Hm...

Vem är hon?
Vackra tjejen...

Kompisgänget

Hur lever du livet? Vad gillar du göra? Vem snackar du med? Vad berättar du till vem?

Märkte att jag först blev lätt överraskad. Jäklars, tänkte jag liksom. Men nu är jag mer nervös, och jag sitter och undrar på om hypen kommer lägga sig inom kort tid. Morsan, mormor, släkt och gudvetvad (!) skickar friend requests på Facebook till mig. Dom har fixat profiler minsann.

Inte nog med att jag fan bestämde mig för att skriva tillbaka personligt på olika walls och tacka för födelsedagstsunamin som stilla sköldje över mig. Det tog tid. Huw. Men så helt plötsligt - alla dessa folk, som nu hittat fram till mig. Genom en kanal bortanför konventionella telefonsamtal. För alltså. Nu uppstår ju tydligtvis ett stort problem. Jag tackade ja till att vara deras vänner. Men är jag nu det egentligen? Är det okej att dela bilder, updates och skitsnack på walls med morsan?

Vill jag egentligen hamna på hennes news feed? Det är en fråga jag sannerligen inte trodde att jag behövde ställa till mig själv. Men samtidigt, har ju hela tiden varit ganska medveten om vad jag skriver, poastar av bilder och reflektioner och meningar på nätet, vare sig det är på Facebook eller här på bloggen. Men jag står hundra procent inne för bilderna, vare sig det är nå fylljall eller Thailandsbilder. Jag står inne för världsbetraktningarna. Det är ju inte det. Men har ju räknat med att - på trots av att alla kan googla det här - så är det onekligen bara en väldigt liten grupp av er surfare som finner allt det här intressant och relevant, och värt att läsa igenom. Mormor har nog knappast varit mest dedikerad, eller tar jag fel?

Men inte sant. Facebook är ju enkelt. Automatiskt. Annorlunda. Så det att mitt kompissnack ska poppa upp rätt framför näsan på den vuxna familj och släkt där ute, är jag nog skeptisk till. Blir lite sådär att stå där med kompisgänget på fest med dricka i handen och dra värsta historien om den gången man knullade med nån i alkotillstånd på en crappy stol medans andra låg i sängen bredvid - eller visa mobilbilder från turen till Lofoten. Man vet att historierna underhåller. Kompisarna skrattar. Åsså kikar man upp, så står mormor, morsan och hennes kusin där och nickar också.

Jalla.

Vodka

Smakar bra. Kanske bäst. Så här.
Naken. I ett litet rum.

Persiennproblem

Vaknar.

Skulle jag sovit längre? Varför gör jag inte. Vet inte.
Ensamt. Sova är bättre. Spännande.

"Sova bort livet?" tänkte jag förut - och skrattade. Nu undras jag mer.

Allt är svårare här. Gråzoner. Evig balans mellan huvud och hjärta. Vad som nu menas med det. Ser du? Skuggor från ljuset. Önskar mer ljus jag. I livet.

Lampa?

Men. Försvinner persiennen blir det för ljust igen. Hm. Sömnen försvinner.
Drömmarna.

Och i dom ger man ju fan i ljussättningen. Inga gråzoner. Bara en tillstånd.

Fan.
Vill sova.

Tankar förföljer mig. I sängen klarar jag springa. I natten.

Inte nu.
Du dyker alltid upp.

Gör mig ensammare.

Stress

Hur ofta ser du musikvideon på den här bloggen?
Här är en iallafall. Justice - stress. Jävligt bra:

Kjekt

Smak och behag

Vad jag lyssnade mycket på Prodigy och Cypress Hill förut. Elektronika och hip-hop. Och vad jag hatade listpop. Vad jag diggade snabb punkrock och bastunga låtar.

Inte det att jag har lagt av med att uppskatta allt det här. Men det blir bara mindre och mindre av dessa toner som smyger sig in i mina öron nu. Och ska man bedömma utifrån arkivet i min iPhone så är jag alltmer allätande.

Och glad är jag egentligen för det. Ingen vits att hata nån slags musik, är det väl? På samma sätt som mat, gillar jag att tänka, så har jag förstått mer och mer av dom först okända och illasmakande musiktyperna. Har lärt mig till att riktigt uppskatta finurlig jazz, som jag mer än gärna nynnar och visslar (tills dels prövar improsjunga) till medans man går till och från jobb om dagarna.

Förresten: Det snöade i natt när jag stack hem från stan(!). 10. mai. Trevligt. Och här sitter jag innespärrad i mitt jalla hybelrum nu, och undrar över om det kommer vara lika snöigt imorgon när man ska ut och gå till jobbet igen.

Drömde i natt om att jag var på Cuba, och att det var massa snö där. Fast det samtidigt var varmt. Det sprang en pingvin runt utanför huset där vi var.

Men iallafall.



Svettig salsa. Jazzig pop. Klassiska toner från Frank Sinatra, Louis Armstrong, Louis Prima, Jerry Lee Lewis, Ella Fitzgerald, Django Reinhardt. Norsk och svensk folkmusik. Dragspel. Sköra röster. Fiol. Saxofon. Akustiska gitarrer. Galen basgång. Pulserande bongotrummor.

Som får mig att längta. Sakna. Drömma. Musik som får mig att känna.
Som gör ont, fast gott.

Älskar det. Bara älskar det.

Jalla gubbar alltså!

Varför ska det nu vara så att det är fullt av folk, eh ja, gubbar, som addar mig som vän på flickr? Jo det ska jag säga. Bara för att man är naken på bild, så är det helt jäkla plötsligt nå übersexuellt över det hela. Varför då? Det här var ju i en humoristisk setting. Eller är det bara jag som menar det?

Tolkning. Denna tolkning. Men vad med sociala antenner? Ropar verkligen bilderna och min nakna och målade kropp (med litegrann censur också till och med för att skona era morsor):

"Jag är såå hungrig på äldre män!"

Eller kanske:

"Detta är ett sexstatement. Sweet va? Jag vill vara med i porrfilm, iallafall bli smekt av dig som ser på. Ahhhh."

?!

Om (naken)bilder nånsin kan uttrycka en slags barnslig humor och ett finurligt engagement för nåt, så trodde jag dessa gjorde det. Men så fel kan man alltså ta.

Hm, nakenhet är definitivt übersexualiserat. Alltför?

Bara checka det här då.
- Hur reagerer du instinktivt på bilderna? Hur tolkar du detta?

Vad skedde med kroppen, och hallå, det här är mig - och dig, och allihopa, så som vi faktiskt ser ut? Utan fashionkläder. Utan nå jall.

Utan tanke på sex.
Utan tanke på övergrepp.