2007/07/31

Romantiken



like china in my hands
oh so vulnerable

everywhere i look i see her smile
she has kept me wondering for so long

it seems to me we're both the same
playing the same game

i could stay awake just to hear you breathing
watch you smile while you are sleeping

days like this no one should be alone
there's nothing words can say

lying close to you
feeling your heart beating

i whisper all my dreams

men ingen kan någonsin höra.
allt som finns är den ändlösa längtan.

vi åt ett fyrarättersmål
ett sånt man gör en enda gång

i början utav romantiken
man alltid hoppas att bli lång

vi stod och hångla med varann
i varje hörn vi hamna i

och vi var glada som ett barnkalas
bättre lär det aldrig bli

tror man alltid.

grenene hvisker
jeg fikk som fortjent

2007/07/27

Att älska

Ja vad menas med det?

Att vilja kyssa dig när man möter dig på gatan?
Att bara krama dig?
Att inte klara se dig riktigt i ögonen?
Att bara prata väder när man träffas?
Att vara glad för din skull?
Att fantisera om dig?
Att längta efter din lukt?
Att kika upp till vänster när folk pratar om dig?

Ja, vad är att älska? Och vet man när man är förälskad?
Jag vet inte.

Det ända jag vet, är att alla är så otroligt diggbara på sina sätt. Ni är så vackra och underbara. Kom ihåg det. Låt ingen ta ifrån er det. Kärlekens varelser.

2007/07/25

Ljus i natten



Längesen sist. Alldeles ensam, i mörkret. Bara en glödande stjärna och två tända stearinljus som lyser upp rummet och tillvaron. Eric Carmen sjunger från högtalarna om när han var ung och inte behövde nån. Kärlek för kul skull.

Jag lyssnar. Ler ett litet snett leende. Och tar en stänkare. Hemblandad whisky smakar bäst i sådana stunder, tänker jag.

Home alone i två veckor nu. Pål sticker till "Bloody Beach" och vad som kommer hända där vet väl ingen. Men det ska bli skönt, fast tomt att hänga här i lägenheten själv. Ingen att snacka skit med. Ingen som lurar upp i myggspiral i min mat. Generellt kommer det nog bli skrattat lite mindre här. Mindre ljud. Mindre ytlig aktivitet.

Men desto mer inre. Tid för att rensa huvudet och komma i balans. Eller är det bara självbedrag? Jag kanske bara längtar efter att få dricka, lyssna på mellow musik och stirra i väggen, utan att nån ska ställa svåra frågor.

För det är ju så omöjligt att svara, när man inte har ord. Då är det lättare att dricka upp, och hellre tänka att imorgon är imorgon - så får fan idag vara idag. Och så får dumheterna från igår - som nog egentligen inte är dumheter, bara lite för ärliga och direkta känslor - bara ligga där i vägkanten. Ihopknövlade.

Som ett par ölburkar man kastade genom bilfönstret. Man vet att man inte borde gjort det. Kändes bara rätt att göra det, just då. Jalla, inte sant?

Paradox eller ej; men allt hänger ihop och känns mycket mer förståligt i nattens rus.

Söker alltid bekräftelse. Men är så less på mig själv att. Less på att aldrig vara bra nog, att alltid såra nån - fast det aldrig är meningen. Ingen vits att hoppas på nåt längre. Så jävla trist att inse det, men samtidigt ger det ett slags svar:

Det går skit iallafall. Varför ens pröva. Det är meningen det här vettu.

Kent sjunger Duett. Nästan tomt i glaset. Mörkare ute nu än alldeles nyss. Det är sent, fast natten är ung. Halsen är törstig och huvudet bedövat.

Så kommer tanken: Jag hämtar en till.

2007/07/18

Oförglömligt och smärtsamt underbart



Hm. Vet inte vad jag ska säga. Vad jag ska göra. Eller känna heller för den delen.

Jag har så totalt lite kontroll på mig själv. Mina dagar går som dom går nu, med händelser och scener som gör mig så glad. Men också så himla förvirrad.

Varför kan man ju fråga sig. Varför. Och just nu. Vad är meningen? Vad borde jag göra? Vart hittar man svaret?

Inte i Wikipedia
ser det ut som iallafall. Lyssnar på Bo Kaspers igen: Hon är så söt.

Jag sitter här hemma i soffan med ett leende, samtidigt som stormen inuti mig bara härjar som fan ännu. Allt är hulter til bulter. Mitt hjärta flyger borti lungorna fast jag sitter stilla och jobbar om dagarna. Jag hostar, mina kinder blir varma, och min blick är totalt ofokuserad då och då.

Ute regnar det och är kallt.


Men prövar att sitta och bara trycka på som vanligt på tangentbordet. Ser inga andra alternativ. Man kan ju inte bara hoppa upp från stolen och och börja skrika. Eller att läsa en trist dikt framför alla kollegor. Vore ju för dumt.

Gårsdagen. En dag som nu bara finns i minnet. Och jag funderar. Att det var lite för tillfälligt det jag upplevde. Mötena. Blicken. Orden. Regnet som inte alls kändes kallt när det rann ner över ansiktet. Jag frös inte, fast jag bara hade en halvlöjlig rosa-orange kortärmad skjorta på mig.

Är jag nån annan nu tro?

Med gråten överst uppe i halsen, en klump nederst nere i magen och med en förälskelse jag prövar att kväva, går jag nu och lägger mig. Det gör så ont att tycka om.

2007/07/17

Påfyll



Mat i kylskåpet. Glass och bär i magen. Film och skitsnack.

Det vill jag säga är en fin måndag efter en rättsåfin söndag efter en himlafin lördag efter en hektiskfin fredag.

