(Jag och kusiner i Thailand 2007)
Sitter vid middagsbordet till min syrra Mina på Stjørdal. Vi har fått besök ända från Stockholm av farsan och våra två andra syrror, Hinda och Rosalind. Det har därmed gått i mycket thaimat och chili och snack om vad som hänt vardera av oss den sista tiden.
Och det är ju ganska mycket. Eftersom jag inte träffat farsan och dom på två år. Eller nåt sånt. Söta lilla Hinda har jag ju inte vetat var söt förs nu. Och Rosalind är ju så stor! (man vet man är gammal när man säger att nån blivit stor).
Förstås roligt att träffa min Thaifamilj. Om än lite förvirrande. Alltid en slags indre identitetskris när jag gång på gång inser att jag har en ganska föcked up familjesituation (på ett positivt sätt alltså).
Är jag thai? Svensk? Norsk?
Kanske allra helst en blandning - men vilken blandning?
För jag känner mig ju hemma här. Fast jag alltid genom min rebelliska uppförsel - att gå i den svenska landslagsdräkten och snacka så svenska som det är möjligt på jobbet - ska bekräfta att jag absolut inte är norsk.
Men jag totalt diggar ju nynorska, och behärskar norsk bokmål bättre än nåt annat språk skriftligt. Och jag vet ju mer om det norska samhället, politiskt och kulturellt, än både det svenska och thailändska - kanske tillsammans.
Sverige. Där har jag trots allt bara bott mellan '89 och '95. Men man växer ju upp ganska mycket under dom åren av barndommen så. Och ännu har jag kvar många av mina livsreferenser jag plockade upp då. Tiden i Tännäs fick mig att älska vintern, slalom och livet på landet. Skogen och fjället.
När jag är i Thailand. Då är jag ju en av många thailändare, inte sant? Utseendet ger mig inte stämplet "utlänning" i pannan som i Norge och Sverige - trodde jag. Men faktiskt så är det så att fler än ett par främlingar har frågat mig på engelska, "are you japanese?".
Men jag är ju thailändare! Helt och fullt - tänker jag förtvivlat inuti mitt huvud. Som om det hjälper.
Sannheten är ju det att jag också är kines.
Burn.
