Broarna mellan oss

Kära gud:

Vem du än är. Hur du än ser ut. Om du nu finns.
Varför kan du inte hjälpa till lite?
Hjälpa oss liksom?

Att se.
Varandra.

Det gör mig så ont.
Att varje dag känna. Hatet.
Växande i mina vänners ögon.

Jag som egentligen inte tror på ondska.
Bara på dårskap.

Och egentligen.
Tror jag ju inte på dig heller.

Men. Jaja.
Kära gud:

Jag vill inte gråta.
Men jag gör det ständigt. Har lust att ge upp.
Ge fan. I oss. Vad är vitsen?
Haha.

Som ingen av oss tar.
Eller kanske du?

(Nej, jag har inte softat och blivit religiös)