Men allt känns egentligen lite tomt. Både fysiskt och psykiskt. Det har varit tomt i vårat hus på Trollbjørnveien 31 sen förra torsdagen, då Anders och Morten stack hem. Nu sitter jag helt ensam i ett lite rum på Stjørdal, mitt på natten och skriver i min blogg och lyssnar på AC/DC.
Men det värsta av allt är att jeg är så utmattad av mig själv och min idioti. Jag kan inte förstå det. Man prövar att vara en snäll, god och omtänksam människa. För jag vill inte vara jalla. Men tänk om det ligger nåt latent inuti mig som hindrar mig ifrån att vara snäll? Nåt slags idiotivirus som slår ut då och då. Och det värsta som finns är just det att min idioti sårar andra. Och jag blir bara frustrerad och förbannad på mig själv. Jag hatar att göra nån ledsen. Att göra nån besviken. Vad ska jag göra? Jag har ofta tänkt att det säkert är meningen att jag ska misslyckas. Som människa. Förlåt.
Hoppas att ni tror på mig när jag säger att jag försöker. Jag gör verkligen det.
Men för att avbryta denna hos mig så vanliga melankoli, så serverar jag en bild av den bästaste, snällaste och mest beundringsvärdiga tjej jag mött. Ladies and gentlemen, detta är henne...Hur beskriver man kärlighet? För mig så har denna känsla - som ibland är fjärilar i magen, och ibland enormt varma och röda kinder - dominerat mitt liv sen jag träffat denna tjejen. Jag har varit så mallig. Så generad. Jag har varit så glad. Och så trist. Oavsätt vart jag än har varit, vad jag än har gjort, vad jag än har tänkt - så har hon varit i mitt huvud. Hela min kropp har märkt henne. Och vad otroligt glad jag är för det. Vilken tur jag har. Varför förtjänar jag detta?
Vi ses efter påsk. Men som sagt, du är alltid med mig. Godnatt...
