgonen.

Jaja. Nog om det.

Snön har kommit tillbaka, och egentligen borde man ju testat backen härborta med brädan som bara lutar där borta mot väggen. Tror den ropar lite försiktigt på mig...

Och snö är ju roligt det. Digg att vandra hem från Reidar efter att ha sett filmen The Kite Runner, och bara känna snöflingorna på näsan igen medans man kikar upp mot gatubelysningen.
Lyssnande på musik... Kent



Här är förresten våra turtle-brookies (blandning mellan cookies och brownies) som Andrea och jag rent slumpmässigt fixade till Marlenes födelsedag.

Jag lyssnade inte på Andrea såklart - som då hade fixat färdigt degen och bara skulle få mig till att ha det i ugnen medans hon skulle duscha - när hon sa att, Nareas:
- Ta det på to brett. Æ har jo laga dobbel dose vettu.
- Äh, går bra.

Och det gjorde ju det på ett sätt. Dom var ju goda då. Och Marlene verkade bli glad så.

Ps. Häromdagen satt jag vid skrivbordet här bredvid sängen, med middagen framför mig uppäten. Jag skulle till att börja läsa på boken Det nye Kina (jag som aldrig läser nuförtiden), och jag var lite trist. För jag har ingen TV här på min lilla hybel, och det är ju som sagt lite kallt - och det är lite jalla att fixa mat, för det är ju ett jalla hybelkök - jag som diggar ett bra kök där man kan härja lite och ha det digg medans man fixar middag liksom. Men jaja, jag tänkte medans jag satt där:

"Varför händer det inget i mitt liv? Inget spännande, bara samma gamla."

Jag satt sådär med huvudet på sne och kikade in i den vita väggen i två sekunder innan jag blev lite chockad av mig själv. För Jesus tänkte jag ju sen. Här sitter man långt hemifrån, i en ganska ny och spännande livssituation, och så klagar jag över ett rutinmässigt liv? Haha.

Snacka om att man har rastlöshetens förbannelse över sig.

Tromsø rockar stenhårt

Like easter
Originally uploaded by Sae-Khow

Härligt alltså. En vecka har nu gått, och tills nu har man hunnit att installerats på jobb, med en PC som funkar och en superdigg bärbar mic som för mig revolutionerar ljudvardagen. Stereo is the shit, haha.

Åsså har vädret här varit av typ knallblå himmel och blendavita fjäll.

Mack smakar inte så värst, kollegerna är bara trevliga, och med vänner och klasskompisar har man utforskat stan och fått dansat in röven, iallafall litegrann.

Säng (eller madrass) har man ännu inte fått tag i ännu, men räknar med att måndagen är dagen man flyttar ut från Andrea och Ole Martin som förbarmat sig över mig och lånat ut ett rum i sitt hem till en stackars utlänning. Nu blir det hybel framöver till sommarn, jag hoppas därefter att flytta in i en eller annan lägenhet tillsammans med selbygg Hilde.

Och ja. Utifrån bilderna så fattar ni nog att livet knappast har blivit sämre av att vistas i stan här. Jag gillar Tromsø - och än så länge verkar det verkligen som om Tromsø gillar mig tillbaka.

Tomt

Fan.

Smeinrichs Schmogg!

Låt mig få presentera smeinrich.com:

Kriblar

Det kriblar lite i magen ikväll. En ny resa. Varmare väder. Instant kaffe och fairtradechoklad. Seriestart.

Kanske en passande chill nog låt för den härliga våren som nog kommer...

Vidare

Nästa fas. Nästa ställe. Jag drar vidare.

Tromsø är nästa stopp i livet. Ska i första omgång vara där fram till augusti och jobba som reporter för Osenbanden. Vad som händer sen vet jag ännu inte.

Spännande. Det är det minsann. Förutom några tidigare klasskompisar som för tiden vistas i stan så är den helt främmande för mig. Men jag gläder mig. Även om jag inte har en aning om vad jag kommer möta. Häftigt.

Nya äventyr. Nya människor. Nya möjligheter.

Jag packar med ett leende.

Inte bara bara

Ett armband säger mer än tusen ord.

En finurlig liten grej. Nåt som hänger på högerarmen, som varje dag ber mig komma ihåg dom fina stunderna. Som får mig till att fortsätta hoppas. På såna som dig...

Inte bara bara det minsann.

Tack.
För allt.

Påsk är digg

Otroligt. Men har varit på två längdskidsturer på två dagar. Så ofta som jag åker längskidor liksom. Eh.

Bilder.

Men kul är det. Sådär mysigt, med familj och våra svenska vänner som är på besök.

Känns plötsligt som om man blivit gammal, och klarar att suga till sig tystnaden och luften som svävar här i fjällen. Att man klarar att njuta denna ro. Bara vara och slappna av.

För orkar inte balla på och orga för att komma hit och dit på fest. Kul nog det. Men härligt att låta livet bara gå lite på tomgång.

Men det ska ju sägas. Var ju på fest igår då, här på Stugudal. Och det är ju fanatiskt kul att träffa vänner och bekanta igen. Och karsk smakar ju alltid lika gott. Namnam.

Typiskt nog så tror jag att nån snodde min nya fina svarta Burtonjacka som jag köpte i New York när jag var där. Usch, har ju ännu inte åkt i backen med den. Menmen.

Trots allt. Det är ju bara en jacka. Fan märker att jag klarar ge lite fan. Livet bjuder ju på så mycket mer än jackor liksom.

(Ska sticka en tur på festen ikväll då, för att lämna tillbaka den jackan som jag igen snodde - ja, fan, det är kallt ute, och jag måtte ju ha nåt för att inte frysa ihjäl på väg hem till stugan igen - och se om tjuven törs hänga tillbaka den igen. Eventuellt om den fulla personen som tog fel jacka har vett att ta med den igen...)