Mitt liv är fylld med tvil. Val. Grunder. Konsekvenser. Sammanhang - det vill säga inre. Men utanifrån, hur ser allt ut då? Orsakssammanhanget? Varför sker allt. Egentligen?
Frågorna har blivit viktigare än svaren har jag fattat. Genom åren. Genom tänkandet. För dom hittar man ändå inte. Svaren. Fast man hela tiden vill. Och det är så dumt egentligen, att man både saknar och skyver ifrån sig ett överordnat referenspunkt i livet.
Eller gud som nån velat sagt det.
Jag säger det rätt ut. Avundas på ett sätt dom som djupt och innerligt tror på nåt. Som vaknar med svaret i handen. Metoden liggande på bordet under frukosten. Och som lägger sig med ett självbelåtet leende om kvällen. Så lätt att förhålla sig till ting, tänker jag.
Istället för att ständigt söka. Tvila.
Men igen. Vad vore jag utan tvilen? Frågorna? Som tvingar fram tankar. Situationer. Som överraskar. Jag ser ju ständigt livet från olika vinklar. Allt är ju relativt. Och i det perspektivet blir det ju helt meningslöst att låsa sig fast.
Undra jag, om jag egentligen lever. Jag tycker jag distanseras allt mer från mig själv. Det jag ser, stämmer inte överens med vad jag tänker, stämmer inte överens med vad jag känner, stämmer inte överens med hur världen smakar, luktar eller borde se ut som. I mitt huvud.
Jag letar vidare. Efter det. Efter dig. Efter mig.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar
Skriv in några ord vetja. Om du nu undrar över nåt, är oenig eller kanske bara inte har nåt bättre för dig.