Kvällen innan . .

Nakencykling i Trondheim. Undrar hur det blir. Spännande, skrämmande och säkert lite komiskt. Jaja, man är väl ganska jalla helt enkelt.

En känsla av blod

Har nyss sett filmen Diarios de motocicleta.

Och historien väcker sånna känslor hos mig. Har biografien om Che Guevara, som är skriven av Jon Lee Anderson. Men har inte läst färdigt den ännu. (Fast jag haft den sen jag gick på vgs . . . )

Känns som mitt hjärta blöder. Om det är ett stort hål det rinner från eller många små vet jag inte. Men tror det att släppa saker och ting, och bara utforska, resa och vara redo för att absorbera nya intryck och känslor kan vara en möjlig hjälp. Kanske det inte går att reparera, men jag kan åtminstonde täppa till hålen.

Sett filmen?

Jag vet inte helt vart jag är. Vilken sida av älven jag egentligen står på nu. Och vart jag kommer från. Tror jag vet det, men?

Eller är jag på väg över, just nu?

Ibland, när jag vaknar på natten känns det som om jag ska drunkna. I min egen svett. Jag är rädd. För strömmen. För min egen oduglighet.

Filmen var fantastisk. Gjorde mig ledsen, arg och fundersam iallafall. För jag märker åtminstonde att jag har ett brännande engagemang. En social vilja. En stark och bindande - nästan pliktbunden - vision om vad jag, nareas, borde göra med mig och mitt liv.

Även om jag efter många sena nätter och mycket alkohol och grublande kommit fram till att jag är en relativist och inte vill konkludera med att nåt är universellt "rätt" eller "fel" - rent moraliskt sätt . . .

Så känns vissa saker helt jävla rätt. Och frågan är om man nu får det till. Om viljan skapar en viss handling. Eller om det bara stoppar.

Jag vill inte vara ett kryp.

Vet du?

Tack för att ni alla finns till.

Och att just du är som du är. Kanske inte varje dag du får höra det av nån, men då vill jag bara passa på at säga det nu innan jag lägger mig.

Tack så mycket! Det är alltid alla ni som får mig att le. Att gråta. Men det är bara så fint. Så vackert. Om man tänker efter litegrann.

Hemma igen. Ännu en gång.

>> Annette plockade smultron i vägkanten när vi cyklade runt i Kärdla.

Ännu en tur till utlandet är tillbakalagt. Nu har jag varit i tio olika länder, tror jag. Tänkte lite på just det, när jag åkte med flygbussen in till Trondheim förut ikväll.

Thailand.
Sverige.
Norge.
Danmark.
Turkiet.
Finland.
England.
Kina.
Filippinerna.
Estland.

Har dom sista sju dagarna i mitt liv ätit rysk och estnisk mat. Hängt i Tallinn. Druckit god A. Le Coq och Saku öl. Varit med Annette och hennes familj, samt badat i lite för kallt vatten vid stranden på ön Hiiumaa.

Där träffade vi också Silvi. Snacka om en sommaridyll i staden Kärdla.

Och vet du vad? Sanden där sjöng när du gick barfota där. Helt sjukt, men himla trevligt.


>> En härlig strand på Hiiumaa.

Under resan har jag tänkt en del. Pratat en del. Och tänkt lite mer. Förstår kanske litegrann mer av mig själv trots allt nu.

Och jag har varit glad, ledsen - men också så rastlöst lugn. För jag förstår nu mer en någon annan gång att jag nog är en kille som kommer att vara på resande fot, både inuti mitt huvud och ute i världen. Jag trivs när jag ser nya ansikten, hus och maträtter. Älskar främmad lukt och finurliga språk jag inte förstår. När jag möter mig och mina tankar i dörren. Jag vill så gärna äventyra. Och jag behöver så inderligt motstånd.


>> Sommar och allt som hör till. Estland var härligt.

Fan, är så dryg jag. Kanske är jag för alltid ensam, fast jag trivs med vänner och folk runt mig konstant. Prata och skratta, det gillar jag. Men spelar ingen roll, känns ensamt iallafall.

Köpte ett magasin i Tallinn. Tänker på det jag läste ännu. Känns som jag aldrig blir nöjd.

***

Min dröm nu är faktiskt att betala ner mitt mastercard, fixa ett körkort och kanske köpa mig en bil. Låter kanske inte helt mig det sista, men måste väl köra på nu om jag ska jobba som journalist. Och om jag någongång ska realisera idén om en eller flera roadtrips i Europa och kanske vidare östöver. Eller kanske från kust till kust i USA?

