Vuxen?

- Hei! Det er Andrea det her. [på typisk trøndersk]
- Åja, hejsan! Hur är det med dig då? Kommit dig til Tromsö ja?

(Blablabla... det vanliga snicksnacket vettu.)

- Men ska du vær med på tur? Æ og Reidar skal gå oss en tur. [trøndersk]
- Ehm, jaha. Tur ja? Ehm. Ja, jo, kan väl det. När då?

(Fritt efter minnet)

Okej. Då det blev tur. En liten fjälltur i åtta-tiden. Blev lurad med som vanligt. Men medans vi tre gick ner, från en topp som hade en finfin nordnorsk utsikt, så började vi snacka om tälttur. Och furu. Eller, tall, som det heter på svenska. Bär. Vad heter dom där blåa bären igen? Åja. Eller nej. Eller jaha. Cranberries, vad heter det på norska? Hjortron, vet ni vad det är?

Medans vi traskade på.

Barn om nio månader säger du? Nångång ja, men inte nu? Barn på tur? Måste väl starta tidigt. Barnvagn som är sådär ja. Okej, en familj med fyra små tjejer säger du? Shit.

Och så slog det mig. Är jag vuxen nu? Är man det när man väljer att slänga på sig Bergansbyxan och raggsockor, fylla på på en flaska med vatten och köpa ett par ölkorvar - istället för att slappa framför skärmen med Sopranos eller The Wire en måndagskväll? Inte nog med det, men att samtalsämnena på denna korta fjälltur på nåt finurligt och rätt så naturliga sätt vred sig till saker som:

"namn på bär i olika färger"
"familj och samliv"
"hur att gå ner backar utan att överbelasta knäna"

Ja, då måste det ju betyda nåt. Nåt. Och så sitter jag här nu, efter jag kommit hem. Ute på balkongen. Med öl i handen. Ensam. Ser på himlen. Utan att prata med nån. Bara ser. Och hör.
På Bo Kaspers.

Jeez.