Flera frågor. Samma skit.

Är jag egentligen en god människa?

En person som gör andra glada. Som inte sårar. Som inte gör mina vänner besvikna. Som inte värdsätter sig själv över andra. Som gärna offrar sig?

En sån människa jag vill vara. Kanske en överdriven och vrängd föreställning?

Känner mig ond innerst inne. Att jag bara vill vara nåt annat än det jag egentligen är. Än det som egentligen förefaller mig som naturligt. Att jag egentligen kämpar mot mig själv.

Historiskt sett ser jag inget annat än min egen besvikelse. Och andras. Över mitt beteende. Detta även om jag hela tiden går inne med tanken: Jag vill ju så gärna. Vara god.

Varför slutar det alltid så fel?

Det var en gång då jag längtade efter nån. Så hårt och hjärtligt. Nu är känslan och begäret splittad. Delad i två. På den andra sidan är rädslan för att allt ska gå i loop igen. Igen. Igen. Nu törs jag fan ingenting. Inte ens hoppas. Patetiskt eller logiskt?

Nu tror jag att kvällen slutar med en ensam drink. Nu tror jag på tårar som bara ger påfyll i glaset. Men kanske en dag.

Blivit bättre på att snacka mindre. Att hålla mer käft. Istället bråkar jag bara med mig själv. Jag som aldrig kunde sitta stilla en sekund förut. Var alltid tvungen att ta kontakt, göra nåt. Skapa situationer och rörelse.

Nu trivs jag på ett halvbra sätt för mig själv. På bussen. I regnet. Ute är världen. Inne är jag. Och jag prövar hålla fast i mig själv. Allt bara kraschar. Det blir bara mindre och mindre handgripliga grejer. Allt flyter nu.

Men jag kan inte annat än att le. Göra det man gör. Vara det man är. Pröva vara nareas ännu en dag. Jag blir så less av min otacksamhet som jag tydligtvis har, när jag tänker tankar som detta. Att jag aldrig blir nöjd. Varför. Egoist. Tecken på min ondska?

Dramatisk trist. Det är jag definitivt. Med en romantisk föreställning av slutet. Slutet på alla frågor. Allt sökande. Att bara vara. Eller inte.

Men, är så glad att jag åtminstonde får bidra. Varje dag. Varje möte med nån. Att jag kan få hjälpa. Göra nån glad på ett sätt. Men varför? Är det för andras del, eller min egen?

Nej. Godnatt. Önskar er alla allt gott. Hoppas ni tror mig.

Värmande regntid

Regn i Thailand

Tänka sig. Det rann ner från himmeln idag. Regndroppar stora som godiskarameller. Kanske till och med Beckham hade blivit impad?

Men att sitta tyst under ett tak och bara betrakta allt vatten var en ganska fantastisk känsla. Vatten i luften. Vatten som sprätter på asfalten. Splash. Som rinner hit och dit. Ett levande mönster rätt framför mig på busshållplatsen, som ständigt ändrar sig.

Bara det att vänta, relativt torr, med musik i öronen, gjorde mig glad på ett sätt. Sittande på en bänk, läsande i tre olika tidningar och magasiner. Tänka sig. Att just det var det varmaste som hänt idag. Medans en vän klev på bussen, på väg till Værnes. På väg till Oslo.

Att skiljas behöver väl inte betyda ett slut? Bara en möjlighet för att träffas igen.

Ja, möjligheter. På tal om det. Undrar jag, hur man kan skilja på reella möjligheter och inbillade. Tänker ofta på det. Om jag inte törs att plocka möjligheterna som bara hänger där. Eller om jag har rätt när jag intalar mig att det bara är i min fantasi att dom finns. Att det bara är önsketänkande.

Sjukt irriterande är det iallafall. Att aldrig kunna förstå sina egna tankar. Men desto mer spännande. Antar jag.

Suck. Saknar nån. Blir ju galen av mindre.