2006/09/11

Härligt befriande tristesse

Hur kommer det sig egentligen? Att man ibland känner sig mer levande och i närkontakt med dom extensiella känslorna och tankarna när man är trist - och inte glad?

Hur himla befriande det är att gråta. Känna att ögonen blir översvämda av saltvatten och kinderna blir varma. Att bara vara och inse hur jävligt allt kan vara. Hur allt hänger ihop, och förstå att saker inte blir bättre. Att allt bara inte löser till slut, att ljuset inte finns där framme i nån öppning.

Historier som känns verkliga, även om det bara är filmatiska tragedier som ska reflektera verklighetens realiteter. Regissörer och skådespelare med ett crew som såsar ihop detta genom Hollywood-mekanistiska och cyniska strategier.

Jag köper det hela. För jag bara älskar denna befriande tristessen i dessa köpta plot. Och med ett bra och genomtänkt soundtrack funkar det som fan.

5 kommentarer:

  1. hvilken film var det?

    SvarSlett
  2. Hehe. Jäkla jalla, men det var faktiskt bara The terminal. Hehe. Tror jag har ett behov för att vara nere ibland. Lite girlish eller? Hm.

    SvarSlett
  3. leste om den nettopp, hørtes veldig fin ut faktisk. er det ikke en mann som har vært på charles de gaulle i paris i over ti år nå? spes.

    SvarSlett
  4. Oj, är det det? Hm, ja lite jalla det då i så fall..men häftigt!

    SvarSlett
  5. Jeg er helt4 enig med deg jeg nareas. helt enig. sånn kan det4 også0 føles nå0r man ser på0 t4he oc. Rart4 at4 det4 kan føles så0 bra å0 bli sånn t4rist4.

    SvarSlett

Skriv in några ord vetja. Om du nu undrar över nåt, är oenig eller kanske bara inte har nåt bättre för dig.