En obekväm sanning

Skarsvandrings med familjen, 5. augusti 2006.

Jag skäms litegrann för att berätta det här:

Men ikväll var faktiskt första gången jag såg An Inconvenient Truth med Al Gore. Alltså jag satt inte och såg den med honom. Men han presenterade problematiken i filmen.

Klimatet. Det förändras. Det är ju bortom all tvil. Men vad gör man?

Kände att jag blev både ledsen, förbannad och ja. Fick en känsla av att ha gett upp. För när jag var yngre, kanske från 12-årsåldern fram till gymnasiet, så var jag nästan på väg att bli en miljöaktivist. Jag diggade Greenpeace. Hade fullt med bilder av enorma mängder skog och glaciärer på min PC. Har ju glömt hur mycket jag verkligen brydde mig om backar, granar och sjöar. Men blev påmind igen.

Har ju alltid gillat naturen sen jag varit liten. Och jag var ofta ute då jag bodde i Sverige. Mycket mer än nu. Åkte slalom, kälke och senare bräda varje vinter, varje helg. Nästan varje dag. Älskar fortfarande känslan av kall vinterluft mot varma kinder en solig januaridag med en meter pudersnö under fötterna.

Därför tog jag mig själv i att ha brytt mig för lite om det här nu på sistonde. Dom senaste åren. Fokus och engagemang har varit mer på fattigdom, sociala orättvisor, anti-kapitalism och sånt. Väldigt mycket politisk ideologi och vart jag står. Rätt så långt till vänster.

Men konstigt att jag inte haft samma brännande "go" för klimatet som för den snea pengaströmmen i världen. Jag har ju alltid varit den som bett kompisarna att inte kasta burkar och påsar ut bilrutan. Som får en dålig känsla i magen när jag kastar mer än jag måste hemma. Och som alltid blir sur när vintern kommer, men snön inte. Eller när det är en piss-sommar med konstigt väder, som inte blev alls så som man trodde.

Prognoserna ser fan inte bra ut. Och innerst inuti mitt rationellamigsjälv, så tror jag faktiskt mäniskor i den västliga (och nu dom allt fler i den östliga) delen av världen inte kommer rycka ur sin traditionella tillvaro med massiv konsumtion i närmaste framtid. Om inte nåt går riktigt åt helvete.

Så är vi väl uppbyggda, att när vi har fått skiten kastat mitt i ansiktet - då först reagerar vi. Det räcker inte med att vi på lång avstånd känner skitlukten liksom.

Och för att säga det så, det stinker som fan nu, gör det inte?

Att tro

Såg Adams æbler igen, nu ikväll. Första gången var i början av december i fjol. Men den står ändå lika starkt estetiskt tycker jag. Slår mig lika hårt mentalt. Får fram alla mina känslor samtidigt.

Personligt kokar filmen och karaktärerna i filmen ner till ord som tro och vilja.

Och det är så skruvat. Att allt på ett sätt nästan oundvikligt måste hänga ihop. Att det faktiskt då också gör det - det visar väl det mesta, om man prövar att analysera? Åtminstonde lyser det som en självklarhet hos mig.

Tragedi och tennis. Liv och barn. Äppler och ondskap. Allt det blandat med humor och en vilja som inte försvinner. Tron och hoppet stannar alltid. På ett eller annat sätt. Hos en eller annan.

En universell mekanik, som jag iallafall inte har en aning om vem som styr. Om nu nån gör det.

För vem är gud? Var är hon? Varför?

Frågar som bottnar och enbart kan besvaras genom tro. Om dom nu behöver besvaras. För jag känner inget direkt behov för svaren. Som reporter letar jag varje dag efter goda frågor.

Så länge jag i reell och i överbevisande tro om mitt och andras bästa, lever ett liv som är proppfull av frågor, så ska jag med glädje vissla How deep is your love, medans jag chillar på stranden med familj en solig dag när jag är 80 år, eller dricker mig full och dör utmattad och ensam i en bakgata i Thailand när jag är 23.

Det blir som det blir. Men jag är glad för att jag än så länge har funnit en slags ro med att, innan jag lägger mig varje kväll, genom mina tankar önska en inderlig godnatt till alla där ute som har ett gott och glödande hjärta, och som för mig gör världen till ett bättre ställe att vara i, och ett liv värt att leva. Att jag har funnit en indre balans med att säga; ja jag är nöjd med allt jag fått och uppnått. Även om mer kan, och ska göras. Men, ja, jag har sådan tur. Och jag är så tacksam, och hoppas naturligtvis det bästa för alla fram över. Och jag ger mig själv ett löfte om att kämpa tills jag inte klarar mer. Att uträtta nåt för andra. Betala tillbaka äpplena i alla dessa äppelkakor som jag fått av er alla. Familj, vänner, kolleger och andra.

En ödmjuk tro på det bästa. En stark vilja, fast en svag själ. En dröm som jag blir påmind om varje natt.

Kärleken.

Är övertygad. Den finns. Jag väljer att tro. Och hoppas varje sekund.