Historier

(Se Wasteland i HD)

For almost a century Jharia coal fields have been on fire in the Indian state of Jharkhand, due to poor mining techniques.

Many of the people who live on the burning fields survive by collecting coal illegally. The coal is burned and then transported to nearby markets for very little money.

A resettlement plan has been put in place, but the area's residents are reluctant to move to safer grounds because the coal earns them their livelihood...

This story has been shot entirely with the Canon 5D Mark II by Poul Madsen and Brent Foster from Bombay Flying Club. Journalist on the story was Line Wolf Nielsen.

Viktiga. Läckra. Mörka. Gripande. Mänskliga.
Sådana historier vill jag också bidra med till världen när jag blir vuxen.

Hårigt

Det gjorde mig inte ledsen.

Att klippa bort
en helvetes massa
tungt gammalt slitet
jobbigt opraktiskt
hår.

Men att tappa
l
i
t
e
.

Konsten

I salmörkret kikar jag
på en rätt konstig var det rumänsk film?
Medan jag observerar
ett livligt ljus som kuddmjukt dansar på din kind.

Du tittar fram
mellan håret ibland.
Myser, rullar dig bolligt ihop
och gäspar obekvämt sparsamt.

Dom spanar där framme på den gröna åsen
efter en fiende, vän eller var det kossa?
Men ingen ser nåt
ingenting annat än tagna nakenbilder som förbrinner upp.

Jag erkänner.
Inser mitt tillkortakommande.

Jag har sett mycket.
Men ändå lite.

Den dagliga katarsis

tHis pAin by Sippanont Samcha // CC-licensed.

Droppar som rinner. På kroppen.
Ner. Till golvet.

Flytande bort. Med gårdagen.
Ner. Till livets avlopp.

Jag brinner. Drunknar.
Nästan.

Lingonsylt

- Det manglet liksom noe. Et eller annet søtt til det salte.
- Ja, konstigt det där. Att nåt så lite, kan göra en så stor skillnad.

- Mmm. Fattern hadde glemt å kjøpe. Så vi måtte klare oss uten. Men det gikk jo det.
- Ja, går väl alltids.

Att inte ha lingonsylt till pinnekjøtt och stappe. Juldagen. Det kan väl egentligen inte kvalificera till en kris.

Många hade kanske betecknat det som en slags kris, i fall man nu faktiskt hade haft med lingonsylt till rätten. Traditionerna varierar ju så. Inte sant. Mat och folk. Hm.

Men. En söt liten röd klatt där på tallriken - bredvid det ångande och knapriga pinnekjøttet. Salt. Och stappen, där på andra sidan. Snaps. Och flatbrød. Nej. Eller jo.

Vi gillar lingonsylt vi. Jag och Pål.

Lingonsylt är sött. Bittert. På en och samma gång.
Av bär som man absolut inte plockar för att mumsa på, när man vandrar i skogen en varm höstdag och svettas. I alla fall inte jag. Inget är bättre än blåbär då.

Men lingonsylt är totalt jävla magiskt. Dom röda bären trollar med maten.
Svisch. Så är det dans i munnen. Gammeldans. Dansband. Dance.

Som förvandlar den kalla förfesten hos några folk som går med alldeles för fina kläder och som du inte ens känner - till värsta varma klubbfesten på Roskilde en gång för många år sen, som du bara inte klarar glömma.

Eller till en mysig tältnatt runt den glödande brasan med din kära. Långt från allt och alla.

Lingonsylten spelar fotbolls-VM med pinnekjøttet. Helt enkelt. Skapar passion med stappen. Ropar till snapsen. Hurra! Bring it on jävla potatisgubbe!

Mmm.

- Blir ikke det samme nei.
- Men ni gick aldrig och frågade om grannarna hade sylt att låna bort då?

- Nei.


Jag undrar jag.
Vad som är livets lingonsylt.

Broarna mellan oss

Kära gud:

Vem du än är. Hur du än ser ut. Om du nu finns.
Varför kan du inte hjälpa till lite?
Hjälpa oss liksom?

Att se.
Varandra.

Det gör mig så ont.
Att varje dag känna. Hatet.
Växande i mina vänners ögon.

Jag som egentligen inte tror på ondska.
Bara på dårskap.

Och egentligen.
Tror jag ju inte på dig heller.

Men. Jaja.
Kära gud:

Jag vill inte gråta.
Men jag gör det ständigt. Har lust att ge upp.
Ge fan. I oss. Vad är vitsen?
Haha.

Som ingen av oss tar.
Eller kanske du?

(Nej, jag har inte softat och blivit religiös)