Gravitation

Det stoppar
liksom upp.
Allt. När du svävar in.

Kallt.
Genom dörren.
Ljudlöst.

Blåser en vind.
I ögonkroken
står du. Älskling.

Plötsligt. Nu.
Hoppar mitt hjärta.
Ballt.

Ah. Fångad.
I det som sker?
Gravitation.

Mina öron
mjuknar.
Ler

av dina vibbar bara.
Ger min kropp
från hår till tår:

Inspiration.
Till att faktisk
vara.

Våran oskrivna historia

Woman and dog on bridge downtown Bangkok by Ronn aka "Blue" Aldaman // CC-licensed.

Jag glömmer bara mer och mer. Tror jag.
Dagarna. Veckorna. Dom bara smyger förbi här ute. Utanför köksfönstret.

Det våras sägs det. Men snön blir bara högre. Tjockare. Och vitare.
Jag kommer inte undan det. Att ta mig själv i att tänka. Ja, tänk. Tänka.

På att imorgon är idag igår.

Jag undras över berättelsen. Om oss själva. Som ännu inte blivit nedskriven.
Om den nu någonsin blir det. För vem skriver den? Inte jag i alla fall.

Det är spännande ändå. Skrämmande?

Att man inte kan bläddra till sista sidan. Av den oskrivna historian.
Den kommer väl när den vill. Antar jag.

Inte så farligt. För livet består väl egentligen inte av meningar. Skildringar. Verb.
Är väl kanske mer flyktiga ögonblick. Små. Självlysande. Mjuka. Men ändå så starka.

Och dom kommer jag ju alltid ihåg. För dom lagras ju i hjärtat.
Tror jag.

Allt är som förut

Hur

kan man egentligen
sakna sina misstag?

Lärdomen

vandrar med mig
var dag.


Besynnerligt då
att känslan

av en slags framgång
är så oroväckande
svag.

Öde

Tron kan vara stark.

Men i väntan på varandra, hittas bara våra egna
ensamma spår.

Sanden slukar själen. Allesamman dör vi.
Långt bortanför närheten vi önskar oss.

Mannen med drakarna

Det var på toppen av en kulle jag först såg honom. En varm och solig dag. Jag körde moppe som vanligt. Från den lilla stan och stranden, där jag hängde om dagarna, tillbaka hem till den stora turistvillan som vi hyrde. Med pool och egen städerska.

Det blåste lite grann på toppen av uppförsbacken. Säkert därför han satt där. Mannen med dom många drakarna. Blåa, gröna, röda och gula. I alla slags färgkombinationer. Stora och små.

Alla hängde dom i ett trästativ, i ett par rader. Kanske 10-15 stycken. Dom vajade stillsamt i vinden. Förutom en drake. Den gled långt där uppe, i änden av den tunna linan som var fäst på stativet. Man såg den knappt. Var den röd tro?

Mannen satt på det torra gräset vid stativet. Med hatt och sliten skjorta. Såg varmt ut.

Jag svängde av vägen och stannade till rätt framför honom, nyfiken som jag var. Stoppade moppen. På små pappskyltar stod priserna. Och han spratt genast upp från backen, och satte på locket på den blåa frysboxen bredvid sig.

Jag kikade länge. Dom var så fina allihopa. Hemfixade visst nog. Till slut köpte jag en av drakarna. En av dom mindre. När jag var liten så diggade jag att flyga drake.

Mannen fick några baht som jag hittade i den ena shortsfickan. Lite mer än det som var priset. Han tackade så mycket.

Jag startade moppen igen.

Fick han sålt många drakar? Hade han suttit där länge tro? Hade han en familj som väntade hemma? Jag körde därifrån på moppen med en ny röd drake och massa frågor.

Bakom mig stod mannen kvar bredvid sina drakar.