Tillbaka i Trøndelag

Även om man borde vara glad för att vara hemma igen, så är jag inte det. Jag har inga fjärilar som flyger och pirrar mig i magen. Även om jag ska sommarjobba som journalist i Selbyggen, och även om jag äntligen ska få träffa alla grabbar och tjejer igen så har jag inga frågor som bara väntar att bli frågade. Om vad som hänt, om hur det är, om hur det går med fotbollslaget.

Jag är så trist över att lämna min vardag, att bara kasta den till sidan. Min vardag som i år har bestått av vänner och klasskamrater i Bodø, av arbetskollegor på Peppes - och av Ida och hennes fantastiska husdjur. Saknaden efter allt detta överskuggar min glädje för denna framtid i sommar.

För hallå, det är ju fotbolls-VM alldeles snart. Det är festivaler. Det blir massa fester, mycket jalla och impulsiva dumheter som vi kommer att sitta och skratta åt i efterhand.

Är galen. Efter dig. Av att aldrig göra saker rätt. Min självförakt blir bara större med tiden. Spelar aldrig någon roll om mina intentioner är goda, så länge shit happens. För shit happens - alltid i min närvaro.

Men det kommer en morgondag. Har läst det någonstans. Men känns bara som om historien kör stenhårt på att bara repetera sig själv. Hoppas det blir en bra sommar. Jag hoppas.

Några bilder som visar vad man egentligen sitter här och saknar:


>> En riktig burgare hemma på T31.



>> Stig på Ögley Crue-koncert på Samfunnet.
Rock'n roll säger jag bara.



>> Bussen vi tog då vi festade en gång...



>> En del av gänget på Peppes i Bodø. Wuhu!



>> Ida som dricker en dansk en.
Denna tjej alltså...



>> Världens sötaste hårbollar!


Ha en fin sommar allihopa,
vad ni än gör,
vart ni än är,
och hur ni än väljer att njuta livet.
Bara njut det, ok?