Vad jag lyssnade mycket på Prodigy och Cypress Hill förut. Elektronika och hip-hop. Och vad jag hatade listpop. Vad jag diggade snabb punkrock och bastunga låtar.
Inte det att jag har lagt av med att uppskatta allt det här. Men det blir bara mindre och mindre av dessa toner som smyger sig in i mina öron nu. Och ska man bedömma utifrån arkivet i min iPhone så är jag alltmer allätande.
Och glad är jag egentligen för det. Ingen vits att hata nån slags musik, är det väl? På samma sätt som mat, gillar jag att tänka, så har jag förstått mer och mer av dom först okända och illasmakande musiktyperna. Har lärt mig till att riktigt uppskatta finurlig jazz, som jag mer än gärna nynnar och visslar (tills dels prövar improsjunga) till medans man går till och från jobb om dagarna.
Förresten: Det snöade i natt när jag stack hem från stan(!). 10. mai. Trevligt. Och här sitter jag innespärrad i mitt jalla hybelrum nu, och undrar över om det kommer vara lika snöigt imorgon när man ska ut och gå till jobbet igen.
Drömde i natt om att jag var på Cuba, och att det var massa snö där. Fast det samtidigt var varmt. Det sprang en pingvin runt utanför huset där vi var.
Men iallafall.
Svettig salsa. Jazzig pop. Klassiska toner från Frank Sinatra, Louis Armstrong, Louis Prima, Jerry Lee Lewis, Ella Fitzgerald, Django Reinhardt. Norsk och svensk folkmusik. Dragspel. Sköra röster. Fiol. Saxofon. Akustiska gitarrer. Galen basgång. Pulserande bongotrummor.
Som får mig att längta. Sakna. Drömma. Musik som får mig att känna.
Som gör ont, fast gott.
Älskar det. Bara älskar det.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar
Skriv in några ord vetja. Om du nu undrar över nåt, är oenig eller kanske bara inte har nåt bättre för dig.