Hur kommer det sig egentligen? Att man ibland känner sig mer levande och i närkontakt med dom extensiella känslorna och tankarna när man är trist - och inte glad?Hur himla befriande det är att gråta. Känna att ögonen blir översvämda av saltvatten och kinderna blir varma. Att bara vara och inse hur jävligt allt kan vara. Hur allt hänger ihop, och förstå att saker inte blir bättre. Att allt bara inte löser till slut, att ljuset inte finns där framme i nån öppning.
Historier som känns verkliga, även om det bara är filmatiska tragedier som ska reflektera verklighetens realiteter. Regissörer och skådespelare med ett crew som såsar ihop detta genom Hollywood-mekanistiska och cyniska strategier.
Jag köper det hela. För jag bara älskar denna befriande tristessen i dessa köpta plot. Och med ett bra och genomtänkt soundtrack funkar det som fan.
hvilken film var det?
SvarSlettHehe. Jäkla jalla, men det var faktiskt bara The terminal. Hehe. Tror jag har ett behov för att vara nere ibland. Lite girlish eller? Hm.
SvarSlettleste om den nettopp, hørtes veldig fin ut faktisk. er det ikke en mann som har vært på charles de gaulle i paris i over ti år nå? spes.
SvarSlettOj, är det det? Hm, ja lite jalla det då i så fall..men häftigt!
SvarSlett