Whiskey Lullaby

Har kji åntle drag

Ei æ mjuk som ei fløyelspute.
Ei æ hard som ein flintestein.
Ei æ sjelda og alder ute.
Ei æ ven med kort mannebein.

Lördagslugnt

Så blir det efter några kvällar på resa. Till det stora utlandet. Eh, ja, Sthlm.

Fantastiskt sällskap, digg utländsk mat och småfinurliga halvabsurda situationer och givande konversationer. Men nu. U.t.s.l.i.t.e.n.

Dags med lite choklad och Candela:



Wiki om Buena Vista Social Club:

Buena Vista Social Club var en klubb i Havanna som hade sin storhetstid under 40-talet. Under denna period framträdde en mängd stora musiker och dansare. Idag är namnet mest känt på grund av en dokumentärfilm som i slutet på 1990-talet gjordes på initiativ av Ry Cooder. Filmen blev Oscarsnominerad och bar just namnet Buena Vista Social Club. Filmen handlar om några av de musiker som var involverade i produktionen av ett album med samma namn. Ett flertal av dessa musiker hade även spelat på klubben med samma namn då den var som mest i ropet. Både filmen och albumet blev framgångsrika, och ledde till att kubansk musik blev populär i USA och Europa. Sedermera släpptes fler album med "Buena Vista Social Club" som varumärke.

Thailand!

Blir sannerligen bra med semester, sol och oändligt med thaimat.
Och roliga släktingar så klart.
Ack, ja.

Vackrare för var dag

Tänka sig. Att minnena är så starka. Starkare än sinnena.
Det dansas i mitt huvud. Swingande salsa. På Sunnanö. Jag ler inuti. Utanpå.

Orden. Dom små orden. Fick mig att rodna.
Allt vackrare blir du. Verkligen. Får mig att glömma bort bekymmer och besvär.
Får mig att vara nöjd för allt som livet ger.

Ah.

Yatzy

Veckorna går fort. Måste man säga. Varför är det så? Att ting går fortare. Eller rättare sagt - det känns så. Att det går fortare alltså. Eller gör det kanske egentligen det? För vem räknar sekunder. Minuter. Timmar? Det är ögonblicken som räknas. Tycker jag. Antingen så blir det längre mellan dom. Bara några få per vecka nu. Känns det som. Eller så går tiden fortare helt enkelt. Hm.

Ännu en höst. Snart jul. Nytt år. Sommar. Så höst igen. Fan. 24 år nu. Gammal? Nej. Men knappast ung. Mer. Bryr mig inte så mycket. Egentligen. Meningen därimot. Meningen. För vad vill man? Vad gör man? Vad borde man? Val. Finns. Men vart finns man själv tro.

Här såklart. Som vanligt. Aldrig där. Där man önskar. Kanske lika bra. Så man kan arbeta mot nåt. Där liksom. Ibland bara vid ett kaffebord i trä, med yatzytärningar. Och en kopp varm kaffe. Gammal servis. Trevligt. Går förbi där varje dag nästan. Litet hus. Undrar om man kommer in nån gång. Kanske en efterfest? Men då brukar man ju som oftast somna. Helst på soffan. Har blivit sämre på efterfester med åren.

Dagarna är bäst vid lunchtider. Mat. Men liksom varken eller. Inte trött. Vill inte sova. Men heller inte slut. Trött. Efter en lång dag. För mina eftermiddagar är mer som uppäten choklad. Man ser tillbaka på den och tänker. Önskar den inte var uppäten. Om man nu inte är mätt och mår dåligt. Men då är det nästan ännu värre att se på den uppätna chokladen. Som egentligen bara är papper förstås. För en uppäten choklad ligger ju inte där. Så, därmed bara papper. Om det inte är en påse. Tom.

Just det.