Stark saknad

Min kusin Boom.

Ligger här i sängen, nyss läst ett fint meddelande på Facebook från en tremänning i Sverige. Och hon fick mig verkligen att tänka.

Märker det, att det plågar mig mer och mer. Det att jag träffar min familj och släkt såpass lite. Inte på det sättet att jag bara gärna vill hem och äta morsans goda middag och snacka med Ole och hänga i soffan liksom.

För jag har ju en sån fin lillebrorsa som alltid är på och ständigt har nya infall och konstiga ideen. En lillasyster som på flera sätt är mer vuxen än mig, och som jag är så stolt av.

Men familj ja. Har ju två fantastiska söta systrar i Sverige också - som man träffar alltför lite, och som jag är rädd inte har nån aning om vem deras storebrorsa egentligen är...

Jag saknar er alla. Föräldrar, kusiner, tremänningar, småbarn, gubbar och gamla damer - alla! Det är ju både så himla trist och oerhört fantastiskt på samma gång att alla ni finns runt om i Norge, Sverige och Thailand. Vill ju så komma till er, säga hej och ge er en kram mer än ett fåtals gånger på tio år liksom. Är ju lite för dumt det då.


Födelsedag på Stugudal.

Men så är det nu.

Märker jag på nåt sätt borde ta mig samman, och faktiskt resa runt, ta ansvar. Att besöka er i Värmland. Stockholm. Bangkok. Att hjälpa till mer. Vara där för er.

Jag lever ju trist nog i min egobubbla med mina egna små problem som egentligen bara är jalla.

Så mycket man borde göra. Jag vet det så innerligt. Jag skäms.

Men jag prövar. Och lovar jag ska pröva hårdare.