...inne är det tomt och tyst. Anders och Morten har lagt sig. Själv har man sett färdigt ett par filmer. Inte direkt komedier.
Söndag. Mörkt och ensamt.
Jag lyssnar på Bo Kaspers, men undrar egentligen varför. En känsla av tristhet har smygit sig fram i mitt huvud. Liggande på soffan tänker man på fjärran familj och dystra ögonblick. Samtidigt som man är glad för det mesta som nu händer. Tanken om att allt ordnar sig drunknar i den här underliga stunden.
Jag är ju glad att det äntligen snöar. Men ändå ser man ut fönstret med ett suck.
Fan, har jag bara druckit för mycket kaffe idag? Men jag känner att denna melankolien, eller meningslösa och patetiska självmedlidenheten är helt okej. Även om den är helt dum. Ack, klarar nog aldrig förstå mig helt.
Jo, det är nog säkert kaffen. Jag väljer att tro det.