Eller min dröm om Sydamerika?

Ack ja. Dessa drömmar. Det är det jag lever på längst därinne.

Men vassdram är gott det också. Räcker för ikväll i långa banor.

Vitt fludium

Fan längesen sist. Och egentligen ganska bra att ha i sig. Även om jag stadigt oftare hör att det inte är varken nyttigt eller gott så vill jag komma med en invändning.

Fan mjölk är ju gott.

Så det så.

Sprit i isvatten

Helgen har varit fantastisk. Folk, sol, stuga och fotboll. Till och med badings. Härlig familj och ännu härligare mat, om det nu går.

Men ibland blir man bara så nere. Så hjälplös och livstrött på en gång. För när man inte vet vad man gör fel, hur kan man förbättra sig då?

Att ge upp. Får man göra det?

Nu vill jag egentligen bara flyta ner älven som rinner förbi våran stuga. Bara ligga där i isvattnet som skvätter hit och dit, och tänka över ett eller annat. Kanske med en eller annan spritflaska i handen om jag får till det.

För klok på livet, det verkar jag minsann aldrig bli.

Även om det i små ögonblick är så vackert att bara finnas till.

Godnatt.

Sommartid och bittersöta drinkar

>> Saltstraumen Camping, helgen som var. En klass av härliga människor som nyss blivit färdiga med examen i Bodø. Efter två år med skola - som för mig inneburit långa nätter på desken, massa intervjuer, hårt tänkande och en del att skriva. Mycket som blivit lärt med andra ord.

Men också en massa annat. Ja herregud. Vad vi har festat. Skrattat och skitpratat. Vad har vi inte gjort liksom? Som jag sagt till er alla i klassen: Det har varit som att gå på gymnasium igen. Vi har nästan sovit och arbetat uppe på varandra hela tiden. Inte sant? SFJ-bygget har blivit flitigt besökt. På dagen, på natten. Av alla oss närmast. För ett gäng vi blivit.

Nu är det över. Och här sitter man. På Lade i Trondheim igen. Och jag prövar att tänka vad jag gjort och vem jag är åter en gång, i retrospektivt perspektiv. Vad otroligt mycket jag har lärt säger jag bara. Och för några vänner jag har fått! Ni är så diggbara på alla era sätt. Är så glad för att jag fått chansen att få ta del av era liv och tankar.



>> Sommarnätterna nu framöver kommer jag att vistas i den här sängen, på en balkong. Och jag vet ärligt talat inte hur det blir nu i sommar. Kommer jag ha det kul? Blir det som jag tror? Hur blir hösten? Vad med kärleken?

Även om solen skiner nu, så känner jag min allergi. Drinkarna är nu bittersöta bara.

Får trösta mig med att det blir som det blir. Och glad är jag för det. Att jag inte vet hur morgondagen ser ut och luktar.

Men hm. Är det nåt som jag nu vet, så är det att jag har nåt att jobba med.

Mig själv. Har insett att jag är en riktig jävla egocentriker. Förlåt för att jag är så, för det är det sista jag vill. Vill att andra ska ha det bra. För det sista jag vill är att såra.

Men så är det nog. Att jag i diskussioner alltid ska ha rätt. Alltid ska prata och prata. Aldrig hålla käft. Har pinsamt och ångerfullt insett att jag sätter mina egna meningar och analyser högt. För högt, också enligt mig själv. Hatar att jag är så. Förlåt till alla jag har överdövat. Verkligen.

Vill så bara vara en person som gör gott för andra.

Jag längtar då fortfarande. Efter nåt. Även om jag är så nöjd så nöjd med det jag upplevt det sista halvåret. Kina. Filippinerna. Osenbanden. Thailand. Aldrig i mitt liv har jag rest så mycket och upplevt så mycket olika. Men även om det är så nära i tid, så känns det så långt borta. För jag är nog så uppslukad i nuet. Det händer nåt hela tiden. Och egentligen om man kan definera det som stress, så väljer jag att tänka på allt som livets små ögonblick.

För det är det som sitter kvar till slut, inte sant? Livet är bara en samling av små magiska ögonblick. Som är känns bra eller mindre bra. Men så är det väl.

Snart åker jag till Stugudal. Så till Estland. Så till Tyholt. Spännande.

>> Men helgen på Saltstraumen är typiskt ett av dom magiska ögonblicken jag alltid vill ha med mig. För alltid. Tusen tack allihopa!