Jag har klippt mig. Tagit över 500 bilder. Dansat till Hopalong Knut. Sjungit till Odd Nordstoga. Och egentligen lyssnat alltför mycket på Per Arnez.

Just nu funkar det. Och vad jag önskar jag kunnat få spela i ett salsaband. Eller reggae. Eller nåt i den duren.

Önskar mig verkligen bongotrummor.

2007/07/10

Det som var, det blir



Inget försvinner. Allt går bara över i andra former. Det som gick sönder blir till nåt nytt. Det som gör ont kommer en dag göra gott. Troligtvis.

Fick nytt ljud i mina öron idag. Samma sånger, men nya hörlurar. Koss - med livstidsgaranti. Bara stack till butiken och fick nya. Inga frågor, bara min lite halvnervösa och förklarande röst. Och sen hennes lite distanserade "jaja", innan hon nonchalant drog ut lådan och gav mig ett nytt paket med sprillans nya pluggar. Som om hon hade gjort det minst 14 gånger förut. Undrar jag, hur många kunder som byter in. Den där garantin är ju ganska användbar.

Grunden? Hörlurarna började på nåt märkligt sätt låta jalla. Lite sprängda. Hur det nu har kunnat gått till.

Musik ja. Köpte förresten ett album förra veckan. Säkert över ett år sedan sist. Samvirkelaget. Och för att säga det så: Det går fan inte lyssna på nåt sånt utan hörlurar som fungerar som dom ska. Dom jag har nu funkar iallafall normalt.

Hur onormalt är det att ha en isbjörn från IKEA hemma? Okej. Men en egen korg till den då? Att ha små leksaksfiskar + en slags träboll i plast från Bangkok till den? Att kalla den Baloo, och att senast idag ha tvättat en egen svart filt i fleece till den?

Kanske jag är ensam. Kanske Pål också är det. Ensamma tillsammans i en lägenhet på Lade. Hah.

Egentligen påminner Baloo mig om vinter. Och bollen om Thailand. Det som var, det blir.

Jag bara undrar. Och det gör säkert Baloo också: Varför lyssnar man bara på blues när man är glad liksom? Varför hör jag inte blues annars? Förut hade jag massa blues. På CD och på PC. Vart är allt nu?

Min laptop går allt trögare. Allt fylls upp. Egentligen tror jag mitt huvud också på ett sätt gör det. Har du sett filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind? Undrar hur det hade varit jag, att rensa hårddisken lite. Men hm, för dumt att ta bort kärlek då. Även om det är från en svunnen tid. Kärlek gör alltid gott. Troligtvis.

Vem vet. För vem ska man lita på? På han håriga Timbuktu som på digg skånska snackar om att Det löser sig. Eller på Bo Kaspers melankoliska jämrande ord i låten Hon är så söt?

För det är hon ju. Önskar ibland att man inte tyckte det. Önskar man slutade tycka om folk så förbaskat. Eller. Jo, kanske. För allt bara repeteras känns det som.

Mitt liv. En evig repris. Och när man spelar en gammal videokassett med sin favoritfilm som man recordat från en söndagskväll på TV 4 (eller nåt sånt), så fattar ju varenda jävel att den bara blir dåligare för varje gång. Sämre bild- och ljudkvalitet. Dessutom börjar man kunna historien utantill.

Så varför inte bara köpa en ny? DVD är ju rätt så billigt nu. Är jag rädd för att den inte är värd pengarna? Eller är det för att jag inte gillar förbrukarsamhället?

Troligtvis. (Ehm. Men vad med mina nya hörlurar då?)

2007/07/06

Alla ni

DU är så härlig. Så unikt fantastisk.

Det är så bra att du är som du är.
För mig är det helt logiskt och diggbart. Så naturligt och vackert.

Är så glad jag känner dig.

Blir glad när jag ser dig på bussen,
när jag luktar på ditt hår,
när jag stryker dig över kinden,
när jag kysser dig ömt på dina mjuka läppar,
när jag pratar en sen kväll med dig,
när jag bara utväxlar vänliga blick,
när jag ligger bredvid dig på stranden,
när vi skrattar av roligheter,
när vi förstår varandra.

Men gör vi det?

2007/07/04

Storm



Varje dag. Några ögonblick.

Pirrande glädje som reser sig ur en slags seg soppa av undran. En undran och orolighet över hur det blir. Jag ler ett generat leende inuti mig själv när jag går hem. Åh, mitt hjärta hoppar.

Ja, hur blir det nu egentligen? Vad vill jag? Jag är nyfiken. Fast inte helt komfortabel. Jag trivs inte i trygghet, men jag söker det hela tiden. Jalla. Men jag får väl bara se. Saker tenderar att ordna sig.

Eller gå rätt åt helvete.

När man nu står mitt upp i sommaren - med en härlig jobb, varma helger, glada människor och med alldeles unika dagar (ibland med poetiskt vackra solnedgångar) - så är det ändå så lätt att bli orolig för framtiden. De nästa dagarna. De nästa månaderna.

Hösten. Vad gör jag? Vart är jag? Glöder jag? Eller är jag bara kall och förvirrad?

Intalar mig själv hela tiden att det nu går som det går. Det blir som det blir. Och jag tror verkligen på det. Faktiskt.

Men om man ser det på det viset, så betyder det väl att man är lite hjälplös. Att det inte spelar nån roll? Vet inte helt.

Även om jag nynnar "Que sera sera" i det stilla på väg till bussen om morgonen, eller i duschen på kvällen, så tror jag samtidigt att jag måste pröva ta tag i mig själv. Riva mig i håret och skaka mig litegrann.

Åh. Enkelt är svårt.

Men jag uppskattar varje leende så mycket. Tro mig. Det syns kanske inte, men det blåser upp till storm här inne.